Den 13/10 skördades årets sista druvor, det var 600 kg Solaris druvor som lämnats kvar för att möjligtvis bli vårt vin Nordic Ligth 2017.
Året 2017 har känts som en enda konstant uppförsbacke och man har verkligen fått ”pusha” sig varenda dag för att få ett druvmaterial som inspirerar till att fortsätta jobba lika hårt i vineriet.
Redan efter den sena blomningen så insåg vi att 2017 kommer att bli utmaningarnas år och att vi skulle bli tvungna att revidera vad vi skulle tillverka för viner av årets druvor.
I år är första året som vi satsat på att tillverka lite större volymer av mousserande vin och då så har bestämde vi oss tidigt för att optimera ljusinsläppet till druvorna och hålla nere sockerproduktionen. Detta gjorde att vi tidigt började bladgallra på både östra och västra sidan. Samtidigt som vi då får ljuset att träffa druvorna optimalt, så minskar vi sockerproduktionen genom att ta bort fullt fungerande blad, vilket i sin tur leder till att vi kan skörda druvorna när syran tagit sig ner till önskad nivå (syran sjunker allteftersom druvorna mognar)
Druvorna skördades den 21/9 och det var förhållandevis friska och lättskördade druvor som mötte skördearbetarna om jag minns det rätt så låg sockret då på 80-81 Oecshle, vilket var lite över de 78-79 Oecshle som jag ville ha på Solaris druvorna, men det är nästan omöjligt att träffa helt rätt. Syran låg runt 10 g/l vilket känns som ett bra utgångsmaterial. Jag separerar så gott som alltid den frirunna musten och pressmusten till alla viner vi gör och så även till det mousserande. Jag försöker hålla så många möjligheter ”öppna” som möjligt och därför separerar jag alltid musten i minst 2 tankar och jäser de separat, detta skapar såklart en massa merarbete, men har man lagt all den tid vi lagt i vingården så hade det varit oacceptabelt att börja lata sig i vineriet.
Årets största huvudbry med de mousserande vinerna är egentligen att bestämma sig för vilken stil vi vill tillverka. Att vi ska använda ekfat är redan bestämt, men ska man dra stilarna mot den reduktiva eller oxidativa stilen, det har varit årets huvudvärk. Problemet är att jag älskar båda stilarna (Dom Perignon är en bra representant för det reduktiva och Egly-Ouriet är en minst lika god representant för det oxidativa). När jag inte orkar bry mig så intalar jag mig själv att det är helt oväsentligt vad vi gör, bara det blir bra, och det kanske ligger lite i detta.
23/9 så skördade vi årets Rondo druvor och dessa var fantastiskt lättskördade, förutom de yttersta rader som getingarna varit på och tuggat. Varje år så rannsakar jag ”vingården i Klagshamn” vilket jag är en del av och då brukar jag konstatera vad vi lyckats bra med men även vad vi misslyckats med, och årets stora misslyckande var geting angreppen. Man kan ursäkta sig med att geting trycket var extremt högt och att det kom från ”ingenstans”, men detta är bara ursäkter. Det är visserligen sant att trycket var högt och att de gick från 1 till 1000-tals väldigt fort, men hade vi varit på tårna redan innan angreppet så hade vi sparat mycket tid och volym och i slutänden även höjt kvaliteten, så jag ser geting problematiken som något vi kunde skött bättre. Resultatet av detta var att vi de sista 2 veckorna fick gå varannan timme och klippa (Jesper)trampa (jag) ihjäl getingarna och detta kändes negativt på alla plan eller som Jesper uttryckte det ”DÅLIGT FÖR KARMAN!”
Årets Rondo druvor kommer att bli våra två roséviner, den ljuse på den frirunna musten och den mörkare och fatlagrade på pressmusten. Dessa två väldigt olika roséviner har varit fantastiskt populära, så jag varken vill eller vågar ändra på huvudkonceptet, däremot så har jag tänkt att lägga till en parameter i år (vilket ni själva får se när vinerna släpps till våren).
Mina kollegor brukar missuppfatta mig när jag uttrycker mig i termer som att vi känner oss tvungna att tillverka mousserande vin ett år som detta och detta har jag full förståelse för, men vad jag egentligen menar är att jag känner en frustation när vi inte kan tillverka vita stilla viner av den kvalitet som jag vet att vårt odlingsläge kan leverera 9 år av 10.
Den 29/9 och den 30/9 så satte vi dock igång med årets skörd av Solaris druvor för stilla vin och då låg sockervärden på 90 Oecshle och syran hade tagit sig ner en bit under 10 gram. Aromerna var ok, men jag tänker mer på en fruktig aromatisk stil när jag smakar druvor som dessa i kontrast till ”WOW KÄNSLAN”, som är det jag oftast är på jakt efter. Våra viner från 2015 har varit galet uppskattade och med tanke på att även det var en ”utmanande” årgång, så finns det ett visst hopp. Tanken är att dessa druvor ska bli vinet INKOGNITO och då är tanken att göra dels en ren INKOGNITO 2017, men även en INKOGNITO som är en blandning med vin från 2016, som beroende på blandningen kommer heta något i stil med INKOGNITO 2016,4. På detta sätt kan vi visa kunderna 2017 naturell, men även visa vad årgången kan bidra med i en blandning.
Våra fem östligaste Solarisrader sparar vi vissa år för att tillverka någon typ av Late Harvest, men samtidigt som man väntar på rätt mognad, så är man ändå bara människa och krafterna börja tryta denna årstid, för man vet att det brukar ta cirka 6 veckor efter sista skördedagen innan man kan stänga ner vineriet temporärt.
Den 13/10 så infann sig äntligen ”WOW KÄNSLAN” när vi plockade in de sista Solaris druvorna och det var en blandning av otrolig lättnad och glädje och aggression över odlingsåret 2017, jag skojade med de andra plockarna att det nog var sommarens varmaste dag (aningen överdrivet, men en ovanligt vacker höstdag).
I VINERIET
Inför årets skörd så anlitade vi Sveneric Svensson (ordföranden i föreningen Svenskt vin) för att göra analyser på druvorna innan skörd och detta är ytterligare ett steg i rätt riktning. Det är först när man vet vad druvorna innehåller som man vet om man behöver komplettera musten med någon näring. Vet man inte vad musten innehåller så finns det olika filosofier i vinerierna i Sverige. Antingen tillsätter man maxdos för att vara på den säkra sidan, eller så tillsätter man inget och agerar allteftersom problemen dyker upp, eller så går man halvvägs och kompletterar givan, om problem uppstår. Alla ovanstående filosofier fungerar, men inte optimalt. För lite näring i musten, skapar näringsbrist för jästen vilket resulterar i ”off flavors” oftast svavelväte, för mycket näring skapar näring för bakterier, efter att jäsningen är avslutad, båda scenarierna är negativa. De som lägger sig mitt i riskerar att gå miste om potentialen som finns i druvorna om inte näringen räcker hela vägen.
Förutom att man vill veta vad druvorna innehåller för att jäsningen ska fungera optimalt, så säger det också en hel del om vingårdens status och det är alltid en fördel om tillräcklig näring finns i musten från början, alla tillsatser är nödlösningar.
Behöver man komplettera musten med näring och använder sig av DAP (Diamoniumfosfat), så ska denna aldrig tillsättas när man startar upp jästen, utan först när jästen är igång (oftast efter 1,2 eller 3 dagar ). Tillsätter man DAP, så brukar det rekommenderas att man delar upp givan i mindre givor fördelade på den första tredjedelen av jäsningen. Ovanstående är sådana saker som ”PROFFSEN” säger och jag kan inte säga att jag har kompetensen att bedöma proffsens påståenden, utan bara att jag gör som de säger.
Ett alternativ till DAP är döda jästceller som marknadsförs under olika namn och dessa alternativ är mycket intressanta och brukar resultera i ett jämnare jäsningsförlopp, till skillnad från DAP som gör att jäsningen rusar såvida man inte har möjlighet att styra temperaturen.
Årets nyhet i vineriet är ”ÄGGET”, en sfärisk behållare som varit högsta hippfaktorn i vinvärlden de senaste 10 åren och oftast placeras de strategiskt så att alla besökare kan se att vineriet har ett ”ÄGG”.’
Vårt ägg är i plast så det kanske gör att det är ganska låg hippfaktor, men vi ser det som ett bra sätt att lära oss processen och se om det är något som kan utveckla våra viner. Det vanligaste utomlands är i betong (tillverkas av HUBLOT om jag minns rätt) och då har man även effekten av att betongen håller värmen, men dessa betong ägg finns även temperatur styrda. Drar man denna filosofi vidare så hamnar man på lerkärlen (qvevri/kvevri) som man ursprungligen använt i Georgien och som är gjorda för att vara under jord/golv.
Hur som helst så är jag av synpunkten att behållarens form spelar roll, i den meningen att resultatet blir olika om man jäser i en sfärisk behållare eller en kvadratisk eller cylindrisk.
Min uppfattning är att vinerna som jäser i ägg blir fylligare och mer, men kanske lite mindre nyanserade. Kvaliteten på vinet höjs alltså inte genom att använda sig av ett ägg, utan det är mer fråga om stilförändring, när man jäser på ägg.
Som jag sagt tidigare så är alla tankar i vineriet temperaturstyrda via ett datasystem och även om jag är en ”NO TECH” människa, så fattar jag inte hur jag skulle klarat mig utan detta system, i alla fall inte om vi ska tillverka de stilar vi gör idag.
Vad som varit annorlunda i år jämfört med andra år är att jäsningen går snabbare på grund av lägre socker innehåll än normalt, vilket gjort att man fått vara lite extra vaken och smakat lite mer på vinerna än jag brukar göra (oftast räcker det med att dofta på dem för att hålla koll på dem).
I SVERIGE
Jag har säkerligen pratat med 300 till 400 svenska vinodlare i år och jag kan bara erinra mig om att två stycken varit riktigt positiva (en vid Vättern och en på Öland) det är bara att konstatera att 2017 varit en utmaning. Låga sommartemperaturer och regn så det räcker och blir över och sedan så får man lägga till att många odlare hade ”sänkt garden” när det gäller mjöldaggsbekämpningen. Som sagt man är bara människa och man lider med alla som drabbas av till exempel mjöldagg, men ringer man till mig nyss hemkommen efter två veckor på Mallorca och märker att hela odlingen är angripen och att årets skörd blivit totalförstörd, så får man ingen tröst från mig. Jag brukar fråga vad de lärt sig av detta och förvånansvärt ofta så frågar de vad jag menar.
Nio gånger av tio så är det samma odlare som ringer året efter (nyss hemkommen från Kreta denna gången) och berättar att vinodlingen är angripen av mjöldagg och jag ställer då samma fråga igen VAD HAR DU LÄRT DIG AV DETTA ? Vissa människor lär sig snabbare än andra, men ska man fortsätta att vara vinodlare så lär man sig förr eller senare.
Många vinodlare berättar hur mycket de skördade 2016 och vilken fantastisk kvalitet de fick och då är det självklart så att 2017 är något helt annat. Men de odlare som ser på det hela med lite mer nyktra ögon, jämför med 2012 och 2015 och berättar då att detta var årgångar som var utmanande, men trots detta så blev de nöjda med slutresultatet. 2015 så skördade vi på Solaris vid 94-95 Oecshle och den 13/10 i år så låg vi på 98 Oecshle här i Klagshamn, så visst finns möjligheterna i utgångsmaterialet, för att vi ska kunna göra kunderna nöjda.
Nog pratat om årgången, vad som varit årets positiva sida är svenskarnas inställning till svenskt vin. Alla vinodlare säger samma sak. Det känns som att inte bara kundernas inställning blivit så mycket positivare, utan även odlarna själva känner att de har vind i seglen. Det verkar vara en del nya projekt på gång, men framförallt så verkar de redan etablerade vinodlingarna vilja expandera och det är nog i rätt tid. Till viss del så tror jag att odlarna har hittat några vinstilar som fungerar att odla/tillverka, men nu har det även ”dykt upp” kunder som är intresserade att köpa dessa viner.
I år så kommer svenska vinodlare att vara med på STOCKHOLM FOOD AND WINE under 4 dagar (9/11, 10/11, 11/11, 12/11) och detta är första gången sedan vi startade 2001 som vi besöker huvudstaden med våra viner. Detta kan tyckas vara slumpen, men det tror jag inte. Det är först nu kunderna är mottagliga för svenskt vin (nu talar vi om den stora massan och inte lokalpatrioterna och vinnördarna).
Om jag förstått det rätt så kommer minst 6 svenska vingårdar finnas på plats och Mikael Mölstad kommer att hålla en svensk vinprovning.
Jag är övertygad om att de svenska vinerna kan ”stå på egna ben”, men det skadar aldrig om vi får en vincelebritet som Mikael Mölstad att berätta om svenskt vin. Ingen vinjournalist i Sverige skulle inta denna roll om de inte kände sig trygga i kvaliteten på vinerna.
Veckan efter så ska Vingården i Klagshamn delta på Vin och Sprits 100 års jubileum och Sprit museets 50 års jubileum på spritmuseet i Stockholm.
Föreningen Svenskt vin har satt upp olika strategiska mål och ”VIN I INTERNATIONELL TOPPKLASS” är ett av dessa mål. Detta är ett mål som jag ställer upp på, till 100 % Potentialen finns i de svenska druvorna och det har många vingårdar redan visat.
Vad jag däremot ställer mig tveksam till är när föreningen ansöker om dispens för att öka chaptaliseringen (sockertillsättning) med ytterligare 0,5 %. Klarar man sig inte med de 3 % chaptalisering som i normala fall är lagligt så bör man ställa sig frågan om dessa druvor verkligen ska nå konsumenten som svenskt vin. Det bär mig emot att skriva detta då jag misstänker att föreningen bara vill vara till lags, på samma sätt som utländska vinodlareföreningar gör till sina medlemmar, men jag är rädd för att vi skjuter oss själva i foten om vi gör så kraftiga chaptaliseringar.
Till dem som ställer sig tveksamma om vi kan göra ”viner i internationell toppklass”, och baserar detta på att man då måste ha tillgång till gamla stockar (gamla stockar har oftast men inte alltid ett mer koncentrerat druvmaterial), så vill jag referera till det antagligen bästa vinet jag någonsin druckit GUIGALs La Turque 1991 (tack Claes och Kicki), detta vin är tillverkat på vinstockar som är planterade på 1980-talet och således har ungefär samma ålder som snittåldern på de svenska vinstockarna.
I VÄRLDEN
Jesper har nu landat På Nya Zeeland/Central Otago och på måndag så börjar han jobba på Felton Road. Jag hoppas att få lite information efterhand som jag ska försöka förmedla på denna sida.
Jag har inte haft så mycket tid att lyfta blicken mot världen, den senaste tiden, men som tur var så fick jag en bokrekommendation av våra vänner Hans och Marianne och det är finländska ESSI AVELLANs bok CHAMPAGNE. Essi är Master of Wine med speciell passion för Champagne och mousserande vin, som tidigare även jobbat med Englands ”bubbel guru” Tom Stevenson. Boken är fantastiskt bra, alltifrån formatet, materialet, och boken fångar precis det essentiella man vill att den ska innehålla. Det berättas om producenter, hur de tillverkar utvalda viner, var man kan bo/äta i Champagne och vad Champagne har att erbjuda förutom drycken.
Denna bok kommer att vara vinterns reseguide och med tanke på hur mycket gamla vinböcker jag har så känns det extra intressant med en purfärsk uppdaterad bok om Champagne.
I KLAGSHAMN
Till sist vill jag tacka alla som hjälper oss med skörden, ni är en ovärderlig tillgång. Det engagemang och den noggrannhet som ni visar upp är unikt. I fotboll så brukar man tala om den tolfte spelaren (och refererar då till publiken), men ni är verkligen vår ”TOLFTE SPELARE”, STORT TACK.
