IT WAS 20 YEARS AGO TODAY ……..
Det var 20 år sedan Sverige officiellt blev ett vinland och jag ska erkänna att jag trodde vi skulle fira detta med att ”glida” genom odlingssäsongen 2019 på ren erfarenhet, men ack så fel jag hade.
2019 kommer nog att bli den mest varierande årgången som jag kan minnas. Beroende på vilken odlare man talar med så får man helt olika bilder av säsongen och det är nog inte bara för att vi har olika referenser utan vädret har varit enormt ”lokalt”. Frosten i våras är bara ett exempel, regnet är ett annat, istället för att regna i en hel region så har det mest varit skurar och dessa slår oerhört lokalt.
Vädret när vinstockarna blommar påverkar hur utdragen blomningen blir och blir den för utdragen så brukar detta innebära en dålig fruktsättning, men 2019 så blommade det här i Klagshamn under helt perfekta förutsättningar och blomningen var så gott som överstökad på 10 dagar och då kände jag att vi var med i matchen. Trots varierande väder under resten av sommaren så kändes det som att vi hade marginal och i början av september så var det dags att plocka in druvorna till det mousserande vinet.
Här i Klagshamn har vi haft mycket torrt och i slutet av säsongen hade jag till och med en fundering på att vattna de yngsta stockarna. Anledningen till att jag ville vattna var inte för att rädda plantorna, eller dryga ut mängden must i druvorna, utan för att sockret i druvorna utvecklades snabbare än aromerna, kort och gott brådmognad.
I mitten på september så satte vi igång att skörda så smått från de yngre stockarna och druvorna hade runt 14 % potentiell alkoholhalt (alltså mängden socker låg runt 96 Oechsle) och saker och ting kändes egentligen ”för bra”. Min tanke då var att skörden 2019 fixar vi galant, vi har gott om tid och väderprognoserna ser goda ut.
Vid 19.00 tiden den 17e september studsar jag ur soffan och undrar om Klagshamn är under attack av ”luftwafe” och det tar säkerligen 30 sekunder innan jag inser att en hagelstorm precis ändrat alla förutsättningar för 2019 års skörd. I panik så springer jag runt i shorts och vinterjacka i vinraderna och försöker sammanfatta skadorna. Haglet har gått rakt igenom bladen (haglen var av dryg ärtstorlek) och jag kan snabbt konstatera att detta inte är bra, dock var det så att haglet kom från norr, och då våra rader står nord/syd, så innebär det att fler blad måste passeras innan de når druvorna/klasarna och på så sätt bromsas hastigheten en aning.
Dagen efter så såg jag odlingen i dagsljus och jag måste säga att man lider med stockarna, en stor del av bladen var helt perforerade, söndertrasade och hela odlingen gav mig en ödesmättad känsla.
Det positiva var att druvorna var mogna och att vädret blivit svalare, så skulle vi kunna se till att druvorna kom in den närmaste veckan så skulle inte kvaliteten försämras. Allt jobb vi lagt tidigare under säsongen med att hålla druvorna friska, gav nu utdelning i mycket lättskördade druvor som gjorde att det inte var några problem att skörda 2-3 ton om dagen även om vi bara var 4-5 plockare och till helgen så fick vi ihop ett 20 tal plockare och då kändes det som att vi ”ridit ut stormen”.
Vi lät en del druvor hänga kvar till den 26/9, just detta datum är den datum jag brukar säga att man kan skörda fullt mogna druvor ett genomsnitts år i Klagshamn.
De flesta Solarisdruvorna kom in i vineriet runt 102-104 Oechsle och det intressanta detta år var att druvorna förändrades enormt i smaken från 96 Oechsle till 102 Oechsle och syran gick ner ca 1,5 g/l under 6-7 dagar.
I år så ska jag inte försöka mig på en gissning på hur de svenska vinerna kommer att smaka från årgången 2019. Väderleken har varit enormt skiftande och dessutom så har svampsjukdomstrycket varit högre än på många år.
SVENSK VINBEDÖMNING 2019
Med 2018 i ryggen, så var det många svenska vinproducenter som hade lämnat in vin till den årliga svenska vinbedömningen, dock inte riktigt så många som jag själv hade önskat.
En del svenska producenter lämnar aldrig in sina viner till denna bedömning och andra lämnar bara in ibland, sedan finns det en del som aldrig missar att delta i detta arrangemang.
Det finns många som har åsikter om vinbedömningar, om vem som sitter i juryn och hur juryn bedömer vinerna, och poängsystem osv…….. och jag är en av dem.
Många utomstående (alltså allmänheten) tror att vi i juryn öser poäng över de svenska vinerna i parti och minut, just för att de är svenska, medan många svenska vinproducenter anser att det är exakt tvärtemot, att vi är extra snåla med poängen för att det är just svenska viner vi bedömer.
Vem har då rätt? Ett argument som mina kära kollegor använder för att argumentera för sin åsikt är att vinet blivit bedömt av en annan jury i ett annat land och där fått en annan poäng/bedömning. Detta argument förstår jag, det är självfallet ”förvirrande” om en jury ger en helt annan bedömning än en annan, framförallt om det är väldigt stor skillnad.
Vad jag rekommenderar dessa producenter, är att ”felsöka”. Är det verkligen ”samma vin” som deltagit på båda tävlingarna. Det ena vinet kanske var ett tankprov, eller så var vinet ny svavlat eller så avbröt man buteljeringen för att hålla lunch och sedan fortsatte buteljera efter lunch. Har flaskorna förvarats i samma temperatur, är korken av ojämn kvalitet/ålder, har man rört runt i tanken så att tanken är homogen, har man filtrerat vinet efter den första bedömningen osv osv osv. Först efter denna felsökning (och i bästa fall har denna felsökning lett till svaret varför vinet har blivit olika bedömt), så är det dags att titta på juryns arbete att bedöma vinet.
Jag är inblandad i väldigt många saker som rör svenskt vin, men jag är noga med att alltid förbehålla mig rätten att ha en åsikt, den dagen jag låter som en politiker, som knorrar och talar tungomål och bara vägrar ha en egen åsikt, ja då ska jag frånsäga mig mina åtaganden.
Med detta sagt så har jag precis läst den Skandinaviska branschtidningen VINBLADET och där skriver man ut resultaten på Dansk Vinskue (Danmarks motsvarighet till Svensk vinbedömning). Innan jag fördjupar mig i dessa resultatlistor så vill jag säga att danska vinodlare alltid behandlat mig fantastiskt gott och hade det inte varit för deras generositet i svensk vinodlings linda, så hade svensk vinodling inte varit så långt kommen som den är idag.
Trots detta så är det med förundran jag ser att två danska roséviner tilldelats 18 poäng av 20 möjliga. Denna 20 poängsskala, är den samma som vi i Sverige använder och som Munskänkarna använder (dock med lite olika uppbyggnad).
Jag har varit medlem i Munskänkarna i minst 20 år och då erhållit tidningen Munskänken under dessa å. I denna tidning så provar man de viner som lanseras på Systembolaget och sedan så poängbedömer man dem och delger läsaren resultatet.
Jag har aldrig någonsin sett ett rosévin erhålla 18 poäng i denna tidning, det har alltså aldrig tillverkats en rosé som sålts på Systembolaget som denna jury gett 18 poäng på 20 år. Trots detta så har man på Dansk Vinskue lyckats hitta inte bara ett rosévin, utan två, som håller denna ypperliga kvalitet. Jag önskar inget hellre än att juryn gjort ”rätt” bedömning av dessa två roséviner, för om så är fallet så kommer Skandinaviskt rosévin att bli hett eftertraktat i hela världen.
För att ytterligare förtydliga mig så gäller ovanstående stilla roséviner och alltså inte rosé Champagne.
Det realistiska att tro, är att ”juryn” i Danmark är generösare med sina poäng än till exempel Munskänken, eller för den delen juryn i Svensk vinbedömning, samma mönster går igen bland de röda vinerna, de båda bästa har getts 17,5 poäng, den ena är en Pinot Noir och den andre är en Cabernet Sauvignon, båda från årgången 2018.
Jag kan inte annat än att gratulera mina danska kollegor, människan har med ljus och lykta sökt sedan urminnes tider efter det vindistrikt som kan leverera, både världsklass Pinot Noir och Cabernet Sauvignon, utan att jobba med altitud, till dessa kan jag nu säga, LYFT BLICKEN NORRUT MOT SKANDINAVIEN.
Ovanstående innebär inte att någon jury har rätt och någon annan har fel, dock ser man ett mönster byggas upp, och då jag följt resultaten på Dansk vinskue de senaste 15 åren, så är min uppfattning att denna jury är väsentligt generösare än Svensk vinbedömning.
Samma sak gäller många vinbedömningar/vintävlingar på kontinenten, eller för den delen på alla kontinenter.
Danmarks mest premierade vingård hade fram tills för några år sedan fått sin ädlaste valör på en asiatisk vinbedömning (om man räknar utanför Danmark) för ett sött mousserande rödvin. Detta mousserande rödvin tyckte jag själv var innovativt och intressant, men definitivt inte producentens bästa vin och vad säger detta?
Jo inte nog med att olika jurys i världen är olika generösa med poäng, utan även att vissa vinstilar är populärare än andra på vissa vintävlingar.
Varför ska man lämna in vin till svensk vinbedömning?
Svaret på ovanstående fråga kan bara den enskilde producenten själv svara på, men om ni frågar mig är det för att man då gynnar både sig själv och svensk vinodling. Lyckas man knipa en medalj på Svensk vinbedömning, så ska man vara mycket stolt, jag skulle till och med säga att medaljer på Svensk vinbedömning är inget man får, utan det är medaljer man förtjänar. Detta innebär inte att man gjort det perfekta vinet, men det innebär att man tagit sig en bra bit på vägen och med detta menar jag att man passerat en stor del av de viner som säljs på Systembolaget.
Blir ens vin underkänt på Svensk vinbedömning, så ska man ändå bli glad att man lämnade in sitt vin för bedömning för tänk er själva att bli uthängd i medier, där vinkritiker skriver i diverse dagstidningar och vintidningar att vinet är totalt odrickbart och att vinmakaren är en skymf mot hela sin yrkeskår. Är det då inte bättre att en jury konstaterar att vinet är underkänt och att man sedan tillsammans (producenten/juryn) kan få reda på vad det är som gått fel och hur man ska undvika att detta fel inte upprepas.
Jag ska inte bli långrandigare i ärendet än vad jag redan varit och vad gäller Svensk vinbedömning 2019, så var det primärt 2018 års viner som var inlämnade och jag tror att en hel del jurymedlemmar skruvat upp förväntningarna. Min summering av bedömningen hittills, är att väldigt få viner var dåliga, en hel del viner var bra, men väldigt få var fantastiska.
Vad är då anledningen till detta ”resultat”?
Så gott som alla hade möjlighet att skörda mogna druvor, men min känsla är att en del lämnat för mycket druvor på stockarna och således inte fick samma koncentration i druvorna som man brukar ha. Andra hade lärt sig från 2016, att inte låta druvorna hänga för länge (väldigt höga alkoholhalter på vissa 2016 viner) och skördade tidigare. Kan det ha varit för tidigt? Temperaturen under skörden 2016 och 2018 skiljde sig väsentligt, 2016 var det vissa dagar upp till 10 grader varmare i september.
Detta är första gången jag sitter i juryn och inte får en ”kärleksrelation” till något av vinerna. Är det så att vinmakarna börjar bli lite för skolade och att detta yttrar sig i vinerna? För mig fanns inget vin som solklart var årets bästa på Svensk vinbedömning, dock fanns där en del viner som väckte mitt intresse, genom att särskilja sig i stil och dessa producenter kommer jag att försöka träffa framöver för att höra hur de odlat druvorna och hur de vinifierat dem.
SKIVARPS GÄSTGIVERI = SVENSKT VINCENTER
Kan man bli annat än imponerad av detta Gästgiveri, 46 Svenska viner på vinlistan, och detta är första året de satsar på svenska viner. Sommarens summering var att de ökade sin vinförsäljning med 80 %, när de började sälja svenska viner (jag hoppas det är många restaurang ägare som läser detta). 80 % av allt vin som de säljer är svenska viner och resterande är till stor del rödvin. Vill man alltså ha vitt, rosé bubbel eller orangea vin, så är det svenskt som gäller.
Att inte fler restauranger hänger på svenskt vin är för mig helt oförståeligt. De restauranger som tar in svenskt vin som något märkligt/kuriosa är alla dagar i veckan förlorare. Jobbar man med svenskt vin på det sättet, så blir flaskorna bara hyllvärmare och första gången jag hörde detta var av Mattias Säfvenberg på Aludden Providore. Han insåg tidigt att ska man ha svenskt vin, så ska man ha det på riktigt, inte göra något märkligt av det (typ skäggiga damen).
Vill man inte jobba med svenskt vin på riktigt på en restaurang så är det bättre att man låter bli (och det är det många hittills som gjort) och tar man bara in enstaka ”skäggiga damer” på vinlistan så kommer dessa inte att säljas, utan de blir kvar till den dag en ”open-minded stackare” beställer in vinet (då kan det ha gått 4,5 och till och med 6 år sedan vinet köpts in) och öppenheten förbytts till ett hat emot svenskt vin, då vinet blivit för gammalt. Ovanstående kan tyckas som något jag hittat på, men jag får ofta höra talas om restauranger som har gamla årgångar av viner som inte var menade att lagras mer än kanske några år. Jag har med egna ögon sett ett av våra viner från 2005 som fanns på en vinlista och hur mycket jag än älskade detta vin, så skulle det nog varit uppdrucket för 10 år sedan. När jag tänker på all den energin jag lagt på att odla/tillverka det vinet och jag ser det framför mig på en vinlista 2018, så blir jag helt matt.
För några veckor sedan var vi på en restaurang i Malmö och då såg jag att de hade två svenska viner på sin vinlista. Det ena håller fortfarande och nog många år till, medan det andra vinet har passerat bäst före datumet för i alla fall två år sedan. Detta vin var mitt favorit vin i sin stil bland svenska viner från den årgången men här till ingen nytta då ingen på restaurangen behagat att erbjuda sina gäster detta vin.
Till Skivarps Gästis vill jag säga STORT TACK.
INGEN SVENSK GILLAR SÖTT VIN
Överskriften kan låta lite märklig och jag tycker själv att det är märkligt med svenskars inställning till sött vin.
2013 gjorde vi ett av våra bästa viner, Phantasmagoria och trots detta så tror jag inte vi lyckades sälja mer än 100 flaskor på 1,5 år på Systembolaget. Om jag minns det rätt så låg restsötman på 47 gram/liter, vilket gör att det går under benämningen sött vin och således hamnar på den undanskymda hyllan med andra söta viner. Efter detta så var jag helt övertygad om att det inte går att sälja svenskt sött vin i någon större omfattning och därför blev jag mycket förvånad när jag en dag i sommar står i vinlagret och ser att där ligger 1500 flaskor sött vin från 2018. Självklart har jag varit medveten om vilka viner jag tillverkat, men när jag hör mig själv säga högt och tydligt: HUR JÄVLA DUM ÄR JAG? trillar polletten ner på riktigt. Min egen argumentation med mig själv blir att jag förklarar (för mig själv) att jag hade ett riktigt bra druvmaterial för att göra ett sött vin, väcker inget gehör hos mitt andra jag, utan repliken blir blixtsnabbt: HUR FAN SKA VI KUNNA SÄLJA DEM, när vi hade problem med den fantastiska Phantasmagoria 2013.
Jag var så övertygad om att det inte skulle kunna gå att sälja dessa flaskor på flera år och nu var jag i vinlagret i morse och ser att det endast är en handfull lådor kvar av vinet. Skillnaden mot 2013 är att vinet är buteljerat på en 50 cl flaska nu, jämfört med en 75 cl flaska 2013 och priset ligger knappt 25 % lägre (räknat per liter). Sedan kan det vara så att namnet Phantasmagoria inte riktigt gick hem och att det nya namnet Nordic Light är lättare att ta åt sig.
Små detaljer gör stor skillnad och trots att de flesta svenskar säger att de inte gillar söta viner, så måste någon göra det, för flaskorna säljer. Nordic Light 2018 är ett publikt trevligt vin men ska inte jämföras i kvalitet med Phantasmagoria 2013 (därav prisjusteringen).
FAR I HATTEN (detta är en restaurang i Malmö folkets park)
I somras var vi på naturvinsfestival på Far i Hatten (vi tog ledigt en halvdag) och tanken var att få inspiration och idéer till egna viner. Tyvärr så måsta jag säga att väldigt många viner hade vad jag skulle kalla defekter och jag var förvånad över att de inte själva upptäckt detta. Men när jag börjar tala med producenterna så får jag större förståelse, många av dem hade helt andra yrken och hade vintillverkningen som en ”bisyssla” och ”life-style” och nu var de här i Sverige och bjöd mig och Lena på vin. Jag blir imponerad över hur de kan ta sig från Italien till Folkets park i Malmö och här marknadsföra sina viner som kostar runt 100 svenska kronor. Ingen svensk vinodlare (och då finns det ändå en hel del som har vinodling som yrke) har hittills fått för sig att åka till Italien och marknadsföra sina viner.
När det gäller ”naturviner” så verkar det för mig som att priset inte säger någonting om vinets kvalitet både på gott och ont. De odlare som gör fantastiska viner, får många gånger inte tillräckligt betalt för dem och sedan finns det andra som enligt mina referenser gör defekta viner och tar hutlösa priser. Favoritvinet på denna utställning kom från södra Italien och här ursäktade sig säljaren sig med att säga att vinet är ju inte speciellt billigt men att det var hans eget favorit vin. 7,90 Euro ville han ha för detta mästerverk och man kan bara konstatera att det inte finns någon rättvisa i världen.
NORSKA VINMONOPOLET
Som jag tidigare nämnt så var det i september dags för Norska vinmonopolet att börja sälja de viner som vunnit offerten (Skandinaviskt icke fatlagrat vitt vin) och det var Flädie mat och vingård och Flyinge vingård som vann offertförfrågan. Som en kuriosa kan jag nämna att även en del danska producenter lämnat in vin för denna offertförfrågan men jag ska för en gångs skull vakta min tunga och inte återge de åsikter jag hört från ”norska vinbranschen” angående dessa viners kvalitet. Dock tycker jag att man ska ta med detta i beaktning när man skapar sin egen uppfattning om värdet i olika vinbedömningars värde, vare sig de är svenska, danska, eller internationella.
Samtidigt som de svenska vinerna började sälja på Norska vinmonopolet, släpptes drygt 1200 olika andra viner från hela världen och när jag då får se i Norges största dagstidning att man har Flädie Mat och vingårds Aniara högst upp på rekommendationslistan, så drar man en aning på ”smilbanden”.
Redan samma vecka som vinerna började säljas så blev båda vingårdarna tillfrågade om de kunde leverera mer vin, för man såg att det inte skulle tillnärmelsevis räcka för efterfrågan.
Vi får hoppas att Norge fortsätter att visa intresse för svenskt vin och det verkar faktiskt som att de gör det. I förra veckan började man på Petter Stordalen hotell ”THE THIEF” i Oslo att servera vårt vin Nordic Light.
SVENSKA VINAKADEMIENS STORA PRIS 2019
Detta pris delas ut i mitten på september varje år och ni som har orkat läsa ända hit har då förstått att vi var mitt uppe i skörden och när en ledamot från Svenska vinakademien skickar mig en portkod till en adress i Stockholm, så blir det mentala avståndet från en vinbonde i Skåne till en internationellt firad vinledamot oerhört uppenbart.
Jag vet att jag ”bara” får detta pris en gång och således har jag för all tid och evighet avsagt mig möjligheten att få närvara vid denna pris ceremoni och vistas i samma rum som dessa svenska vin digniteter. Just detta att vi alltid är ute och jobbar och sällan är ute och ”frotterar” oss med vin etablissemanget är nog en anledning till att det tagit så lång tid för oss att nå ut till kunderna i huvudstaden. (Systembolaget är en annan men det ska jag inte gå in på idag).
Jag ville verkligen åka upp och ta emot Svenska vinakademiens stora pris, inte mest för prisets skull, utan för möjligheten träffa alla dessa vinpersonligheter och sitta och dricka och äta och förhoppningsvis dricka lite till och få höra alla roliga anekdoter som brukar dyka upp från efterrätten och framåt.
Att få sälla sig till den digra skara som tidigare erhållit detta pris, känns en aning overkligt, men jag har inbillat mig själv att vin Sverige är inne i en lågkonjunktur och det är därför jag har tilldelats priset.
https://vinifierat.se/2019/09/15/vinakademiens-pris-2019-tilldelas-murre/
Juryns motivering
”För att med envishet och övertygelse ha gått i bräschen för Svensk vinodling i svår snålblåst och i den gärningen stötta branschkollegor med öppenhet och uppriktigt god vilja.”
Som jag ser det så är det ett erkännande för hela branschen och jag tror att man inser/önskar att svensk vinodling är här för att stanna och bidra till den fantastiska vinvärlden.
NEW YORK, NEW YORK
I november månad så var det världspremiär på Ran 2.0 i New York. Svensk Amerikanska handelskammaren visade upp vad Sverige har att erbjuda i dryckesväg och då passade vi på att ha smygpremiär på vår nya årgång av Ran 2.0 .
Detta är ett vin som är ”Big and Bold” och var ska man då ha sin premiär, om inte i landet som älskar när man tar ifrån tårna. Detta vin kommer förhoppningsvis att lanseras på Systembolaget mars 2020, om allt går som det ska.
Stort tack Niklas Lövgren, för att du ideligen promotar svenska drycker.
ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR
Än är det inte dags att tillkännage årets svenska vinambassadör, men jag kan inte låta bli att imponeras över de som fått denna utmärkelse hittills
Man skulle kunna tro att vederbörande ”pikade” just de året då de fick sin utmärkelse, men det är snarare tvärtom. Alla ”Ambassadörer” har fortsatt jobba för svenskt vin och det känns som att deras engagemang är ännu större idag än det var när de fick ta emot titeln Årets Svenska vinambassadör.
Mattias Säfvenberg, den första ”ambassadören” är nu både författare i ämnet och en flitigt anlitad provningshållare av svenska viner. När jag hör att både nationellt och internationellt vin folk rådfrågar Mattias i ämnet svenskt vin, så kan man inte annat än att beundras.
Victor Fuentes, nu på Sankt Jörgen Park i Göteborg, tidigare på Swedish Taste och familjens egen restaurang, Sinti. Utöver att han promotat svenskt vin på alla dessa ställen så körde han också en bejublad sommarvisit förra sommaren i Lysekil (tillsammans med Javier som har vingården Chateau Luna i Lysekil).
Carina Olofsson-Gavelin, ledande arrangör av svenska vin resor och happenings runt svenskt vin, Winemakers dinner, mässor, glasprovningar, osv osv……
Sveneric Svensson, ordförande i Föreningen svenskt vin, ”två-boks” författare i ämnet svenskt vin och mentor/rådgivare till många vinodlare i Sverige. Många människor tror, gissar och hittar på men Sveneric brukar istället ta reda på fakta, som han sedan delar med sig, både verbalt och i tryck. En vacker dag hoppas jag få vara medförfattare till en av Svenerics böcker, jag har redan upplägget klart. Sveneric står för fakta rutorna och sedan står jag för filosofirutorna (det vill säga det jag tror, tycker och känner om ämnet). Keep up the good work!
Sist men inte minst Mikael Mölstad. Det är svårt att beskriva vad Mikael gör, för han gör något hela tiden, senast hörde jag att han skulle hålla vinprovningar nere i medelhavet, eller var det i Florida, vilket som så spelar det mindre roll, dock hoppas jag att du smyger in lite svenska överraskningar i dessa vinprovningar.
I VINERIET
Alla vinerna har nu jäst klart och den malolaktiska jäsningen (omvandlingen av äppelsyra till mjölksyra) är avslutad på de flesta viner där vi valt att jäsa malolaktiskt.
Nytt för i år är att vi börjat prova svenska ekfat av svensk ek och det ska bli mycket spännande att se vad dessa fat bidrar med för karaktärer på våra viner. Ekfaten kommer från Johan Torslund på Torslundakaggen, som om jag förstår saken rätt, är den enda utbildade (av en mästare) tunnbindaren i Sverige. Jag träffade Johan för första gången för säkerligen 15 år sedan och var redan då ”imponerad” av hans ekfat, men jag har under alla år känt en osäkerhet kring rostningen och därför har det tagit 15 år innan jag kommit till skott att prova hans ekfat. I våras provade jag ett franskt vin som hade lagrats på 3 olika ekfat av respektive svenskt , franskt och amerikanskt ursprung och det svenska fatet blev den överlägsna vinnaren. Självklart så provades vinerna blint (utan att jag visste vilket som var vilket) och det var då tanken dök upp att vi kanske skulle prova svensk ek. Jag vill vara noga med att säga att jag inte på något sätt i nuläget tror att svensk ek är överlägsen annan ek, bara för att det franska vinet lagrat på svensk ek var mitt favorit vin. Utan i min värld visar det bara att till det specifika vinet så var det svenska fatet bäst.
Ska man göra ett experiment och således ”riskera” en viss mängd must, så ville jag ge våra Solaris druvor den absolut bästa eken som kunde uppbringas. Det här med den ”bästa” eken för våra viner, är egentligen något som ingen har vetskap om, så jag valde de tätast ådrade ekstavarna och de stavar som legat högst i torktravarna (man staplar ekstavarna utomhus och de stavar som är mest utsatta för väder och vind urlakas mest garvsyra). Vad jag tycker är extra intressant är att man kan spåra ekens ursprung till en enskild gård i Småland, om resultatet blir bra så ska jag ta mig en semesterdag om ett år för att besöka gården, bara för att knyta ihop säcken.
Att Johans fat är de snyggaste jag har i vineriet, är ingen lögn, de är så snygga att de nästan är opraktiska, ändarna är slipade/polerade så att det nästan är omöjligt att få grepp om dem, och sedan så har de också sin egen helt speciella form.
Hittills så har vinet på faten en helt egen karaktär (jag testar i år två olika rostningar) och jag är ganska säker på att det kommer att ta några år innan jag vågar mig på att ha en åsikt om svensk ek. Det finns så många olika faktorer som spelar in, växtplats, stavarnas lagringstid och rostning är bara några av parametrarna, men förhoppningsvis så visar de första resultaten att svensk ek är något att jobba vidare med och då kan vi verkligen börja tala om SVENSKT vin. Det återstår väl egentligen bara att vi börjar använda svensk kronjäst för alkoholjäsningen också.
I vineriet så gör vi så många olika viner att det är svårt att bara förenkla och säga att vinerna i år har den eller den kvaliteten. Men rosévinerna har överraskat mig en aning med sin fruktighet och tillgänglighet, så jag tror att årets roséviner kommer att kunna släppas ganska tidigt.
Vi har i år valt att ligga längre tid på jästen och har vinerna dragits om så har vi tagit med mer ”finjäst” är vad vi gjort de senaste åren. Jag kan inte låta bli att citera en kollega jag träffade för några veckor sedan: JÄSTEN ÄR MIN BÄSTE VÄN! Jag förstår honom precis, det vill säga om jästen är bra.
Vad är då bra jäst kontra dålig jäst? För mig är det inte helt lätt att beskriva det, men ibland så har jästen en sådan doft att man blir helt överlycklig och bara vill äta upp den och ibland så känner man att man håller på att klökas (vinet kan dock vara helt ok, dock ej magiskt).
Jag lägger enorm tid i vineriet och en hel del av tiden läggs på att smaka och ibland så är man helt matt efter att ha smakat igenom en massa viner. Det är oerhört spännande, men påfrestande att vara 100 % alert i doft och smak sinnena. Till stor del så är det i nuläget ”fel”, eller saker som är på väg att bli ett fel som man försöker upptäcka och det kan vara en ”dålig” jäst som ligger på botten av jästanken som spökar, eller ett vin som börjar att bli aningen för tillgängligt som måste svavlas upp (tillsätta svavel). Man kanske vill förstärka en reduktiv känsla i vinet, eller bli av med den och allt detta kräver en insats. Vissa tankar står på kylning för att de ska fälla ut vinkristaller, eller för att skapa en cirkulation i tanken och vissa andra vill man hålla vid en högre temperatur så att den malolaktiska jäsningen ska fortgå.
Årets orangea vin som har arbetsnamnet TEXTUR GS, är gjort på Solarisdruvor från de äldsta vinstockarna (därav tillägget GS ”gamla stockar”). Taggade efter att Systembolaget köpt in alla flaskor vi offererade dem från årgång 2018, så har vi i år förlängt skalmacerationen (tiden vinet ligger med skalen), från 7 dagar till 44 dagar. Precis som förra året så har vi separerat free-run och pressvin. Pressvinet har gått på ”ägget” (äggformad jästank) och free-run till en stål tank. Tanken är att pressvinet senare ska läggas på ett gammalt ekfat för att där få mogna i några år innan det går på flaska.
Förra årets pressvin har legat 1 år på ekfat och det är superspännande att se hur det utvecklas, men som sagt så vill jag nog låta dessa viner ligga några år innan vi buteljerar dem.
I SVERIGE
Arealerna ökar och volymerna ökar och även om inte 2019 varit i närheten så lättodlat som 2018, så ska det kanske bli ännu mer spännande att se vad denna årgång kommer att erbjuda. Vi kommer nog att få se en hel del odlare som använt årgången till sin fördel, det vill säga; tillverkat de vinstilar som passat bäst för deras druvmaterial, men kanske även en del som varit väl ”envisa” och försökt tvinga druvmaterialet i en riktning som de kanske inte var ämnade för.
Vissa odlare talar om enorma skördeförluster 2019 och andra talar om rekordskörd (inte mognadsmässigt) och som jag inledningsvis var inne på så är det nog den otroligt lokala väderleken som varit den bidragande orsaken.
Det känns som att fler och fler vingårdar ”promotar” svenskt vin utanför den egna vingården, då volymerna nu börjar bli lite större och detta tror jag är oerhört viktigt, för att sprida kännedomen om svenska viner. Varje dag så kommer tusentals människor i kontakt med svenskt vin genom mässor, vinprovningar, vingårdsbesök, tidningsartiklar, Tv, Systembolaget osv… Det blir några stycken på ett år och det är en kraft i sig själv. Kan vi komplettera denna ”kännedom” med ett bra innehåll i flaskorna, så kommer svensk vinodling att fortsätta växa på ett hållbart sätt.