Nytt år, nya förväntningar och nya utmaningar

TRENDER I VINVÄRLDEN

Sista november varje år så försöker jag stänga ner vineriet i några veckor för att vi ska få möjlighet att ta oss ut i Europa på den årliga inspirationsresan (som vi gjort de senaste 20 åren).

Min tanke denna vinter var att vi skulle göra något nytt, inte för att jag tröttnat på vinregioner utan bara för att jag ville ”vidga mina vyer”. När man är i vinregioner ser man hur folk odlar och tillverkar sina viner, men det är svårt att få en bild av hur vinerna säljs och var de säljs. Självklart så säljs en hel del viner lokalt, antingen direkt från vingården, eller till de lokala vinbutikerna, matvaruhusen eller de lokala restaurangerna, men de kändare vingårdarna exporterar också en hel del av sina viner och det var detta jag tänkte vi skulle titta närmare på denna vinter.

Var bör det finnas god tillgång på världens viner om inte i storstaden London och därför bar årets resa av till Londons centrala delar.

I somras så besökte vi två restauranger i Malmö som skulle vara specialiserade på naturviner och min uppriktiga åsikt var att den ene var katastrof och den andre ok, så tanken var att besöka en vinbar med gott sortiment av naturviner i London, för att se om sortimentet och upplevelsen skulle bli annorlunda. Valet föll på vinbaren Remedy och väl på plats, så tar det 5 minuter innan jag märker att jag är igång på alla cylindrarna.

The Remedy – Londons bästa naturvinsbar?

Vinbaren är inte mycket större än vårt vardagsrum, men antalet viner som serveras på glas både räcker och blir över och är man inte nöjd, så finns det ytterligare viner som säljs med Coravin (Coravin förklarar jag senare). Vinerna som serveras kommer från Europas topproducenter av så kallade naturviner och vinerna serveras till högst överkomliga priser. Denna vinbar ägs av två mycket kompetenta personer och de har insett att tar man in kvalitet så är det inga problem att ha flaskorna öppna några dagar, för kvalitetsviner klarar detta och då kan man således ha ett större utbud som säljs på glas. Min känsla var att man hällde upp lite mindre i glasen än vad man generellt gör i Sverige, men detta passar mig perfekt för då kan man ju prova ännu fler viner.

Det är svårt att prata om naturviner utan att nämna Josko Gravner. Denna producent hade i många år den högsta ”ratingen” av Italiens vinguide nummer 1, Gambero Rossi, men så åkte han på semester till Kalifornien och testade ungefär ”100 000 viner på en kvart” och kom fram till att vinerna var väldigt likriktade och ointressanta.

Detta gjorde så djupt intryck på honom så att han började tillverka sina viner som man gjorde för ett par tusen år sedan i Georgien, d.v.s i Qvevri (lerkrukor) som man gräver ner i marken och så låter man skalen ligga med under jäsningen och ibland upp till ett år, oavsett om det är gröna eller blå druvor.

Resultatet blir att de gröna druvorna ger ett vin som blir orange/bärnstensfärgat med tydliga tanniner (strävhet) och som kräver lite längre lagring än traditionella viner.

Josko Gravner – en legend

Josko Gravner tillhör en av de mer extrema producenterna av denna stil och brukar således lagra vinerna 5-8 år innan de släpps, vilket i sin tur gör att de är ganska svåra att få tag på nu när naturvinstrenden tagit fart.

På Remedy så hade de ett av Josko Gravners viner på vinlistan och om jag kommer ihåg det rätt så låg flaskan på ca 1200 kr (alltså lite mer än vad man i Sverige betalar för en flaska Moet Chandon, Brut imperial = alltså en ganska tråkig Champagne) på restaurang, så vi bad dem att lägga undan flaskan till oss, så vi kunde prova den nästa dag.

Nästa dag var vi på plats på Remedy igen, de dekanterade flaskan och hällde upp, vinet kändes helt ok, men inte mycket mer, men vi vet av erfarenhet att vissa viner och vinstilar behöver mer luftning än andra, så vi fortsatte att prova vinet under ca 2 timmar.

Sista flaskan på Remedy nöp vi.

När vinet var uppdrucket så tittade vi på varandra och konstaterade, rörande överens om att vinet var helt ok, men det var inte så man gick i taket. Vad denna flaska gav mig var mer en erfarenhet än en upplevelse, och det kan vara minst lika värdefullt.

Är man intresserad av naturviner så har det kommit ut en bok som heter AMBER REVOLUTION som jag tycker är skriven på ett ganska trevligt och lättläst sätt.

Inköpt i London, måste beställas

CORAVIN= nu finns inga ursäkter för att inte sälja bra vin på glas på restauranger

Första gången jag såg denna apparat var för ca 5 år sedan och då tänkte jag direkt att en sådan måste jag ha. Problemet var att de inte såldes i Europa, utan jag var tvungen att beställa den från USA. Apparaten fungerar som så att man trycker en nål genom korken på vinflaskan och så sprutar man in Argon gas, ut kommer vinet och flaskans tomrum fylls med Argon gas. På detta sätt kan man alltså ta ut ett glas ur flaskan och sedan spara resten i flaskan 1, 3, 5 år, eller så länge man vill.

Dels är detta perfekt för restauranger, för nu kan man alltså servera riktigt bra viner på glas (alltså bara sälja ett glas ur en hel flaska).

Även i Sverige så finns det redan nu många restauranger som använder Coravin och det är till gagn för både restaurangerna, men även kunderna.

Coravin, finns i olika modeller och i olika prisklasser

Ett lysande exempel på hur Coravin kan skapa en oförglömlig kväll upplevde vi på en restaurang i London som heter TEXTURE. Vi unnade oss vinpaketet ”Prestige”, som inte kostade mer än ett STANDARD vinpaket hemma i Sverige.

Alla stilla viner (alltså icke mousserande) serverades med Coravin, vilket gör det lite surrealistiskt för alla vinflaskor de visar upp är således oöppnade , trots att flaskan är halvfull.

Nivån på vinerna var löjligt bra, ja jag skulle nog vilja säga att de var bland de bästa vi unnat oss på en restaurang. Starkast lysande stjärnan var ett vin som jag aldrig tidigare smakat, men gärna velat smaka. Clos St Hune från Alsace räknas av många som världens bästa torra Riesling och efter detta enda glas som jag drack så får jag nog hålla med, WOW, WOW, WOW och åter WOW.

Michelin restaurang Texture i London. Ett must-visit-ställe!!

I och med att jag aldrig provat vinet tidigare så hade jag inga referenser och blev en aning överraskad över att vinet upplevdes så pass moget (vinet skulle säkerligen kunna ligga många år till, men det uppvisade trotts detta en tydlig mognad) och då funderade jag på Coravin apparaten. Jag tror nog att apparaten är säker, d.v.s att principen fungerar, men jag funderade över om den mänskliga faktorn skulle kunna vara en källa till att apparaten tillför syre/bakterier eller något annat som gör att utvecklingen av vinet förändras.

Hur som helst så har denna lilla apparat revolutionerat möjligheterna för restauranger att erbjuda exklusiva viner på glas och det känns glädjande.

HARRODS VARUHUS

Jag brukar bli som ett barn i en godisaffär när jag kommer in i en bra vinbutik, men Harrods vinavdelning gör att barnet i en försvinner och fram kommer en näst intill religiös medelålders man som frenetiskt trycker på ”gilla knappen”. Finns det en vinbutik i Himmelen, så ser den ut som Harrods vinavdelning, inget snack om saken.

Självklart så är det absurda priser på många av vinerna och ibland så är de så horribelt prissatta att man är helt övertygad att det måste blivit fel någonstans. Jag såg Champagner som jag aldrig hade hört talas om (och då är man ändå ganska intresserad av Champagne), som kostade smärre förmögenheter, värst/dyrast var en flaska för drygt 100 000 pund.

Inte nog med att Harrods vinavdelning har många av världens bästa viner, de har dem även på magnumflaska och vissa viner även på 3, 6 och 9 l flaskor, samt även en del äldre årgångar.

Smakar det så kostar det…

När man är i en sådan vinaffär så blir man lycklig för andra människors skull, både miljonärer och mindre lyckligt lottade. Tänk er att någon Brittisk miljonär går in och köper ovanstående Champagneflaska för drygt 100 000 pund, vi utgår från att Champagnen är fantastisk och att han/hon delar med sig av flaskan (så att man kommer ihåg att man druckit den), förutom den glädje som flaskan ger genom sitt innehåll, så har ”miljonären” pytsat in ca 23 000  pund, alltså närmare en kvarts miljon kronor i moms.

250 000 kr rakt in i statskassan (och förhoppningsvis vidare till medborgarna), kan man bli annat än lycklig, detta är för mig ett väl fungerande ”ekosystem”.

PRISBILDEN PÅ ENGELSKA VINER

Engelsk vinodling har vuxit enormt de senaste 10 åren och en farhåg som odlarna hade var tidigare att detta skulle pressa ner priserna.

Många odlare i England satsar på mousserande vin och här är det en längre fas från det att man har planterat till att man har en färdig produkt på marknaden, trots detta så tror jag inte att det är denna längre fas som gjort att prisbilden hållit sig ganska stabil de senaste tio åren. Min känsla är att priserna snarare har stigit något och att där numera finns utrymme för riktigt exklusiva produkter också.

Anledningen till detta tror jag är att producenterna nu skaffat sig tillräckligt gott självförtroende för att ta betalt, men även att innehållet många gånger motiverar prissättningen.

Det var inte alltför många år sedan Nyetimber (en engelsk producent av mousserande vin) släppte en ”single vineyard” NYETIMBER TILLINGTON för runt 1000 lappen och då tyckte många att det var en vågad prissättning, nu släpper man sina två första riktiga prestige viner under etiketten ”1086” och dessa ligger strax under 2000 kr flaskan.

Nyetimber 1086 – serien

I ärlighetens namn så tyckte jag inte att restaurangerna hade speciellt bra utbud av engelskt mousserande, fanns det att tillgå så var det oftast samma producenter på de flesta restauranger, vilket nog mer berättar att just de vingårdarna har en bra försäljningskanal och inte så mycket om sommelierernas patriotism.

ÄR ALLTING BÄTTRE UTOMLANDS?

En dag så hade vi vandrat runt i London så mycket att vi redan vid lunchtid bestämde oss för att stanna till på en vinbar, vinlistan var väl inte den allra tjockaste men vi hittade i alla fall vars ett vin som verkade intressant. Jag tog det dyraste vita de hade på glas (Sydafrikansk bush wine på Chenin Blanc) och Lena något Italienskt och då vi var ensamma inne på vinbaren så tänkte vi att det skulle gå fort att få in vinerna. Efter 20 minuter så dyker två glas upp, det ena väsentligt mer fyllt än det andra och också väsentligt mycket kallare.

Även om jag uppskattar att man häller lite mindre i glasen så var det anmärkningsvärt lite i mitt glas och lite väl generöst i Lenas och efter en stund så börjar vi förstå. Antagligen så var inte Lenas vin kylt från början och då har något ljushuvud kommit på att de ska slänga i isbitar i glaset och låta dessa smälta så att isen inte syns men vinet blir kallt, resultatet blir som vem som helst förstår (förutom ljushuvudet) att vinet mest smakade vatten. Anledningen till att det var så pass lite i mitt glas var att det var det sista i flaskan och att man inte ville öppna en ny och detta framkom när vi skulle betala.

Tyvärr så åkte vi på influensa i London så vi han inte kolla upp vinbutiker i den utsträckning som vi hoppats på och kunde således inte skapa oss en bild av vilka trender som gällde i London, men förhoppningsvis så kommer det fler tillfälle.

I KLAGSHAMN

Det är tradition för mig att börja den ”riktiga” vinterbeskärningen den 2/1 och det kändes skönt att komma igång, trots nordliga vindar på 15 meter i sekunden. De första dagarna så klipper jag inte fulla dagar, så att kroppen får en chans att vänja sig vid arbetsmomenten. 4-5 timmar om dagen brukar vara lagom första veckan, trotts att man egentligen vill köra på.

Vinterbeskärningen brukar ta oss någon månad, trots att vi är ganska effektiva och anledningen till detta är att vi oftast bara beskär om vädret är ok eller bättre. De dagar vädret är dåligt så gör vi andra arbetsmoment, där vi kan vara inomhus och inte påverkas av vädret.

Kvalitetskontroll av vinterbeskärning

I VINERIET

Mellan Jul och Nyår så är det alltid full rulle i vineriet, många av vinerna ska dras om och som jag nämnt innan så tar det tid då vi jobbar med gravitation till 95 % och endast pumpar ca 5 % av vinerna.

En normal dag så drar vi om mellan 2000 och 4000 l vin och ska man då dra om nästan 25000 l, så blir det fulla dagar i vineriet denna tid på året. Vinerna brukar dras om ca 3-4 ggr, beroende på hur de klarnat.

Vinerna med restsötma har i år klarnat lite bättre än normalt och det kan kanske härledas till att dessa tankar i år har haft kylning (kallt vatten som cirkulerar i mantlingen).

Smaken på vinerna med varierande grad restsötma, är som förväntat väldigt tillgängliga i framförallt smaken, doften denna årstid kan vara lite ”stickig”, då viner med restsötma generellt har tillförts lite mer svavel än de torra vinerna.

I år har vi så många viner så att det är svårt att hitta en tydlig tråd i smaknyanserna, de torra vinerna är friska och fräscha som sig bör, men på vinerna med restsötma så inbillar jag mig att de kan vara en aning rundare än normalt, och med kanske lite mer viskositet.

De torra vinerna på ekfat brukar kunna gå in i en lite stängd och endimensionell fas runt nyår och så är det generellt i år också. I slutet på november så upplevde jag faten som mycket generösare i sina dofter, för att sedan en månad senare inte bjuda på särskilt mycket.

Det jag blev mest positivt överraskad av i vineriet dagen före nyårsafton var rosévinerna, båda vinerna var trevliga på sitt sätt. Det ena rosévinet kommer från vårt nya fält på norra sidan och detta fält har Jason och Jesper fått bestämma hur det ska skötas och gallras och sedan har Jason tillverkat vinet som han velat. Nu är självklart båda vinerna unga och det är inte lätt att förutse hur de ska utvecklas, men jag är i alla fall hoppfull i nuläget.

Rosévinet som ska bli mousserande var också precis så som jag vill ha det, men det säger egentligen absolut ingenting, för här rör det sig mer om en ide´ som jag har och först om 3-5 år vet vi om det var en bra idé.

Som jag nämnt innan så är det mer vin än någonsin i vineriet och jag hoppas jag inte underskattat jobbet med att få vinerna buteljerade. Februari och mars kommer att bli otroligt intensiva och jag har försökt styra upp allt, så att buteljeringarna ska gå så smidigt som möjligt. Korkar och flaskor beställdes förra året, korkarna har redan dykt upp och flaskorna ska landa andra halvan på januari, nya tejprullar är beställda, nya etiketter jobbas det på och sedan så måste nya papplådor till flaskorna beställas.

Flädie vinproduktion (där vi tillverkar våra viner) håller på att bygga ut och det är min fulla övertygelse om att detta kommer att underlätta i framtiden, dock är det nu en ”byggarbetsplats” utanför vineriet och det kan kännas en aning stressande. Byggfirman har en deadline och den ligger väldigt nära när vi måste få tillgång till de nya utrymmena, men det är bara att hålla tummarna att de håller vad de lovat.

Vinlagret håller på att byggas ut, första gången när det byggdes så var det hälften av vad vi har idag och nu är planen att det till våren ska bli dubbelt så stort som vi har idag.

Lagerhållningen av flaskor är mycket mer platskrävande än vad man initialt tror, samtidigt som man vill ha plats att lagra flaskorna i en bra miljö, vill man kunna unna sig friheten att ha en lättarbetad lokal, d.v.s att de flesta flaskor ska kunna stå etiketterade och paketerade i god tid innan de ska levereras.

I anslutning till vinlagret så kommer också lokaler för flaskor, tankar och maskiner att iordningställas och detta kommer att underlätta mycket då vi då inte blir lika beroende av våra leverantörer utan kan ta hem saker i god tid innan de ska användas.

I SVERIGE

Det händer otroligt mycket i landet för tillfället och det känns som att det ”bubblar under ytan”, att intresset för svenskt vin har ökat har nog många märkt, men det känns som att det är väldigt många ”projekt” på gång och sådant märks nog inte utåt på samma sätt.

I höstas/vintras så kändes det som att jag la otroligt mycket tid på ”möten” av alla de slag och många gånger så rörde det sig om saker som det tar flera år innan vi ser resultaten av dem.

Vad det bland annat jobbas för från olika håll är att få mer forskning runt att odla och tillverka vin i Sverige, och här är det lite olika institut och universitet som ligger i startgroparna. Det ska villigt erkännas att svenska vinodlare som en gemensam grupp inte satsat så mycket på att få till forskning runt ovanstående ämnen, utan har det skett så har det varit enskilda vingårdar, som tagit initiativ att samarbeta med institut och universitet och då gjort det för att skapa en egen ekonomisk vinning. Här vill jag förtydliga mig med att säga att detta inte är fel, för det är ju så företagande fungerar, att just skapa ekonomi för företaget.

Skillnaden hoppas jag i de nya projekten ska vara, att forskningen och resultaten ska komma branschen till nytta och på så sätt stärka svensk vin ytterligare.

Att öka kompetensen genom forskning, utbildning och samarbeten har fått ett större fokus allt eftersom branschen växer och det verkar som att ”viljan” bland producenter ökat allt eftersom intresset för svenskt vin ökat.

I höstas så höll Föreningen Svenskt vin en nybörjarkurs för vinodlare på vingården i Klagshamn och denna blev fulltecknad på ett dygn och det säger en hel del om odlarnas ”vilja” att utvecklas för tillfället.

Nästa månad så håller Föreningen Svenskt vin en kurs i produktion av mousserande vin på Särtshöga vingård (vid Vättern), där kurshållaren är en konsult från Champagne.

Särtshöga Vingård – fotograf Niclas Albinsson

När jag pratade med Niclas (vinmakaren på Särtshöga vingård) och han berättade om kursplanen, så slogs jag över ambitionsnivån och undrade lite försiktigt om han trodde att producenterna i Sverige verkligen befann sig på den ”nivån” och om det skulle gå att fylla en sådan här kurs. Tydligen hade han rätt för vips så var kursen fulltecknad.

All den här ”viljan” som har infunnit sig, visar sig också på de svenska vinerna. Svenska vingårdar vinner internationella utmärkelser i parti och minut och jag kan inte ens en gång komma ihåg alla längre.

Självklart så är det skillnad på vintävlingar och vintävlingar, men många av medaljerna som de svenska producenterna kammar hem är tagna på några av de största vintävlingarna i världen och jag är ändå lite förvånad att inte responsen på dessa prestationer är lite större än vad de hittills varit.

Som jämförelse så har jag blivit lite intresserad av kinesisk vinodling (i och med att Jason började jobba hos oss) och då jag ser vad Kinas bästa vingårdar lyckas prestera på samma vintävlingar som de svenska deltar på och vilken respons det givit i vinvärlden.

Det mest hypade vindistriktet i Kina är för tillfället Ningxia, som har 15-dubblat sin vinareal de senaste 10 åren, dels på grund av att många producenter från Europa etablerat sig där, men även på grund av att stora kinesiska företag inom andra branscher gett sig in i vinbranschen här.

Detta är en vinregion där det är så kallt att man är tvungen att gräva ner (täcka vinstockarna) varje vinter och då pratar vi om en vinodlingsareal på ca 50 000 ha, regionen är en av Kinas fattigaste så jag misstänker att det är välkomna arbetstillfällen som skapas.

Häromdagen fick vi en flaska av Jason från en av Kinas bästa vinproducenter Silver-Heigths, belägen i ovannämnda vindistrikt och det ska bli mycket spännande att se vilken kvalitet och stil denna flaska levererar.

Silver Heights Vineyard's field workers tend to our vines in the shadow of Helan Mountain.

ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2018

Varje år delar vingården i Klagshamn ut ett pris till den eller de som gjort något utöver det vanliga för att främja svenskt vin, och så även i år.

Årets pristagare skulle lika gärna kunna fått utnämningen för ”lång och trogen tjänst” och det är med stor glädje vi i år tilldelar priset årets Svenske vinambassadör till MIKAEL MÖLSTAD.

Mikael Mölstad – Årets svenska vinambassadör 2018

Juryns motivering:

”Allt eftersom fler svenska viner ser dagens ljus har Mikael, som en sann ambassadör, med outsinlig entusiasm samt genom sin unika position i diverse medier-vinskribent i Svenska Dagbladet, Redaktör på Allt om Vin, grundare till restaurangguiden White Guide och chefredaktör på nyhetsbrevet WOW-News och författare till den svenska vinbibeln ”En värld av vin”- både inspirerat den svenska vinnäringen i sitt arbete och spridit budskapet om svenska viner till vinkonsumenterna”

År 2000 så åkte jag och Lena till Ven (Ö utanför Landskrona) för att titta på en vinodling och då fick vi höra att det även fanns en annan mindre försöksodling på ön, och då passade vi självklart på att även besöka denna. Markägaren berättade att de var några stycken som var involverade i försöksodlingen och däribland Mikael Mölstad. Alltså Mikael skulle alltså om han varit lite skrytsammare kunnat säga sig vara en av Sveriges första vinbönder, men det har jag aldrig hört honom säga.

Min reflektion över försöksodlingen var att den skulle behöva lite mer ”kärlek” och därför erbjöd jag mig att sköta den och tillverka vin av druvorna och således skapades en kontakt med Mikael.

Det som slog mig redan då, var hans nyfikenhet för svenskt vin och det var alltid en känsla av ”WOW VAD SKOJ”. När andra vinskribenter frågade ”vad är meningen med att odla i Sverige”, så kändes Mikaels inställning som ”låt oss odla så ser vi hur långt det kan bära”.

Ett gemensamt karaktärsdrag för alla svenska vinambassadörer är att de tycker att svenskt vin är jäkligt skoj, självklart stöter även de på svenska viner av tvivelaktig kvalitet, men det är inget som påverkar deras entusiasm, de ser det mer som ett ”gupp på vägen”, sätter sig tillrätta och fortsätter med ett leende på läpparna mot nästa glas.

STORT GRATTIS MIKAEL!

I NORGE

Min förhoppning var att Sverige skulle slå Norge, men så blev inte fallet.

Som första land i Skandinavien så har nu Norges Vinmonopol (Norska Systembolaget) skickat ut en offertförfrågan om Skandinaviskt vin.

Förra året så åkte inköpsansvariga för Norges Vinmonopol runt i Sverige och Danmark (jag vet inte om de var i Finland) och besökte vinproducenter, för att rekognosera vad som fanns på marknaden och bestämde sig så gott som omgående att detta skulle vara intressant för den Norska marknaden.

Det enda ”tråkiga” med offertförfrågan, är att man valt en vinstil och ett prisintervall som ger en begränsad möjlighet att lämna en bestående positiv upplevelse till kunden.

Svenska vinproducenter har nu i 15 års tid producerat vin och inte en enda gång har en offertförfrågan om svenskt vin gjorts från Systembolagets sida.

Min förhoppning nu är att Sverige i alla fall ska bli andra land i Skandinavien med en offertförfrågan om svenskt vin, det hade inte känts helt bra om Finland och Island hinner före.

TILLBAKA I SVERIGE

Nej Svenska monopolet blev alltså inte först i Skandinavien att skicka ut en offertförfrågan, så vad gör man? . Jo man ställer frågan till Systembolaget om det inte skulle vara dags för en ”lite” större lansering av svenskt vin. Hittills har det varit så att svenska vingårdar säljer sitt vin på mellan 1 och 8 Systembolag, beroende på vingårdens önskemål, kundernas köpbenägenhet och Systembolagets beslut, så förra året började jag jobba för en lite större lansering. I Sverige har vi i princip en enda försäljningskanal (förlåt restauranger) och bestämmer man sig då för att tillverka en större volym av ett enda vin, så är det ett enormt risktagande, då det kan resultera i att Systembolaget bara kanske lanserar det i, låt oss säga 4 butiker och då är det i princip omöjligt att sälja slut på flaskorna oavsett hur bra vinet är, det finns helt enkelt inte den köpkraften i de svenska vingårdarnas närhet.

Jag tror att vi låg rätt i tiden, Systembolaget såg att det fanns en ökande efterfrågan på svenskt vin och vi bestämde oss för att sänka priset några tior i jämförelse mot vad vi brukar ta för motsvarande vin, för att svenskt vin skulle kunna få en bredare exponering på Systembolagets hyllor.

Så den 1:a februari så kommer vårt vita fatlagrade vin Inkognito att finnas på drygt 60 Systembolags butiker i landet och det känns som om ännu en milstolpe har passerats.

Inkognito NV

Jag hoppas att jag en vacker dag blir uppringd av en dam i Pajala som berättar att hon sett vårt vin på Pajala Systembolags hylla och undrar om jag kan berätta lite mer om vinet.

I ITALIEN

Ja Solaris har snart spridit sig till hela Europa och är sedan några år godkänd även i Italien och nu verkar det som att ”etablissemanget”, börjar bli lite ”skraja i brallorna” som vi säger i Skåne.

Enligt en artikel jag läste, så jämförde en av världens kunnigaste vinbiologer och DNA forskare vid Milano universitetet Solaris med en KRIGSMASKIN. Han fortsatte och sa att vinerna ofta är banala och att de absolut inte kunde utvecklas på flaska. Jag tycker det är både ledsamt och obehagligt att läsa sådana här artiklar, jag vägrar att tro att ”en av världens kunnigaste” är så okunnig så man uttalar sig på detta sätt, utan tror att det hela handlar om att ingen vågar bita den handen som föder en, det vill säga den redan etablerade vinbranschen.

Annars var artikeln som skevs i Norska APERITIF mycket trevlig läsning och bland annat så var där en artikel om vingården SOGNDAL som utan att trampa någon annan Skandinavisk vingård på tårna får anses vara den vackrast belägna vingården i Skandinavien, gå in och kolla artikeln på denna länk:

https://www.aperitif.no/artikler/heter-framtidens-drue-i-nord-solaris/456397

I FRANKRIKE

Den Franska tidningen Le Monde hade nyligen en fyra sidor lång artikel om svenskt vin, min franska är tyvärr inte den bästa, men jag gläds åt att svenskt vin verkar intressera även de gamla vinländernas läsare.

Omslaget på Magasinet pryds av en jordglob och på jordgloben har man lagt ägg som håller på att stekas, så det är inte långsökt att man i detta nummer lagt fokus på den globala uppvärmningen.

FORBES

Nej ingen av de svenska vinodlarna var med på listan över världens rikaste människor, men man skrev nyligen på sin nättidning om den svenska vinindustrin.

Vad som slår mig när jag läser alla artiklar om svenskt och skandinaviskt vin är inte fakta innehållet i texterna, för den informationen känner jag oftast till sedan tidigare, utan vad som slår mig är hur vackert det kan vara att bara titta på bilderna, nu när odlingarna etablerats sig.

De första tio åren så var jag irriterad på att man, hur otroligt det än låter, använde bilder på utländska vinerier och vingårdar, eller ännu vanligare en extrem närbild på ett blad, när man gjorde reportage om svenska vingårdar.

En enda bild, kan ha en enorm genomslagskraft, den klassiska bilden från Rippon Estate i Central Otago (på Nya Zeeland) har kommit att representera hela Central Otago. Det första man tänker på när man hör Central Otago, är just denna otroliga utsikt ner mot sjön, det kan nästan inte bli vackrare tänker man.

 

Rippon Estate Nya Zeeland

När man ser bilden på vingården Sogndal i den Norska tidningen APERITIF med vingården som stäcker sig ända ner i fjorden, så måste det ju vara en perfekt bild att förmedla ut i världen, vilken nykter människa skulle inte vilja beskåda den utsikten i verkligheten?