AMBER REVOLUTION TOUR 2019
I vinter så gick en stor del av vår ”inspirations resa” i boken ”Amber revolutions” fotspår. Författaren Simon j Wolfs bok är nog den mest kompletta bok hittills när det gäller skalmacererade viner på gröna druvor. I konventionell vintillverkning så låter man endast blå druvor som ska bli rödvin, jäsa med skal, men denna bok tar alltså upp historiken och producenterna som låter gröna druvor jäsa med skal.
Ursprunget till denna vinstil sägs vara Georgien och här kan man härleda den flera tusen år bakåt i tiden. Vad som dock är intressant är att man nu börjar inse att detta tillverkningssätt ”var det normala” även in på 1900-talet på många ställen i Europa, men att den sedan ”glömdes bort”, eller rättare sagt att den nu rådande konventionella stilen blev normen.
Jag märker att det finns två tydliga läger/ståndpunkter när det gäller dessa skalmacererade viner, för eller emot, men dessa förhållningssätt gör inte tillverkningsmetoden rättvisa, det är självfallet mycket mer komplicerat än så. För 4-5 år sedan så träffade jag vinmakaren på Schäfer-Fröhlich (i Nahe), han hade då blivit utnämnd till Tysklands bäste vinmakare och han berättade att han använde skalkontakt på sina bättre Riesling viner och 30-35 timmar var inget ovanligt. Alltså även ”konventionella” vinmakare kan använda sig av skalmaceration på vita viner och när man betänker att man för 20 år sedan inte ens skulle avstjälka Riesling druvor för att det inte ansågs lämpligt för denna druva, så har pendeln svängt rejält.
Skalmacererade viner kallas ofta Orangea viner, även om alla inte är orangea i färgen. Låter man skalen ligga med några dagar bara, så ser de ut som vanliga vitviner och då spannet kan vara alltifrån 3 dagar upp till 3 år med skalkontakt så förstår ni att färgen på vinerna är klart varierande. För att ytterligare komplicera det så använder man ibland rosa färgade druvor som Pinot Gris och då bidrar färgpigmenten med sin karaktär på slutprodukten.
VILKA TYPER AV PRODUCENTER FINNS?
För mig så blev det ganska snabbt klart att där verkar finnas i alla fall 3 typer av producenter. Den kanske roligaste är ”gänget” i 30 årsåldern. Dessa födda på 80 och 90 talet, är de som har allra roligast, här är det alltid fest, alla verkar att stormtrivas på jobbet och ledordet är VA INTE SÅ JÄVLA PRETANTIÖS. Hos dessa producenter blandas mästerverk med katastrofer som aldrig skulle blivit buteljerade. Jag avundas deras positiva inställning, men jag tycker de förtjänar att ha det skoj, för till stor del så är det dessa ”unga” som skapat en efterfrågan på de produkter de själva producerar, genom att mer göra vinerna till en livsstil.
De flesta 80 och 90:talister har sina odlingar i de lite billigare vindistrikten, eller de billigare byarna i kända vindistrikt och på så sätt så har de lyckats starta upp sina egna vingårdar. Man ser dock rätt spektakulära vinerier som byggts upp och här kan man väl misstänka att finansiärer står bakom.
Nästa ”typ” av producenter är SÖKARNA, detta är människor som alltid ifrågasätter tillvägagångssätt och normer, de är ofta pionjärer och förebilder för många av de andra, men då intresset blivit för stort för det de gör, så börjar de leta nya utmaningar i sitt vinmakande.
Jag lider med dessa ”sökare”, för de verkar aldrig helt tillfredsställda. Alla producenter placeras i ett fack, vare sig de är ekologiska, biodynamiska, konventionella eller något annat och att bli placerad i ett fack uppfattas för dem som begränsning.
Om jag och Lena besöker någon av dessa sökare om 3-4 år så är det högst osannolikt att de tillverkar vin i samma stil som idag.
Den sista ”typen” kan vara födda på 80 och 90 talet, men då är de andra generationens vinmakare, detta är folk som bestämt sig för att skalmaceration är vägen att gå och bestämt sig för att fullända denna tillverkningsprocess. Detta innebär inte på något sätt att de tillverkar samma typer av viner, men att de bestämt sig för att fullända sin egen stil
När jag träffade dessa människor, så kändes det som att jag rusat åt fel håll de senaste 20 åren, men på ett positivt sätt. I normala fall skulle jag känt en frustration, men nu känner jag bara glädje över att jag träffade dem nu, och inte om ytterligare 20 år, för då hade det varit lite sent att vända och rusa på andra hållet.
Dessa producenter jobbar generellt med ett helt annat tidsperspektiv än andra producenter, att lagra ett vin 5 eller 10 år eller i vissa fall 14 år innan vinet släpps till försäljning, är inget ovanligt eller konstigt för dem och det beundrar jag.
Skalmacererade viner är nytt för många av dagens konsumenter och kan då upplevas som lite sträva och syrliga jämfört med de ”vanliga” viner som de har smakat innan och därför väntar seriösa producenter att släppa vinerna tills de hittat sin balans, så inte konsumenten får en negativ upplevelse. Jag tycker man ska jämföra det med Bordeaux viner. Dessa säljs några år efter de tillverkats, men folk köper dem i vetskapen om att man är tvungen att lagra dem i många år innan de blir drickfärdiga, samma sak gäller för den delen även ”old school” Barolo eller årgångs Champagne osv…
Några av producenterna väntar alltså upp till 14 år innan de säljer sina viner. I Sverige är det bara en mindre del som väntar 14 månader och det gäller för den delen huvuddelen av världens producenter.
Dessa ovanstående ”typer” är de vanligaste, men sedan så har vi också de som hänger på trenden med skalmacererade viner och således dedikerar en mindre del av sin produktion till denna typ av vin. Dessa producenter gör många trevliga viner, men har förståeligt nog inte möjlighet att lägga allt fokus på denna del av produktionen.
ÖSTERIKE
Första uppdraget på resan var att besöka Andreas Tscheppe i Styrien i södra Österrike (vid gränsen till Slovenien). Vädret var med oss så vi stod utomhus och pratade i säkerligen 2 timmar. Vinodlingarna ligger på branta till mycket branta sluttningar och jag blev en aning förvånad när en man kom vandrande med en grep i handen uppför en av de brantare delarna, men det visade sig vara Andreas bror Ewald, som har en egen vingård och som Andreas delar vineri med. Hans första kommentar säger egentligen en hel del om hans vinfilosofi: ”DET HÄNDER MYCKET I JORDEN VINTERTID”. Jag tror det är ganska få människor som skulle vandrat i dessa branter vintertid med en grep för att titta hur jorden mår.
Andreas Tscheppes vin ERDFASS beskrivs av Simon.J.Wolf som ett av planetens bästa skalmacererade viner och detta är en av anledningarna till att vi valde att besöka honom. Förvåningen är därför total när han ganska omgående berättar om sina tvivel angående sina egna skalmacererade viner och menar med detta att han inte är säker på att han ger sin terroir (Franskt uttryck för ett vins egenskap att uttrycka ett ursprung) möjlighet att uttrycka sig fullt ut.
Jag skulle vilja jämföra detta med att en religiös människa skulle få möta Påven och det första Påven säger, är att han tvivlar på Guds existens. Andreas placerar sig i min värld i kategorin ”sökarna”.
Efter 2 timmar så bär det av till vineriet där vi får prova igenom de flesta av hans fat och min första känsla är att dessa viner är ok till bra viner, dock inga superviner. Med detta sagt så inser jag min egen begränsning när det gäller denna typ av viner och man måste ha provat många fler och framförallt äldre exemplar av dessa viner för att veta hur långt de kan nå.
Tyvärr så var alla hans viner slutsålda, så vi fick bara möjlighet att byta (detta är en vanlig kutym utomlands) till oss en flaska och denna har inte hunnit provas än.
Ewald Tscheppe hade dock en del viner till försäljning, så här köptes några provflaskor av de flesta viner han gör.
När det gäller skalmacererade viner så är där minst två skolor, de som skördar tidigt för att behålla syran och då oftast ett lågt pH värde så att svavlets effekt är på max och de som skördar supermogna druvor och som mer förlitar sig på koncentration, alkohol och aningen högre mängd svavel, dock oftast i förhållande till konventionella lägre mängder.
SLOVENIEN
Det var i Slovenien som vi första gången upptäckte skalmacererade viner första gången och det är bara att konstatera att det finns en uppsjö duktiga producenter.
En som alla tilltalar ”LEGENDEN” är Aci Urbajs, hans vin ORGANIC ANARCHY är ett vin jag berättat om tidigare. Detta vin är en blandning av Chardonnay, welchriesling och Kerner. Aci använder inget svavel över huvud taget och skalkontakten brukar ligga runt 2 veckor. Tyvärr var Aci inte hemma när vi knackade på, men vi fick möjlighet att prova hans ANARCHY 2017 lite senare på resan och den gjorde inte bort sig.
Miha Kelhar på KELTIS vineri är en i raden av unga lovande vinmakare som sedan 2009 gjort skalmacererade viner och här görs det bra, bättre eller intressanta viner. När jag säger intressanta, så menar jag här några rödviner på lokala druvsorter och dessa är ofta i den rustikare stilen och lite mindre generösa. Dessa viner har absolut ett existensberättigande, men det är oftast viner jag uppskattar på plats, mer än att köpa med dem hem.
Keltis tillverkar även ett mousserande skalmacererat vin, efter inspiration från producenten TOMAC i Kroatien. Denna producent sägs vara världens första producent som kommersiellt producerat skalmacererat mousserande vin. Om jag minns det rätt så var det så att en journalist skrev att deras mousserande var världens första och sedan så blev det ”sanningen” i vinvärlden. Oavsett så är de en av pionjärerna och en flaska av detta har också införskaffats.
BATIC & JNK
Denna producent är värd en egen överskrift för det var hos dessa vi för första gången kom i kontakt med Orangea viner. Den gången för snart 15 år sedan så var jag inte helt övertygad om vinet som hälldes upp i glaset, och detta kunde jag inte låta bli att uttrycka. Ivan Batics svar på detta glömmer jag aldrig: detta vin kräver kompetens för att uppskattas!
Trots att vinet som vi fått smaka inte föll mig i smaken, så sådde det ett frö och väckte min nyfikenhet och det är jag evigt tacksam för. Batic viner är väldigt välgjorda. Inga viner är egentligen dåliga och det lyser professionalism lång väg och det enda negativa är väl egentligen att man sällan blir överraskad av en sådan här duktig producent.
Överraskad blev jag däremot på nästa vingård JNK, bara namnet får en att tro att denna producent är något i stil med BPA, SAS, eller någon multinationell jätte.
Här möts vi av en tjej i medelåldern med skyffel i handen, hon är i gång att bygga ut vinkällaren (storleksmässigt som en friggebod) och jag frågar försynt om vi kanske stör henne i sitt jobb. Hennes svar är hjärtligt, att det gör vi inte alls, men om vi vill prova vin så ligger det EN GRIS PÅ VINPROVARBORDET. Helt övertygad om att hennes engelska inte är den bästa, eller att vi hört fel så vandrar vi in i vinprovningsrummet. Väl innanför dörren så studsar jag till och inser att hennes engelska är perfekt för: THERE IS A PIG ON THE TABLE!
Grisen är styckad i så små delar att det ser ut som en anatomikarta över en gris, men det som slår mig mest efter den bisarra åsynen är att där inte luktar något i lokalen. Hon och hennes far berättar att det är en frigående gris som de köpt av en lokal uppfödare och nu ska det göras korv och dylikt.
Det första vinet som hälls upp i våra glas är en 2010 Chardonnay och min spontana fråga blir om vinet fortfarande finns tillgängligt. Det blir helt tyst i rummet och så säger hon att hon precis börjat sälja den. Denna filosofi att vänta tills vinerna var ”balanserade” som hon uttryckte det och denna filosofi gällde alla hennes viner.
När jag stack näsan i glaset, så tänkte jag direkt att ”detta är rätt bra, vi får se om smaken levererar”. När jag väl smakar på vinet så övertrumfar smaken mina vildaste förväntningar så till den milda grad att jag blir helt rörd. Jag fick tårar i ögonen och halsen blev helt tjock så jag knappt fick fram ett ord och det enda som kommer ur munnen är I`M SHOCKED.
Doft och smak bör gå hand i hand och kan smaken leva upp till doften så tycker man oftast att vinet har levererat (alltså luktar vinet skit och smaken bekräftar detta så har det självklart inte ”levererat”, utan ovanstående gäller bara om det är en positiv doft), i dessa viner så levererade smaken så mycket mer än man kunde begära och det var nog det som överraskade mig.
Hennes filosofi att vin mår gott av motion (precis som människor) var en intressant tes och därför fick de ”motion” i form av battonage (omrörning av jästfällningen) varje vecka. Om detta är en av anledningarna till att vinerna överpresterade i smaken i förhållande till doften, väcker intressanta frågeställningar över vårt eget vinmakande.
Just sådana här tillfällen är huvudanledningen till att vi gör våra inspirationsresor, små pusselbitar plockas upp på resans gång och sedan när man kommer hem så kan man i bästa fall lägga sitt eget pussel.
Marjan Simcic på gränsen mellan Slovenien och Italien är en av Sloveniens superstjärnor på vinhimlen men tyvärr så hade vi inte möjlighet att träffa honom själv, utan provningen hölls av en ”anställd”. Inget ont i detta men självfallet så är det inte samma sak som att sitta och prova vinerna tillsammans med vinmakaren. Vinerna var självfallet bra men, men tyvärr blev det få pusselbitar att lägga till sitt eget pussel. Just det här området som har det oglamorösa namnet BRDA är vad jag skulle kalla Mekka för skalmacerationsviner och man har verkligen blivit en destination som bidrar till landets ekonomi, på ett sätt som jag hoppas Skåne (inget ont om de andra landskapen i Sverige) ska kunna göra i framtiden.
Här i gränslandet mellan Slovenien och Italien är det aldrig längre än 10 minuter till nästa ”världsproducent” och de gör att man har satt ribban högt och vågar ta betalt för sina vinprovningar och besök, saker som i Tyskland och Frankrike många gånger är gratis.
Kostnaden på många ställen är 50 euro per person och provning, detta avskräcker ”gamarna”, alltså de som är på jakt efter att dricka gratis vin och det tycker jag är helt ok. Tycker man att det är okej att betala 50 euro per person för att prova deras viner, så verkar det sällan som man behöver betala denna summa. Alla vi besökte i Brda köpte vi viner av och i slutänden behövde vi som mest betala 15 Euro per person och på något ställe så tog de inget alls betalt.
Ett vineri som hade genomgått en enorm förändring sedan vi var där senast 2016 var EDI SIMCIC, som då mer eller mindre huserade i en jordkällare och nu hade ett nybyggt vinprovarrum i värsta Hollywood hills stilen. När ”simpla vinbönder” börjar inreda sina vinerier med konst och spotligths, då vet man att de är månadens smak på världsmarknaden och jag kan inte annat än att gratulera dem. Edi Simcic är ungefär som Batic alla vinerna är oerhört proffsigt tillverkade och där är väldigt lite utrymme för överraskningar.
Man ska veta att Brda verkligen är Slovenska landsbygden och när man är på landsbygden så brukar prisbilden vara där efter. Vill man hyra lägenhet av Edi Simcic så ligger denna lägenhet på 450 Euro natten, så är man en simpel vinbonde från Sverige så får man hyra lägenhet i närliggande områden istället.
STAINLES STEEL PRODUCTS
När vi är i Slovenien så brukar vi besöka vår tillverkare/leverantör av vineriutrustning och denna gången var det i deras nya lokaler i Vipava dalen. Det intressantaste med sådana här besök är att se vad andra vinproducenter har beställt för utrustning. Nästan alla vinmakare har egna idéer, eller som Doris (en av delägarna till SSP) säger, alla vinmakare är konstnärer och jag ser att hon ler lite samtidigt. Många har egna idéer hur deras tankar ska se ut och vilka attiraljer de ska ha och jag tycker detta är spännande. Men talar man med ingenjörerna så funderar dessa ofta på det praktiska användandet. SSPs styrka ligger framförallt i att de till stor del gör ”custom made” tankar och har vanan att jobba utifrån vinmakares skisser och tankar.
KROATIEN
Förutom skalmacererade viner så är vi svaga för Plavac Mali (blå druva) och då gärna från Peljesac halvön och allra helst från Dingac läget. Dingac är Kroatiens äldsta klassificerade odlingsläge, en galet brant sydsluttning som stäcker sig 7 km längs medelhavets kust.
Här har Lena på något sätt lyckats ”bli vän” med Marija som är syster och delägare till producenten Nico Bura och bättre värd/guide kan man inte hitta på hela Peljesac. Marija är som en ”hönsmamma”, hon har koll på hela hönsgården och känner alla, i detta fallet alla producenter på halvön och framförallt de bästa.
Dagen efter vi anlände så var det dags för OPEN CELLARS förfest, vilket innebär att alla vinbönder samlas och har med sig årets nya vin och således kan man få en chans att utvärdera årgången. Jag ska inte försöka mig på en utvärdering då jag inte har erfarenheten av att smaka unga Plavac Mali viner, men stämningen var galet god. En del hade med sig viner från övriga världen för att dela med sig av sina favoriter och självfallet blev vi tvungna att bjuda på ett av våra viner. Vi kände oss väldigt privilegierade att få vara med på deras förfest och jag kan inte låta bli att tänka hur osannolikt det är att detta skulle inträffa i Sverige. Hade man förklarat för myndigheterna i Sverige att man fyllt upp lite flaskor från tankarna i vineriet för att man skulle på fest med sina kollegor, så hade nog tillverkningstillståndet försvunnit innan baksmällan.
OPEN CELLARS PELJESAC
Detta event startade för 14 år sedan som ett sätt att ge tillbaka till mindre lyckligt lottade och således valde man en dag då alla vinerier bjuder på gratis vin och gratis mat (typ trevlig tapas). Nu 14 år senare så har det såklart blivit lite mer kommers, men principen är densamma; gratis vin och mat. Klockan 12.00 så sätter sig 5000 personer i bilar och bussar och sedan är galenskapen igång. Peljesac består i princip av en enda väg som går inifrån och ut på halvön, så alla ska samma väg. Efter 4-5 producent provningar i ursinnigt tempo, så ligger vi i ”ledarklungan” och då kan man ta sitt första djupa andetag på 60 minuter och reflektera vad man provat för viner. Det ska erkännas att det inte är mitt förstaval av provningssätt, men det var en upplevelse för livet.
Vi hittade 2 nya producenter (för oss) på open cellars dagen och på det hela taget så var det lärorikt och trevligt och jag tror att vi fått några nya vänner.
Den enda skalmacerations producenten som vi känner till på Peljesac är VINARIJA KRIZ och då talar vi om en druvsort som heter GRK, denna druva lärde mig varför det slaviska språket har en konstant brist på vokaler, de påstår att det är enklare att strunta i vokalerna och därför blir en druvsort från GReKland GRK och en Turk är en TRK.
Sitter man och dricker GRK viner och är så intresserade som jag och Lena så att man måste prata om vad man dricker hela tiden, så låter det som grodors parningsrop framemot småtimmarna Grk,Grk,Grk .
Tillbaka till Vinarija Kriz; denna vingård drivs av far och son och båda är personligheter på sitt eget vis, Denis (sonen) beskriver sig som en cityboy, uppvuxen i Split och i min värld så personifierar han 80-90 talisterna. Byn där Vinarija Kriz ligger är ungefär 6 hus med ett utseende som en medeltidsby. Hälften av husen är utan tak och detta säger jag inte för att vara nedlåtande utan för att jag tycker det är otroligt att sådana här byar fortfarande kan existera. När vi då blir inbjudna att komma in och prova vinerna är kontrasten total, inuti så känns det som värsta arkitekthuset från Österlen, det känns som att inredningsproffs varit i farten och stylat från golv till tak i en perfekt 1800-talet möter 2000-talet och mitt i detta så står där självfallet en skivspelare och en vinylsamling för att representera 1900-talet.
Va inte så jävla pretentiös-attityden lyser igenom på ett underbart sätt och uttalande som att: använder ni fortfarande hättor på flaskorna (ni vet den här plast och/eller metalhöljet över flaskans topp) , det bara försvårar öppnandet av flaskan, det är ju helt meningslöst.
Dessa producenter visar upp sina viner på festivaler, inte mässor som andra av oss, de kommer hem efter festivalerna helt slutkörda, för att de har haft det trevligt, inte som oss för att vi stått och käftat med en mässbesökare som förespråkar vin på box. Skämt åt sidan jag vet att de jobbar hårt, men jag ser att de har skoj också och de har gjort det till en livsstil.
Alla säger att Grk ska odlas i ren sand jord för att bli allra bäst och därför odlas inte druvan generellt på Peljesac utan på den närliggande ön Korcula, men enligt Denis så är det bara ”trams”. Denna ödmjuka kaxighet tycker jag är häftig, så länge man kan backa upp den och det gör man genom att leverera den kvalitet som hans Grk har. Det finns en massa förutfattade meningar om allting, men är man beredd att lägga lite extra energi i saker så är det mesta möjligt, därmed inte sagt att jag inte tror att Grk är lättast att lyckas med i sandjord.
KORCULA
För att skapa oss en egen bild av druvan Grk, så åkte vi över till ön Korcula. Dock var det inte så lätt att hitta producenter som hade öppet när vi var där, men vi lyckades komma in på Vinarija Grk, längst i öster.
Vineriet är småskaligt och produktionen mycket enkel, men vinet höll trots det en god kvalitet. Vinmakarens förklaring var odlingsjordarna (sand) och druvans kvaliteter, men självklart så krävs det också en kompetent vinmakare för att ta hand om materialet.
Det som är ovanligt med druvsorten Grk är att den inte är självfertil (kan inte befrukta sig själv) utan måste samplanteras med någon annan sort (och då är det viktigt att denna blommar samtidigt) och på Korcula har man valt att samplantera med den blå druvsorten Plavac Mali. Jag har egentligen provat alldeles för lite Grk viner för att ha en djupare uppfattning om druvan, men min uppfattning hittills är att den kan ge ett både smakrikt, fylligt och friskt vin. Den kan vara frisk som en Sauvignon Blanc, frukt/fetig som en Alvarinho och ha en kropp och alkoholhalt som går åt Furmint hållet.
ITALIEN
Tredje gången gillt, ja så skulle man kunna uttrycka det, äntligen kunde vi få till ett besök hos Josko Gravner i Oslavia (Nova Gorizia). Vineriet ligger knappt 100 meter från gränsen mellan Slovenien och Italien och om jag är rätt informerad så är det här tillåtet att kalla sina viner Italienska även om de är odlade i Slovenien och vice versa. Vi anlände lite tidigt till vårt besök så jag bestämde mig för att gå en runda i vingårdarna, medan Lena väntade i provningsrummet. Det är inte ofta jag blir imponerad av hur vingårdarna sköts (nu menar jag hur arbetet utförts, inte deras lokalitet), men deras vingårdar var nästan fotoshoppade. Jag har aldrig sett en sådan disciplin i beskärningen av vinstockarna.
Även om varje vinstock är en individ och på andra vingårdar beskärs individuellt, så kändes det här som att vinstockarna var en gemensam grupp individer och att de tillsammans skulle ta sig mot målet. Det var så vackert så att det kändes som att komma in i andra andningen. Jag svävade som på moln när jag gick genom vingårdarna, så på vägen tillbaka till provningsrummet så var jag helt i min egen värld. När jag kommer tillbaka till provningsrummet (tror jag), så luktar det nylagad mat och det hörs en massa folk som pratar och min första tanke är att så här kan man inte ha det om vi ska prova vin (så skadad är jag). Det visar sig att jag gått fel och gått in i deras privata hus, men dottern i huset kommer skrattande och förklarar för mig att jag nog gått fel.
Josko Gravner anses av många vara den som startade trenden med att tillverka viner i qvevri (lerkärl specifika för Georgien) i Europa och västvärlden. 1997 så gjordes det första experimentet med en liten 250 liters qvevri och sedan så har det rullat på. Idag så finns det ett drygt 40-tal i källaren och storlekarna varierar, men många är runt 1200 liter. När det gäller qvevri så beställer man en speciell storlek, men det är sällan de är exakt den storleken som beställts. Att lerkärlen är sköra är inte svårt att föreställa sig, då storlekarna ofta ligger på 1000-2000 l och de endast har 3-4 cm tjocka lerväggar.
Som jag ser det så finns det i alla fall 3 saker med qvevri som påverkar vinet.
- Qvevrins form skapar olika förutsättningar för vinet att cirkulera, inuti behållaren och framförallt qvevrins botten skapar olika förutsättningar för jästens och kärnornas möjlighet att vara i kontakt med vinet.
- Lerans ursprung och tillverkarens yrkesskicklighet och filosofi påverkar hur vinet kan andas genom lerkärlets väggar. Ungefär som ett ekfat som kan andas mer eller mindre beroende på stavarnas tjocklek och ursprung. Fördelen hos qvevri, säger förespråkarna, är att denna behållare inte sätter sin smak på vinet såsom t.ex ett ekfat.
- Qvevri är nergrävda under marken så att öppningen i toppen i princip går jäms med markytan och detta gör att temperaturen på behållaren är mycket jämn över året (en meter ner i jorden så är ju temperaturen, om inte konstant så väldigt jämn) och detta verkar ha en positiv effekt på vin. Det är t.ex därför det bör vara en konstant temperatur i en vinkällare, om den sedan är 10 eller 13 grader spelar en mindre roll, så länge den är konstant.
Tycker man att detta låter lite humbug med qvevri behållare så tycker jag man ska tänka om. Behållarens utformning och material påverkar vinet på olika sätt, med detta inte sagt att vinet blir bättre utan bara att det blir annorlunda än i en cylindrisk rostfri ståltank.
Man skulle kunna tycka att det borde finnas en massa kunskap om hur man jäser vin på qvevris och hur man underhåller dem i Georgien, men om jag förstått det rätt så höll kunskapen på att dö ut och att det i slutet på 1990 talet endast fanns 4-5 qvevrimästare kvar som tillverkade behållarna.
Nackdelen med qvevri är att de är förhållandevis sköra och svåra att rengöra. Hos Gravner berättar de hur det tog ganska många år innan de kom på hur de skulle lägga på bivaxlagret och få rätt tjocklek på det, men de erkänner även att de fortfarande lär sig underhållsarbetet kontinuerligt. På andra ställen säger de att det inte är några problem med hygienen i sådana behållare, men då tror jag att de inte hållit på så länge eller att de inte har kompetens att bedöma att de har problem. Behållaren är ju inte en magisk urna som dödar bakterier av sig själv.
När Gravner gör vin på dessa qvevris, så kan både druvor och stjälkar slängas ner i behållarna om stjälkarna har rätt egenskaper, ibland tas hälften med osv, allt beroende på vinmakarens intuition och erfarenhet.
Under jäsningen så trycks skalmassan ner 7 gånger om dagen initialt (två man går i skift dygnet runt) och detta för att hålla nere nivån på de volatila syrorna (ättiksyra bland annat) och efter avslutad alkoholjäsning sätts lock med jäslås på urnorna så att den malolaktiska jäsningen kan slutföras. Därefter ligger vinet med skal kärnor, fruktkött och jäst i ca 6 månader innan det är dags för att pressa av vinet och lägga det på ekfat. Ekfaten är mestadels ett par tusen liters ekliggare och här ligger de i 6 år, med omdragning vart annat år, för att sedan buteljeras och slutlagras innan det är färdigt för försäljning.
Den aktuella årgången av Rebula (grön druva som lämpar sig fantastiskt bra för skalmaceration) vinet är årgång 2011.
2011 var en mycket varm årgång, så vinet ligger på 15,5 % alkohol, men koncentrationen i detta kraftpaket har inga som helst problem att bära upp alkoholen och eftersmaken fortsätter i det oändliga.
2010 var en sval årgång, men vinet är helt fantastiskt, doften är komplex, parfymerad med apelsiner, tobak och en nästan sötfruktig smak med milda tanniner.
Dessa viner provades i ett specialdesignat glas just för denna typ av vin, men jag tror nog att det går alldeles utmärkt att njuta av dem i ett vanligt vinglas, men gärna ett med en stor kupa, typ rödvinsglas.
Vinkällaren med alla qvevrina är nog det mest sakrala jag fått uppleva hittills i mitt ”vinliv”. Det känns som att färdas tillbaka flera hundra år i tiden och i dagens högteknologiska era så känns denna vinkällare som en fristad där tiden stått still.
Med detta inte sagt att man inte tagit till sig den moderna teknologin, vinerna jäser på ett tusenårigt sätt, men när de ska transporteras upp till ekliggarna så sker detta med den senaste tekniken inom perilstatiska pumpar (jag har förstått att denna pumpmodel används vid hjärtoperationer för att det är den skonsammaste), alltså inget är för syns skull, utan för vinets skull.
Jag kan inte annat än att säga att jag blev imponerad av vinerna, vingårdarna och familjen och deras enorma ödmjukhet och vänlighet när de talar om sina kollegor, ett av de bästa vingårdsbesök som jag fått uppleva.
Som en sista detalj kan sägas att de även satt upp 400 fågelholkar i sina vingårdar och det visar på ett engagemang utöver det vanliga.
TILLBAKA TILL SLOVENIEN och HISA FRANKO
Denna restaurang ägs av ANA ROS, som är utnämnd till världens bästa kvinnliga kock och här serveras nästan endast slovenska viner och då gärna viner med skalkontakt. Jag ska inte berätta om den fantastiska maten, men vinerna är helt magiska och sent på kvällen så fick vi en guidad tur i vinkällaren och när man ser alla ”elixir” av Sloveniens producenter så blir man helt euforisk, kort och gott så har dom de mesta av de bästa.
På väg ut ur vinkällaren så ser vi en halvfull magnumflaska 2009 från Josko Gravner och jag och Lena tittar på varandra och sedan på servitören som guidar oss, DEN MÅSTE VI PROVA! Servitören kommer tillbaka efter 30 sekunder och säger lite genant att de tyvärr är tvungna att debitera 150 kr per glas. Lena tittar på honom och säger ja tack, 2 stycken.
Detta är ett vin som kostar strax under 1000 lappen för en 75 cl flaska om man lyckas hitta det i någon vinbutik och deras pris är 150 kr glaset, alltså ett par tior mer än vad man i Sverige får betala för husets vin på restaurang.
Hade jag inte varit så finkänslig som jag är så hade jag sagt att odla vin det gör jag gärna i Sverige, men dricker gör jag helst utomlands.
TILLBAKA I ITALIEN
Från östra sidan av Italien så bar det av raka vägen västerut till Barolo och Barbaresco i Piemonte. Sist vi var här, var i början på 2000 talet och även om minnena var goda så var det starkaste minnet att allt var så otroligt dyrt, så vi hade bara råd med sunkiga Barolo viner från mediokra producenter eller viner gjorda på Barbera druvan.
Vi borde kunnat förutspå hur vi skulle uppleva Barolo denna gång, vad som har hänt de senaste åren är att Barolo blivit det hippaste hippa och markpriserna har stuckit i höjden och då självfallet även vinerna. Trots detta så är jag inte i närheten av att vara beredd på prisbilden på vinerna. De är ofta 4-5 gånger högre är vad jag skulle gissat att de kostade. Vinerna har blivit så dyra så man blev helt matt, så att vi orkade bara stanna 2 dagar och hade det inte varit för att vi hade hyrt en fantastisk lägenhet i La Morras utkant så hade vi kanske bara stannat 1 dag.
Landskapet är fantastiskt i Barolo och Barbaresco och hade man som oss då tur med att dimmorna inte låg lika tätt som de annars kan göra, så är det en ren njutning att ta sig mellan vinbyarna. Trots detta så blir det ohållbart för två vinälskare att befinna sig på en plats där man inte kan unna sig traktens viner.
Jag är alltid nyfiken på trender och det jag tar med mig från Barolo är att vissa börjar marknadsföra det som en ”lyxprodukt”, det vill säga att vinerna börjar paketeras i påkostade lådor i stil med prestige Champagner och det tycker jag är lite sorgligt. I Champagne tycker jag det passar, när man vandrar ner för Avenue de Champagne och ser dessa överdådiga villor/slott och dom berättar storys om hur Napoleon brukade hänga här och där i stan. Då passar det med lite ”lyxfeeling”, men i de gemytliga byarna Barolo och Barbaresco så hade jag tyckt det var trevligare om de anammat Bourgognes sätt, med en lågmäld etikett på en standardflaska utan ”bling bling”. Nu tror jag inte min åsikt i frågan spelar någon roll, för det finns gott om vinälskare i världen som har råd att betala för dessa fantastiska viner och jag ser inte att prisbilden sjunker på dessa viner inom överskådlig framtid, risken är nog till och med att priserna fortsätter att gå upp.
SCHWEIZ
På vägen norrut så tog vi hållet via San Bernardinopasset som ligger på över 2000 meters höjd. På vägen upp så passerade vi vindistriktet Valtellina och det är bara att lägga på upplevelsekontot att beskåda vinodlingar i alpmiljö. Väl inne i Schweiz kom vi in i Visp som ska ha Europas brantaste vingårdar och visst var de enormt branta, men jag hade nog svårt och se om de var brantare än lägena runt Bremm i Mosel (Tyskland). Hur som helst så är det spektakulärt att se vinodlingarna ”klättra” uppför bergen och det skulle varit spännande att någon gång smaka vinerna från dessa sluttningar, men denna gång fanns det inte tid. Schweiz är unikt på det sättet att 90 % av landets viner konsumeras inom landet och trots att landet ligget ”mitt” i central Europa med en närhet till många bra vindistrikt så har den inhemska vinodlingen klarat sig väldigt bra.
Schweiziska staten har gått in och stöttat vinodlarna genom skatter på utländska viner och på så sätt så har de Schweiziska vinbönderna fått en stabil grund att stå på. Om jag minns det rätt så var det först bara ”införselskatt/stopp” på de vita vinerna för att det var de som tillverkades mest i landet. Men det är ju klart att får man en god ekonomi i sin verksamhet så kan man också börja ”experimentera” med sådant som inte varit det helt naturliga och sedan åtminstone 20 år tillbaka så gör man i Schweiz riktigt bra röda viner också. Vad jag uppfattar som unikt för Schweiz är att de odlar många sorter som de själva korsat fram, i andra länder brukar dessa sorter ha en lägre status, men inte i Schweiz där man istället ser det som en sund utveckling av vinindustrin.
FRANKRIKE
Det var många år sedan vi var i Alsace och i ärlighetens namn så ska det sägas att i och med att klimatet blev varmare och varmare, så avtog min passion en aning för dessa viner. I och med ett varmare klimat så blir druvorna också sötare (extremt förenklat) och detta ledde till att jag tyckte att det blev en irriterande hög restsötma i många Alsace viner och då alkoholen redan var förhållandevis hög på många Alsace viner (jämfört med andra vindistrikt som mest fokuserar på vita viner), så är det svårt att få balans i dem om de höjer alkoholen ytterligare. Redan för 10-12 år sedan så smakade vi ett vin från Alsace som hade över 17 % alkohol och då fanns det inte koncentration tillräckligt för att bära upp denna alkoholhalt.
Med allt detta sagt så gör man idag 55 % mousserande vin i Alsace och anledningen till detta är att det är marknaden som styr, alltså man måste tillverka vad kunderna eftersträvar och det är ”bubbel”.
Nu var det inte Alsace bubbel som vi var på jakt efter denna gången utan temat har ju varit att fokusera på skalkontaktsviner, så vi hade bestämt möte med Laurent Bannwarth. Bannwarth är en relativt stor producent som gör både konventionella viner och qvevri viner. När vi var där så höll man precis på att slutföra qvevrikällaren, som är i samma rum som de gamla ekliggarna. Med denna nya källare så hoppas man kunna hålla en jämnare temperatur och även en lämpligare luftfuktighet naturligt.
Vinkällaren är inte lika sakral som Gravners, utan mer mysig och hemtrevlig och så uppfattade jag även ägarna.
I vanliga fall så är jag ingen fantast av Gewürtztraminer (enormt parfymerad druva), det är alltså inte mitt första val om jag får välja fritt bland ”Alsace vinerna”, men deras skaljästa qvevri Gewürtztraminer var en häftig upplevelse. Druvan har naturligt en ”bred smak” (hög alkohol, låg syra) och har jag förstått det rätt så är man tvungen att skörda sent för att aromerna utvecklas sent och då blir alkoholen hög och syran låg naturligt. I denna skalmacererade stil så blir det en kraftfullare smak, som jag upplevde lindade in den enormt parfymerade doften av Gewürtztraminer.
Vi provade även en Riesling från 2009 som hade haft problem att jäsa klart. Man använder ju bara naturlig jäst till dessa viner och 2009 års Riesling tog 2 år att jäsa ut. Detta vin smakade vi för någon vecka sedan igen och det märkliga var att vinets ”orenhet” verkade försvinna med luftning. Denna orenhet var inte ättiksyra utan av en annan karaktär, men det är ovanligt (dock inte unikt) att viner blir mindre orena med luftning.
Ibland så smakar jag viner som är svåra att bedöma, oftast så har jag ganska snabbt en åsikt och den justeras inte såvida inte någon har ett väldigt gott argument för att min bedömning är felaktig. Dock händer det ibland att jag stöter på viner i en stil som jag inte har provat innan och då smyger det på sig en känsla av att jag inte kan bedöma dessa viner korrekt och då låter jag bli att ha en åsikt om dessa. Det märkliga med dessa svårbedömda viner är att när jag sedan, fyra eller fem år senare provar dem, så är de nio gånger av tio väldigt bra viner. Jag tror att det är så att när det gäller att bedöma ”små mästerverk”, så kräver det en referens inom den stil man ska bedöma, som man endast kan införskaffa sig genom att prova mycket.
Vi var mycket imponerade över besöket på Laurent Bannwarth. Det är sällan man får så detaljerad information angående vinmakningen och det tyder på en mycket stor kunskap. Det intressanta var att när jag diskuterade användningen av Qvevri behållarna, så var deras förhållningsätt att de inte hade någon längre erfarenhet av att jobba med dessa och att de höll på att lära sig att jobba med dem. Detta ska inte förringa vad de redan uppnått med sina qvevri viner, utan istället så ska det bli mycket spännande att följa dem framöver.
Vi hade en dag i Alsace då vi besökte det ”unga hippa” gardet och på något sätt smittar deras attityd av sig på hur ”allvarligt” man bedömer vinerna, man blir lite som dom och lutar sig tillbaka och bara skrattar (ibland med dem och ibland åt dom) och jag skattar fortfarande bara jag tänker på dem.
SUMMERING AV AMBER REVOLUTION TOUR
Oavsett vad man tycker om skalmacererade viner så borde alla åka i fotspåren av boken Amber revolution. Människorna vi mött har varit karaktärsfulla och vinerna i många fall bra och i vissa fall helt magiska. Det finns nog 1000 tals om inte 10000 tals människor som valt att jobba med skalkontakt på sina gröna druvor och oavsett resultat så har de bidragit till en diskussion runt ämnet vin och bara det har gjort att fler blivit intresserade av vin.
Amber Revolution är inte skriven av en religiös fanatiker för skalmacererade viner, utan han använder ett par av sidorna i boken för att berätta om de vanligaste ”felen” som kan finnas i viner med skalkontakt. Just detta visar på en stor passion för tillverkningsmetoden, men också på en ”nykter” syn på verkligheten. Jag hoppas en vacker dag få läsa en bok om ”konventionella viner”, där man ärligt också använder några sidor till att berätta om alla tillsatser som är tillåtna att tillsätta dessa viner (ja det behövs faktiskt några sidor i en bok för att lista alla och berätta vad det är för saker).
Alldeles för många författare vill ge läsarna ”det de vill läsa” och känner ett ansvar gentemot de producenter de besökt och skrivit om och därför förmedlar man mer en myt, än hur saker och ting egentligen verkligen är. Detta är självfallet att välja den enkla vägen och jag kan inte låta bli att tänka på då Bengt Frithiofsson skulle göra ett reportage om svenskt vin. Bengt var i Åhus och jag sa att jag gärna berättar för TV tittarna hur vi gör och då bara tittade han på mig och sa: NEJ, NEJ, NEJ, nu ska vi ge dom vad de vill ha.
Nu i efterhand så inser jag hur komplext ämnet ”skalkontakt” är när det gäller gröna druvor, spektrat löper från några timmars skalkontakt upp till 3 år. Skillnaden blir som att en kock skulle använda sig av ett saltkorn i en maträtt, eller ett kilo, skillnaden är enorm.
Väldigt få av vinerna vi provat på resan har varit ”märkliga”. Självklart har det varit olika stilar och olika kvaliteter men det är sådana skillnader jag uppskattar i vin. De som säger att skalkontaktsviner bara är en fluga eller en hype, blandar nog ihop ”märkligheterna” med välgjorda skalkontaktsviner.
SVERIGE
Man märker att svenskt vin nu nått den ”kritiska massa” som behövs för att man ska vara ett riktigt vinland. Med detta menar jag att vi nu kan tala om regioner där flera producenter kontinuerligt har vin till försäljning.
Just detta att vi nått den ”kritiska massan” gör att branschen äntligen får lite mer gratis, med detta menar jag att vi nu inte måste göra all reklam själva för våra viner.
Exempel på detta är att akademier, föreningar, vinklubbar tidningar, tv, radio osv, nu belyser vår existens och på så sätt påminner ”folket” att vi är ett vinland, genom att göra provningar, reportage, dela ut priser och liknande.
Kraften i att ha uppnått denna ”kritiska massa” känns enorm för en vinbonde som tidigare fått övertyga en människa i taget och i mina mörkaste stunder har jag tänkt att Sveriges befolkningsökningstakt har varit högre än den takten jag kunnat informera om att svenskt vin existerar.
I och med att vi nu blivit ”erkända” av nationen, så har detta också gjort att vårt självförtroende ökat och nuförtiden så står många svenska producenter rakryggade när de talar med landets största vinauktoriteter.
Jag njuter av se kollegor som rent av blivit kaxiga och ett exempel på det är Kullabergs vingård. Kullabergs vingård tillhör en av de vingårdar som utvecklas snabbast i landet för tillfället. I media så betonar man oftast bara utökningen av deras vinodlingsareal och jag förstår det, för det är sådant som är lätt att ta till sig, men det som är mest intressant med deras utveckling är deras produkter, alltså vinerna.
I december så lanserade de Immelen 2018 på Systembolaget för 449 kr (i samma veva som en del av flaskorna exporterades till Japan).
Detta vin har Systembolaget ansett sig ha marknad för i Sverige och därför har de ”tingat” alla flaskor som offererats. Detta är ett bevis på att det går att ta betalt för välgjorda kvalitetsviner och så länge man ”levererar” så gör man svenskt vin en god gärning genom att ta betalt för sitt vin, BRA JOBBAT KULLABOYS!
ÅRETS SKÅNSKA VINPRIS 2019
Skånska gastronomipriset i kategorin vin gick i år till Skepparps vingård, STORT GRATTIS Eva och Fuffe och alla inblandade.
Istället för att förmedla juryns motivering så förmedlar jag istället mina egna åsikter här. Skepparps vingård har genom festivalen vinfestival på Österlen skapat något helt unikt, där både producenter och vinälskare erbjuds ett fantastiskt tillfälle att mötas. Talar man med utställarna så är alla överens om att det är Sveriges bästa vinfestival och talar man med besökarna så är min summering att de nästan är osvenskt positiva. Jag förstår inte hur Tareq Taylor och hans gäng kan göra mat till flera tusen personer och alla är nöjda. Under de år som vi varit utställare så har jag aldrig hört en enda besökare som klagat på maten. Ska Skepparps vingård då ta åt sig även för den goda maten, ja jag tycker det, dels för att man involverat Tareq, men även för att man skapat en fantastiskt hjärtlig stämning och denna stämning/anda tror jag är den perfekta ”kryddan” till vällagad mat. Ska Skepparps vingård även ta åt sig att festivalbesökarna är Sveriges bästa, nja det är lite mer tveksamt, men levererar man den upplevelsen som VINFESTIVALEN PÅ ÖSTERLEN levererar, så underlättar man för besökarna att imponera.
Förutom denna festival så är man idag navet i Sveriges produktion av mousserande viner. Huvuddelen av Sveriges mousserande viner har i någon mån skapats i samarbete med Skepparps vingård och det har gjort att svenska mousserande viner nu nått en bredare publik än någonsin.
Som sagt STORT GRATTIS Skepparpsgänget.
ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2019
Lena och jag har sagt att detta pris ska, endast delas ut de år då det verkligen finns någon som gjort en extraordinär insats för svenskt vin och om ingen under året lyckats med denna bedrift så ska inte priset delas ut.
2019 fanns det dock en kandidat som med råge uppfyllde kriterierna för att bli ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR. Deras engagemang för svenskt vin har accelererat som en Tesla modell S och lika exotiskt och futuristiskt som denna bil uppfattades för bara sju år sedan, uppfattades också deras initiativ att starta SWEDISH WINE CENTER i Skivarp 2019
Det är med stor glädje vi tilldelar Jeanette och Johan Bohman på Skivarps Gästgivaregård utmärkelsen ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2019, stort grattis.
Motiveringen är som lyder.
”Strax söder om vad skåningarna kallar Landsvägen och vad andra
kallar 101:an,
har Jeanette och Johan Bohman skapat en unik destination.
Med kunskap och passion guidas man här igenom
Sveriges bredaste utbud av svenska viner i en
avslappnad och historisk miljö.
Skivarps Gästgivaregård är en pionjär och ett föredöme
för hela upplevelsebranschen och har
visat hur man kan skapa ett mervärde
på den svenska landsbygden”
Sedan beslutet att tilldela Skivarps Gästgivaregård detta pris, så har de även tillkännagivet att de under 2020 kommer att starta Swedish Wine Center även i Malmö. Detta kommer att ligga på gångavstånd från Malmö Central närmare bestämt på Anna Lindhs Plats vid Hjälmarekajen. Här kommer både Malmös invånare och turister från när och fjärran att ges möjlighet att smaka svenska viner på ett sätt som aldrig varit möjligt innan. Att kunna dricka svenska viner tillsammans med tilltugg (tapas) ger en fantastisk möjlighet för alla att hitta sina egna favorit kombinationer.
DET BUBBLAR I SVERIGE
Förra veckan så arrangerade Föreningen Svenskt vin en utbildningsdag tillsammans med Särtshöga vingård och utbildare var Pierre-Yves, konsult från Champagne. Utbildningen var fulltecknad och det visar på intresset för att tillverka mousserande viner i Sverige. Både producenterna och Sveriges vinälskare har hoppat på den mousserande trenden och då är det viktigt att producenterna kan leverera både volym och kvalitet på de nivåer som kunderna önskar.
Deltagarna var nog både nöjda och matta efter utbildningen. Mousserande vin kan vara det mest enkla (som Prosecco) och det mest komplicerade, som till exempel champagnen Krugs Grande Cuvée (multivintage) som brukar bestå av över 100 olika basviner och som har blandats till perfektion i sin stil, så det tar nog några veckor innan man smält all information som Pierre-Yves delade med sig.
Det händer egentligen hur mycket som helst i landet för tillfället och om inte detta ska bli en hel roman så får jag spara en del av detta till framtida månadsbrev.
ENGLAND
2019 planterades 3 miljoner vinstockar i England! Har man en ökningstakt på arealen med ca 10 % om året så är man det snabbast växande vinlandet i världen (av dem som har offentlig statistik tillgänglig), fick jag mig berättat.
11 miljoner flaskor mousserande producerades 2019 och 9 miljoner flaskor stilla vin. Detta bär respekt med sig då man räknar med ett snitt pris på 25 pund för det mousserande. Jag träffade 2012 Dermot Sugrue, vinmakare på Wiston Estate och hans rosé ligger idag på 42 pund flaskan, alltså över 500 kr.
Det var bara 20 år sedan man sa att det krävdes fyra engelsmän för att dricka en flaska engelskt vin, tre som med våld håller den fjärde som ska tvingas dricka.
