Vinbondens år & lite sån´t…

AMBER REVOLUTION TOUR 2019

I vinter så gick en stor del av vår ”inspirations resa” i boken ”Amber revolutions” fotspår. Författaren Simon j Wolfs bok är nog den mest kompletta bok hittills när det gäller skalmacererade viner på gröna druvor. I konventionell vintillverkning så låter man endast blå druvor som ska bli rödvin, jäsa med skal, men denna bok tar alltså upp historiken och producenterna som låter gröna druvor jäsa med skal.

Ursprunget till denna vinstil sägs vara Georgien och här kan man härleda den flera tusen år bakåt i tiden. Vad som dock är intressant är att man nu börjar inse att detta tillverkningssätt ”var det normala” även in på 1900-talet på många ställen i Europa, men att den sedan ”glömdes bort”, eller rättare sagt att den nu rådande konventionella stilen blev normen.

Jag märker att det finns två tydliga läger/ståndpunkter när det gäller dessa skalmacererade viner, för eller emot, men dessa förhållningssätt gör inte tillverkningsmetoden rättvisa, det är självfallet mycket mer komplicerat än så.  För 4-5 år sedan så träffade jag vinmakaren på Schäfer-Fröhlich (i Nahe), han hade då blivit utnämnd till Tysklands bäste vinmakare och han berättade att han använde skalkontakt på sina bättre Riesling viner och 30-35 timmar var inget ovanligt. Alltså även ”konventionella” vinmakare kan använda sig av skalmaceration på vita viner och när man betänker att man för 20 år sedan inte ens skulle avstjälka Riesling druvor för att det inte ansågs lämpligt för denna druva, så har pendeln svängt rejält.

Skalmacererade viner kallas ofta Orangea viner, även om alla inte är orangea i färgen. Låter man skalen ligga med några dagar bara, så ser de ut som vanliga vitviner och då spannet kan vara alltifrån 3 dagar upp till 3 år med skalkontakt så förstår ni att färgen på vinerna är klart varierande. För att ytterligare komplicera det så använder man ibland rosa färgade druvor som Pinot Gris och då bidrar färgpigmenten med sin karaktär på slutprodukten.

VILKA TYPER AV PRODUCENTER FINNS?

För mig så blev det ganska snabbt klart att där verkar finnas i alla fall 3 typer av producenter. Den kanske roligaste är ”gänget” i 30 årsåldern. Dessa födda på 80 och 90 talet, är de som har allra roligast, här är det alltid fest, alla verkar att stormtrivas på jobbet och ledordet är VA INTE SÅ JÄVLA PRETANTIÖS. Hos dessa producenter blandas mästerverk med katastrofer som aldrig skulle blivit buteljerade. Jag avundas deras positiva inställning, men jag tycker de förtjänar att ha det skoj, för till stor del så är det dessa ”unga” som skapat en efterfrågan på de produkter de själva producerar, genom att mer göra vinerna till en livsstil.

De flesta 80 och 90:talister har sina odlingar i de lite billigare vindistrikten, eller de billigare byarna i kända vindistrikt och på så sätt så har de lyckats starta upp sina egna vingårdar. Man ser dock rätt spektakulära vinerier som byggts upp och här kan man väl misstänka att finansiärer står bakom.

Nästa ”typ” av producenter är SÖKARNA, detta är människor som alltid ifrågasätter tillvägagångssätt och normer, de är ofta pionjärer och förebilder för många av de andra, men då intresset blivit för stort för det de gör, så börjar de leta nya utmaningar i sitt vinmakande.

Jag lider med dessa ”sökare”, för de verkar aldrig helt tillfredsställda. Alla producenter placeras i ett fack, vare sig de är ekologiska, biodynamiska, konventionella eller något annat och att bli placerad i ett fack uppfattas för dem som begränsning.

Om jag och Lena besöker någon av dessa sökare om 3-4 år så är det högst osannolikt att de tillverkar vin i samma stil som idag.

Den sista ”typen” kan vara födda på 80 och 90 talet, men då är de andra generationens vinmakare, detta är folk som bestämt sig för att skalmaceration är vägen att gå och bestämt sig för att fullända denna tillverkningsprocess. Detta innebär inte på något sätt att de tillverkar samma typer av viner, men att de bestämt sig för att fullända sin egen stil

När jag träffade dessa människor, så kändes det som att jag rusat åt fel håll de senaste 20 åren, men på ett positivt sätt. I normala fall skulle jag känt en frustration, men nu känner jag bara glädje över att jag träffade dem nu, och inte om ytterligare 20 år, för då hade det varit lite sent att vända och rusa på andra hållet.

Dessa producenter jobbar generellt med ett helt annat tidsperspektiv än andra producenter, att lagra ett vin 5 eller 10 år eller i vissa fall 14 år innan vinet släpps till försäljning, är inget ovanligt eller konstigt för dem och det beundrar jag.

Skalmacererade viner är nytt för många av dagens konsumenter och kan då upplevas som lite sträva och syrliga jämfört med de ”vanliga” viner som de har smakat innan och därför väntar seriösa producenter att släppa vinerna tills de hittat sin balans, så inte konsumenten får en negativ upplevelse. Jag tycker man ska jämföra det med Bordeaux viner. Dessa säljs några år efter de tillverkats, men folk köper dem i vetskapen om att man är tvungen att lagra dem i många år innan de blir drickfärdiga, samma sak gäller för den delen även ”old school” Barolo eller årgångs Champagne osv…

Några av producenterna väntar alltså upp till 14 år innan de säljer sina viner. I Sverige är det bara en mindre del som väntar 14 månader och det gäller för den delen huvuddelen av världens producenter.

Dessa ovanstående ”typer” är de vanligaste, men sedan så har vi också de som hänger på trenden med skalmacererade viner och således dedikerar en mindre del av sin produktion till denna typ av vin. Dessa producenter gör många trevliga viner, men har förståeligt nog inte möjlighet att lägga allt fokus på denna del av produktionen.

ÖSTERIKE

Första uppdraget på resan var att besöka Andreas Tscheppe i Styrien i södra Österrike (vid gränsen till Slovenien). Vädret var med oss så vi stod utomhus och pratade i säkerligen 2 timmar. Vinodlingarna ligger på branta till mycket branta sluttningar och jag blev en aning förvånad när en man kom vandrande med en grep i handen uppför en av de brantare delarna, men det visade sig vara Andreas bror Ewald, som har en egen vingård och som Andreas delar vineri med. Hans första kommentar säger egentligen en hel del om hans vinfilosofi: ”DET HÄNDER MYCKET I JORDEN VINTERTID”. Jag tror det är ganska få människor som skulle vandrat i dessa branter vintertid med en grep för att titta hur jorden mår.

Andreas Tscheppes vin ERDFASS beskrivs av Simon.J.Wolf som ett av planetens bästa skalmacererade viner och detta är en av anledningarna till att vi valde att besöka honom. Förvåningen är därför total när han ganska omgående berättar om sina tvivel angående sina egna skalmacererade viner och menar med detta att han inte är säker på att han ger sin terroir (Franskt uttryck för ett vins egenskap att uttrycka ett ursprung) möjlighet att uttrycka sig fullt ut.

Jag skulle vilja jämföra detta med att en religiös människa skulle få möta Påven och det första Påven säger, är att han tvivlar på Guds existens. Andreas placerar sig i min värld i kategorin ”sökarna”.

Efter 2 timmar så bär det av till vineriet där vi får prova igenom de flesta av hans fat och min första känsla är att dessa viner är ok till bra viner, dock inga superviner. Med detta sagt så inser jag min egen begränsning när det gäller denna typ av viner och man måste ha provat många fler och framförallt äldre exemplar av dessa viner för att veta hur långt de kan nå.

Tyvärr så var alla hans viner slutsålda, så vi fick bara möjlighet att byta (detta är en vanlig kutym utomlands) till oss en flaska och denna har inte hunnit provas än.

Ewald Tscheppe hade dock en del viner till försäljning, så här köptes några provflaskor av de flesta viner han gör.

När det gäller skalmacererade viner så är där minst två skolor, de som skördar tidigt för att behålla syran och då oftast ett lågt pH värde så att svavlets effekt är på max och de som skördar supermogna druvor och som mer förlitar sig på koncentration, alkohol och aningen högre mängd svavel, dock oftast i förhållande till konventionella lägre mängder.

SLOVENIEN

Det var i Slovenien som vi första gången upptäckte skalmacererade viner första gången och det är bara att konstatera att det finns en uppsjö duktiga producenter.

En som alla tilltalar ”LEGENDEN” är Aci Urbajs, hans vin ORGANIC ANARCHY är ett vin jag berättat om tidigare. Detta vin är en blandning av Chardonnay, welchriesling och Kerner. Aci använder inget svavel över huvud taget och skalkontakten brukar ligga runt 2 veckor. Tyvärr var Aci inte hemma när vi knackade på, men vi fick möjlighet att prova hans ANARCHY 2017 lite senare på resan och den gjorde inte bort sig.

Miha Kelhar på KELTIS vineri är en i raden av unga lovande vinmakare som sedan 2009 gjort skalmacererade viner och här görs det bra, bättre eller intressanta viner. När jag säger intressanta, så menar jag här några rödviner på lokala druvsorter och dessa är ofta i den rustikare stilen och lite mindre generösa. Dessa viner har absolut ett existensberättigande, men det är oftast viner jag uppskattar på plats, mer än att köpa med dem hem.

Keltis tillverkar även ett mousserande skalmacererat vin, efter inspiration från producenten TOMAC i Kroatien. Denna producent sägs vara världens första producent som kommersiellt producerat skalmacererat mousserande vin. Om jag minns det rätt så var det så att en journalist skrev att deras mousserande var världens första och sedan så blev det ”sanningen” i vinvärlden. Oavsett så är de en av pionjärerna och en flaska av detta har också införskaffats.

BATIC & JNK

Denna producent är värd en egen överskrift för det var hos dessa vi för första gången kom i kontakt med Orangea viner. Den gången för snart 15 år sedan så var jag inte helt övertygad om vinet som hälldes upp i glaset, och detta kunde jag inte låta bli att uttrycka. Ivan Batics svar på detta glömmer jag aldrig: detta vin kräver kompetens för att uppskattas!

Trots att vinet som vi fått smaka inte föll mig i smaken, så sådde det ett frö och väckte min nyfikenhet och det är jag evigt tacksam för. Batic viner är väldigt välgjorda. Inga viner är egentligen dåliga och det lyser professionalism lång väg och det enda negativa är väl egentligen att man sällan blir överraskad av en sådan här duktig producent.

Överraskad blev jag däremot på nästa vingård JNK, bara namnet får en att tro att denna producent är något i stil med BPA, SAS, eller någon multinationell jätte.

Här möts vi av en tjej i medelåldern med skyffel i handen, hon är i gång att bygga ut vinkällaren (storleksmässigt som en friggebod) och jag frågar försynt om vi kanske stör henne i sitt jobb. Hennes svar är hjärtligt, att det gör vi inte alls, men om vi vill prova vin så ligger det EN GRIS PÅ VINPROVARBORDET. Helt övertygad om att hennes engelska inte är den bästa, eller att vi hört fel så vandrar vi in i vinprovningsrummet. Väl innanför dörren så studsar jag till och inser att hennes engelska är perfekt för: THERE IS A PIG ON THE TABLE!

Grisen är styckad i så små delar att det ser ut som en anatomikarta över en gris, men det som slår mig mest efter den bisarra åsynen är att där inte luktar något i lokalen. Hon och hennes far berättar att det är en frigående gris som de köpt av en lokal uppfödare och nu ska det göras korv och dylikt.

Det första vinet som hälls upp i våra glas är en 2010 Chardonnay och min spontana fråga blir om vinet fortfarande finns tillgängligt. Det blir helt tyst i rummet och så säger hon att hon precis börjat sälja den. Denna filosofi att vänta tills vinerna var ”balanserade” som hon uttryckte det och denna filosofi gällde alla hennes viner.

När jag stack näsan i glaset, så tänkte jag direkt att ”detta är rätt bra, vi får se om smaken levererar”. När jag väl smakar på vinet så övertrumfar smaken mina vildaste förväntningar så till den milda grad att jag blir helt rörd. Jag fick tårar i ögonen och halsen blev helt tjock så jag knappt fick fram ett ord och det enda som kommer ur munnen är I`M SHOCKED.

Doft och smak bör gå hand i hand och kan smaken leva upp till doften så tycker man oftast att vinet har levererat (alltså luktar vinet skit och smaken bekräftar detta så har det självklart inte ”levererat”, utan ovanstående gäller bara om det är en positiv doft), i dessa viner så levererade smaken så mycket mer än man kunde begära och det var nog det som överraskade mig.

Hennes filosofi att vin mår gott av motion (precis som människor) var en intressant tes och därför fick de ”motion” i form av battonage (omrörning av jästfällningen) varje vecka. Om detta är en av anledningarna till att vinerna överpresterade i smaken i förhållande till doften, väcker intressanta frågeställningar över vårt eget vinmakande.

Just sådana här tillfällen är huvudanledningen till att vi gör våra inspirationsresor, små pusselbitar plockas upp på resans gång och sedan när man kommer hem så kan man i bästa fall lägga sitt eget pussel.

Marjan Simcic på gränsen mellan Slovenien och Italien är en av Sloveniens superstjärnor på vinhimlen men tyvärr så hade vi inte möjlighet att träffa honom själv, utan provningen hölls av en ”anställd”. Inget ont i detta men självfallet så är det inte samma sak som att sitta och prova vinerna tillsammans med vinmakaren. Vinerna var självfallet bra men, men tyvärr blev det få pusselbitar att lägga till sitt eget pussel. Just det här området som har det oglamorösa namnet BRDA är vad jag skulle kalla Mekka för skalmacerationsviner och man har verkligen blivit en destination som bidrar till landets ekonomi, på ett sätt som jag hoppas Skåne (inget ont om de andra landskapen i Sverige) ska kunna göra i framtiden.

Här i gränslandet mellan Slovenien och Italien är det aldrig längre än 10 minuter till nästa ”världsproducent” och de gör att man har satt ribban högt och vågar ta betalt för sina vinprovningar och besök, saker som i Tyskland och Frankrike många gånger är gratis.

Kostnaden på många ställen är 50 euro per person och provning, detta avskräcker ”gamarna”, alltså de som är på jakt efter att dricka gratis vin och det tycker jag är helt ok. Tycker man att det är okej att betala 50 euro per person för att prova deras viner, så verkar det sällan som man behöver betala denna summa. Alla vi besökte i Brda köpte vi viner av och i slutänden behövde vi som mest betala 15 Euro per person och på något ställe så tog de inget alls betalt.

Ett vineri som hade genomgått en enorm förändring sedan vi var där senast 2016 var EDI SIMCIC, som då mer eller mindre huserade i en jordkällare och nu hade ett nybyggt vinprovarrum i värsta Hollywood hills stilen. När ”simpla vinbönder” börjar inreda sina vinerier med konst och spotligths, då vet man att de är månadens smak på världsmarknaden och jag kan inte annat än att gratulera dem. Edi Simcic är ungefär som Batic alla vinerna är oerhört proffsigt tillverkade och där är väldigt lite utrymme för överraskningar.

Man ska veta att Brda verkligen är Slovenska landsbygden och när man är på landsbygden så brukar prisbilden vara där efter. Vill man hyra lägenhet av Edi Simcic så ligger denna lägenhet på 450 Euro natten, så är man en simpel vinbonde från Sverige så får man hyra lägenhet i närliggande områden istället.

STAINLES STEEL PRODUCTS

När vi är i Slovenien så brukar vi besöka vår tillverkare/leverantör av vineriutrustning och denna gången var det i deras nya lokaler i Vipava dalen. Det intressantaste med sådana här besök är att se vad andra vinproducenter har beställt för utrustning. Nästan alla vinmakare har egna idéer, eller som Doris (en av delägarna till SSP) säger, alla vinmakare är konstnärer och jag ser att hon ler lite samtidigt. Många har egna idéer hur deras tankar ska se ut och vilka attiraljer de ska ha och jag tycker detta är spännande. Men talar man med ingenjörerna så funderar dessa ofta på det praktiska användandet. SSPs styrka ligger framförallt i att de till stor del gör ”custom made” tankar och har vanan att jobba utifrån vinmakares skisser och tankar.

KROATIEN

Förutom skalmacererade viner så är vi svaga för Plavac Mali (blå druva) och då gärna från Peljesac halvön och allra helst från Dingac läget. Dingac är Kroatiens äldsta klassificerade odlingsläge, en galet brant sydsluttning som stäcker sig 7 km längs medelhavets kust.

Här har Lena på något sätt lyckats ”bli vän” med Marija som är syster och delägare till producenten Nico Bura och bättre värd/guide kan man inte hitta på hela Peljesac. Marija är som en ”hönsmamma”, hon har koll på hela hönsgården och känner alla, i detta fallet alla producenter på halvön och framförallt de bästa.

Dagen efter vi anlände så var det dags för OPEN CELLARS förfest, vilket innebär att alla vinbönder samlas och har med sig årets nya vin och således kan man få en chans att utvärdera årgången. Jag ska inte försöka mig på en utvärdering då jag inte har erfarenheten av att smaka unga Plavac Mali viner, men stämningen var galet god. En del hade med sig viner från övriga världen för att dela med sig av sina favoriter och självfallet blev vi tvungna att bjuda på ett av våra viner. Vi kände oss väldigt privilegierade att få vara med på deras förfest och jag kan inte låta bli att tänka hur osannolikt det är att detta skulle inträffa i Sverige. Hade man förklarat för myndigheterna i Sverige att man fyllt upp lite flaskor från tankarna i vineriet för att man skulle på fest med sina kollegor, så hade nog tillverkningstillståndet försvunnit innan baksmällan.

OPEN CELLARS PELJESAC

Detta event startade för 14 år sedan som ett sätt att ge tillbaka till mindre lyckligt lottade och således valde man en dag då alla vinerier bjuder på gratis vin och gratis mat (typ trevlig tapas). Nu 14 år senare så har det såklart blivit lite mer kommers, men principen är densamma; gratis vin och mat. Klockan 12.00 så sätter sig 5000 personer i bilar och bussar och sedan är galenskapen igång. Peljesac består i princip av en enda väg som går inifrån och ut på halvön, så alla ska samma väg. Efter 4-5 producent provningar i ursinnigt tempo, så ligger vi i ”ledarklungan” och då kan man ta sitt första djupa andetag på 60 minuter och reflektera vad man provat för viner. Det ska erkännas att det inte är mitt förstaval av provningssätt, men det var en upplevelse för livet.

Vi hittade 2 nya producenter (för oss) på open cellars dagen och på det hela taget så var det lärorikt och trevligt och jag tror att vi fått några nya vänner.

Den enda skalmacerations producenten som vi känner till på Peljesac är VINARIJA KRIZ och då talar vi om en druvsort som heter GRK, denna druva lärde mig varför det slaviska språket har en konstant brist på vokaler, de påstår att det är enklare att strunta i vokalerna och därför blir en druvsort från GReKland GRK och en Turk är en TRK.

Sitter man och dricker GRK viner och är så intresserade som jag och Lena så att man måste prata om vad man dricker hela tiden, så låter det som grodors parningsrop framemot småtimmarna Grk,Grk,Grk .

Tillbaka till Vinarija Kriz; denna vingård drivs av far och son och båda är personligheter på sitt eget vis, Denis (sonen) beskriver sig som en cityboy, uppvuxen i Split och i min värld så personifierar han 80-90 talisterna. Byn där Vinarija Kriz ligger är ungefär 6 hus med ett utseende som en medeltidsby. Hälften av husen är utan tak och detta säger jag inte för att vara nedlåtande utan för att jag tycker det är otroligt att sådana här byar fortfarande kan existera. När vi då blir inbjudna att komma in och prova vinerna är kontrasten total, inuti så känns det som värsta arkitekthuset från Österlen, det känns som att inredningsproffs varit i farten och stylat från golv till tak i en perfekt 1800-talet möter 2000-talet och mitt i detta så står där självfallet en skivspelare och en vinylsamling för att representera 1900-talet.

Va inte så jävla pretentiös-attityden lyser igenom på ett underbart sätt och uttalande som att: använder ni fortfarande hättor på flaskorna (ni vet den här plast och/eller metalhöljet över flaskans topp) , det bara försvårar öppnandet av flaskan, det är ju helt meningslöst.

Dessa producenter visar upp sina viner på festivaler, inte mässor som andra av oss, de kommer hem efter festivalerna helt slutkörda, för att de har haft det trevligt, inte som oss för att vi stått och käftat med en mässbesökare som förespråkar vin på box. Skämt åt sidan jag vet att de jobbar hårt, men jag ser att de har skoj också och de har gjort det till en livsstil.

Alla säger att Grk ska odlas i ren sand jord för att bli allra bäst och därför odlas inte druvan generellt på Peljesac utan på den närliggande ön Korcula, men enligt Denis så är det bara ”trams”. Denna ödmjuka kaxighet tycker jag är häftig, så länge man kan backa upp den och det gör man genom att leverera den kvalitet som hans Grk har. Det finns en massa förutfattade meningar om allting, men är man beredd att lägga lite extra energi i saker så är det mesta möjligt, därmed inte sagt att jag inte tror att Grk är lättast att lyckas med i sandjord.

KORCULA

För att skapa oss en egen bild av druvan Grk, så åkte vi över till ön Korcula. Dock var det inte så lätt att hitta producenter som hade öppet när vi var där, men vi lyckades komma in på Vinarija Grk, längst i öster.

Vineriet är småskaligt och produktionen mycket enkel, men vinet höll trots det en god kvalitet. Vinmakarens förklaring var odlingsjordarna (sand) och druvans kvaliteter, men självklart så krävs det också en kompetent vinmakare för att ta hand om materialet.

Det som är ovanligt med druvsorten Grk är att den inte är självfertil (kan inte befrukta sig själv) utan måste samplanteras med någon annan sort (och då är det viktigt att denna blommar samtidigt) och på Korcula har man valt att samplantera med den blå druvsorten Plavac Mali. Jag har egentligen provat alldeles för lite Grk viner för att ha en djupare uppfattning om druvan, men min uppfattning hittills är att den kan ge ett både smakrikt, fylligt och friskt vin. Den kan vara frisk som en Sauvignon Blanc, frukt/fetig som en Alvarinho och ha en kropp och alkoholhalt som går åt Furmint hållet.

ITALIEN

Tredje gången gillt, ja så skulle man kunna uttrycka det, äntligen kunde vi få till ett besök hos Josko Gravner i Oslavia (Nova Gorizia). Vineriet ligger knappt 100 meter från gränsen mellan Slovenien och Italien och om jag är rätt informerad så är det här tillåtet att kalla sina viner Italienska även om de är odlade i Slovenien och vice versa. Vi anlände lite tidigt till vårt besök så jag bestämde mig för att gå en runda i vingårdarna, medan Lena väntade i provningsrummet. Det är inte ofta jag blir imponerad av hur vingårdarna sköts (nu menar jag hur arbetet utförts, inte deras lokalitet), men deras vingårdar var nästan fotoshoppade. Jag har aldrig sett en sådan disciplin i beskärningen av vinstockarna.

Även om varje vinstock är en individ och på andra vingårdar beskärs individuellt, så kändes det här som att vinstockarna var en gemensam grupp individer och att de tillsammans skulle ta sig mot målet. Det var så vackert så att det kändes som att komma in i andra andningen. Jag svävade som på moln när jag gick genom vingårdarna, så på vägen tillbaka till provningsrummet så var jag helt i min egen värld. När jag kommer tillbaka till provningsrummet (tror jag), så luktar det nylagad mat och det hörs en massa folk som pratar och min första tanke är att så här kan man inte ha det om vi ska prova vin (så skadad är jag).  Det visar sig att jag gått fel och gått in i deras privata hus, men dottern i huset kommer skrattande och förklarar för mig att jag nog gått fel.

Josko Gravner anses av många vara den som startade trenden med att tillverka viner i qvevri (lerkärl specifika för Georgien) i Europa och västvärlden. 1997 så gjordes det första experimentet med en liten 250 liters qvevri och sedan så har det rullat på. Idag så finns det ett drygt 40-tal i källaren och storlekarna varierar, men många är runt 1200 liter. När det gäller qvevri så beställer man en speciell storlek, men det är sällan de är exakt den storleken som beställts. Att lerkärlen är sköra är inte svårt att föreställa sig, då storlekarna ofta ligger på 1000-2000 l och de endast har 3-4 cm tjocka lerväggar.

Som jag ser det så finns det i alla fall 3 saker med qvevri som påverkar vinet.

1. Qvevrins form skapar olika förutsättningar för vinet att cirkulera, inuti behållaren och framförallt qvevrins botten skapar olika förutsättningar för jästens och kärnornas möjlighet att vara i kontakt med vinet.
2. Lerans ursprung och tillverkarens yrkesskicklighet och filosofi påverkar hur vinet kan andas genom lerkärlets väggar. Ungefär som ett ekfat som kan andas mer eller mindre beroende på stavarnas tjocklek och ursprung. Fördelen hos qvevri, säger förespråkarna, är att denna behållare inte sätter sin smak på vinet såsom t.ex ett ekfat.
3. Qvevri är nergrävda under marken så att öppningen i toppen i princip går jäms med markytan och detta gör att temperaturen på behållaren är mycket jämn över året (en meter ner i jorden så är ju temperaturen, om inte konstant så väldigt jämn) och detta verkar ha en positiv effekt på vin. Det är t.ex därför det bör vara en konstant temperatur i en vinkällare, om den sedan är 10 eller 13 grader spelar en mindre roll, så länge den är konstant.

Tycker man att detta låter lite humbug med qvevri behållare så tycker jag man ska tänka om. Behållarens utformning och material påverkar vinet på olika sätt, med detta inte sagt att vinet blir bättre utan bara att det blir annorlunda än i en cylindrisk rostfri ståltank.

Man skulle kunna tycka att det borde finnas en massa kunskap om hur man jäser vin på qvevris och hur man underhåller dem i Georgien, men om jag förstått det rätt så höll kunskapen på att dö ut och att det i slutet på 1990 talet endast fanns 4-5 qvevrimästare kvar som tillverkade behållarna.

Nackdelen med qvevri är att de är förhållandevis sköra och svåra att rengöra. Hos Gravner berättar de hur det tog ganska många år innan de kom på hur de skulle lägga på bivaxlagret och få rätt tjocklek på det, men de erkänner även att de fortfarande lär sig underhållsarbetet kontinuerligt. På andra ställen säger de att det inte är några problem med hygienen i sådana behållare, men då tror jag att de inte hållit på så länge eller att de inte har kompetens att bedöma att de har problem. Behållaren är ju inte en magisk urna som dödar bakterier av sig själv.

När Gravner gör vin på dessa qvevris, så kan både druvor och stjälkar slängas ner i behållarna om stjälkarna har rätt egenskaper, ibland tas hälften med osv, allt beroende på vinmakarens intuition och erfarenhet.

Under jäsningen så trycks skalmassan ner 7 gånger om dagen initialt (två man går i skift dygnet runt) och detta för att hålla nere nivån på de volatila syrorna (ättiksyra bland annat) och efter avslutad alkoholjäsning sätts lock med jäslås på urnorna så att den malolaktiska jäsningen kan slutföras. Därefter ligger vinet med skal kärnor, fruktkött och jäst i ca 6 månader innan det är dags för att pressa av vinet och lägga det på ekfat. Ekfaten är mestadels ett par tusen liters ekliggare och här ligger de i 6 år, med omdragning vart annat år, för att sedan buteljeras och slutlagras innan det är färdigt för försäljning.

Den aktuella årgången av Rebula (grön druva som lämpar sig fantastiskt bra för skalmaceration) vinet är årgång 2011.

2011 var en mycket varm årgång, så vinet ligger på 15,5 % alkohol, men koncentrationen i detta kraftpaket har inga som helst problem att bära upp alkoholen och eftersmaken fortsätter i det oändliga.

2010 var en sval årgång, men vinet är helt fantastiskt, doften är komplex, parfymerad med apelsiner, tobak och en nästan sötfruktig smak med milda tanniner.

Dessa viner provades i ett specialdesignat glas just för denna typ av vin, men jag tror nog att det går alldeles utmärkt att njuta av dem i ett vanligt vinglas, men gärna ett med en stor kupa, typ rödvinsglas.

Vinkällaren med alla qvevrina är nog det mest sakrala jag fått uppleva hittills i mitt ”vinliv”. Det känns som att färdas tillbaka flera hundra år i tiden och i dagens högteknologiska era så känns denna vinkällare som en fristad där tiden stått still.

Med detta inte sagt att man inte tagit till sig den moderna teknologin, vinerna jäser på ett tusenårigt sätt, men när de ska transporteras upp till ekliggarna så sker detta med den senaste tekniken inom perilstatiska pumpar (jag har förstått att denna pumpmodel används vid hjärtoperationer för att det är den skonsammaste), alltså inget är för syns skull, utan för vinets skull.

Jag kan inte annat än att säga att jag blev imponerad av vinerna, vingårdarna och familjen och deras enorma ödmjukhet och vänlighet när de talar om sina kollegor, ett av de bästa vingårdsbesök som jag fått uppleva.

Som en sista detalj kan sägas att de även satt upp 400 fågelholkar i sina vingårdar och det visar på ett engagemang utöver det vanliga.

TILLBAKA TILL SLOVENIEN och HISA FRANKO

Denna restaurang ägs av ANA ROS, som är utnämnd till världens bästa kvinnliga kock och här serveras nästan endast slovenska viner och då gärna viner med skalkontakt. Jag ska inte berätta om den fantastiska maten, men vinerna är helt magiska och sent på kvällen så fick vi en guidad tur i vinkällaren och när man ser alla ”elixir” av Sloveniens producenter så blir man helt euforisk, kort och gott så har dom de mesta av de bästa.

På väg ut ur vinkällaren så ser vi en halvfull magnumflaska 2009 från Josko Gravner och jag och Lena tittar på varandra och sedan på servitören som guidar oss, DEN MÅSTE VI PROVA!  Servitören kommer tillbaka efter 30 sekunder och säger lite genant att de tyvärr är tvungna att debitera 150 kr per glas. Lena tittar på honom och säger ja tack, 2 stycken.

Detta är ett vin som kostar strax under 1000 lappen för en 75 cl flaska om man lyckas hitta det i någon vinbutik och deras pris är 150 kr glaset, alltså ett par tior mer än vad man i Sverige får betala för husets vin på restaurang.

Hade jag inte varit så finkänslig som jag är så hade jag sagt att odla vin det gör jag gärna i Sverige, men dricker gör jag helst utomlands.

TILLBAKA I ITALIEN

Från östra sidan av Italien så bar det av raka vägen västerut till Barolo och Barbaresco i Piemonte. Sist vi var här, var i början på 2000 talet och även om minnena var goda så var det starkaste minnet att allt var så otroligt dyrt, så vi hade bara råd med sunkiga Barolo viner från mediokra producenter eller viner gjorda på Barbera druvan.

Vi borde kunnat förutspå hur vi skulle uppleva Barolo denna gång, vad som har hänt de senaste åren är att Barolo blivit det hippaste hippa och markpriserna har stuckit i höjden och då självfallet även vinerna. Trots detta så är jag inte i närheten av att vara beredd på prisbilden på vinerna. De är ofta 4-5 gånger högre är vad jag skulle gissat att de kostade. Vinerna har blivit så dyra så man blev helt matt, så att vi orkade bara stanna 2 dagar och hade det inte varit för att vi hade hyrt en fantastisk lägenhet i La Morras utkant så hade vi kanske bara stannat 1 dag.

Landskapet är fantastiskt i Barolo och Barbaresco och hade man som oss då tur med att dimmorna inte låg lika tätt som de annars kan göra, så är det en ren njutning att ta sig mellan vinbyarna. Trots detta så blir det ohållbart för två vinälskare att befinna sig på en plats där man inte kan unna sig traktens viner.

Jag är alltid nyfiken på trender och det jag tar med mig från Barolo är att vissa börjar marknadsföra det som en ”lyxprodukt”, det vill säga att vinerna börjar paketeras i påkostade lådor i stil med prestige Champagner och det tycker jag är lite sorgligt. I Champagne tycker jag det passar, när man vandrar ner för Avenue de Champagne och ser dessa överdådiga villor/slott och dom berättar storys om hur Napoleon brukade hänga här och där i stan. Då passar det med lite ”lyxfeeling”, men i de gemytliga byarna Barolo och Barbaresco så hade jag tyckt det var trevligare om de anammat Bourgognes sätt, med en lågmäld etikett på en standardflaska utan ”bling bling”. Nu tror jag inte min åsikt i frågan spelar någon roll, för det finns gott om vinälskare i världen som har råd att betala för dessa fantastiska viner och jag ser inte att prisbilden sjunker på dessa viner inom överskådlig framtid, risken är nog till och med att priserna fortsätter att gå upp.

SCHWEIZ

På vägen norrut så tog vi hållet via San Bernardinopasset som ligger på över 2000 meters höjd. På vägen upp så passerade vi vindistriktet Valtellina och det är bara att lägga på upplevelsekontot att beskåda vinodlingar i alpmiljö. Väl inne i Schweiz kom vi in i Visp som ska ha Europas brantaste vingårdar och visst var de enormt branta, men jag hade nog svårt och se om de var brantare än lägena runt Bremm i Mosel (Tyskland).  Hur som helst så är det spektakulärt att se vinodlingarna ”klättra” uppför bergen och det skulle varit spännande att någon gång smaka vinerna från dessa sluttningar, men denna gång fanns det inte tid. Schweiz är unikt på det sättet att 90 % av landets viner konsumeras inom landet och trots att landet ligget ”mitt” i central Europa med en närhet till många bra vindistrikt så har den inhemska vinodlingen klarat sig väldigt bra.

Schweiziska staten har gått in och stöttat vinodlarna genom skatter på utländska viner och på så sätt så har de Schweiziska vinbönderna fått en stabil grund att stå på. Om jag minns det rätt så var det först bara ”införselskatt/stopp” på de vita vinerna för att det var de som tillverkades mest i landet.  Men det är ju klart att får man en god ekonomi i sin verksamhet så kan man också börja ”experimentera” med sådant som inte varit det helt naturliga och sedan åtminstone 20 år tillbaka så gör man i Schweiz riktigt bra röda viner också. Vad jag uppfattar som unikt för Schweiz är att de odlar många sorter som de själva korsat fram, i andra länder brukar dessa sorter ha en lägre status, men inte i Schweiz där man istället ser det som en sund utveckling av vinindustrin.

FRANKRIKE 

Det var många år sedan vi var i Alsace och i ärlighetens namn så ska det sägas att i och med att klimatet blev varmare och varmare, så avtog min passion en aning för dessa viner. I och med ett varmare klimat så blir druvorna också sötare (extremt förenklat) och detta ledde till att jag tyckte att det blev en irriterande hög restsötma i många Alsace viner och då alkoholen redan var förhållandevis hög på många Alsace viner (jämfört med andra vindistrikt som mest fokuserar på vita viner), så är det svårt att få balans i dem om de höjer alkoholen ytterligare. Redan för 10-12 år sedan så smakade vi ett vin från Alsace som hade över 17 % alkohol och då fanns det inte koncentration tillräckligt för att bära upp denna alkoholhalt.

Med allt detta sagt så gör man idag 55 % mousserande vin i Alsace och anledningen till detta är att det är marknaden som styr, alltså man måste tillverka vad kunderna eftersträvar och det är ”bubbel”.

Nu var det inte Alsace bubbel som vi var på jakt efter denna gången utan temat har ju varit att fokusera på skalkontaktsviner, så vi hade bestämt möte med Laurent Bannwarth. Bannwarth är en relativt stor producent som gör både konventionella viner och qvevri viner. När vi var där så höll man precis på att slutföra qvevrikällaren, som är i samma rum som de gamla ekliggarna. Med denna nya källare så hoppas man kunna hålla en jämnare temperatur och även en lämpligare luftfuktighet naturligt.

Vinkällaren är inte lika sakral som Gravners, utan mer mysig och hemtrevlig och så uppfattade jag även ägarna.

I vanliga fall så är jag ingen fantast av Gewürtztraminer (enormt parfymerad druva), det är alltså inte mitt första val om jag får välja fritt bland ”Alsace vinerna”, men deras skaljästa qvevri Gewürtztraminer var en häftig upplevelse. Druvan har naturligt en ”bred smak” (hög alkohol, låg syra) och har jag förstått det rätt så är man tvungen att skörda sent för att aromerna utvecklas sent och då blir alkoholen hög och syran låg naturligt. I denna skalmacererade stil så blir det en kraftfullare smak, som jag upplevde lindade in den enormt parfymerade doften av Gewürtztraminer.

Vi provade även en Riesling från 2009 som hade haft problem att jäsa klart. Man använder ju bara naturlig jäst till dessa viner och 2009 års Riesling tog 2 år att jäsa ut. Detta vin smakade vi för någon vecka sedan igen och det märkliga var att vinets ”orenhet” verkade försvinna med luftning. Denna orenhet var inte ättiksyra utan av en annan karaktär, men det är ovanligt (dock inte unikt) att viner blir mindre orena med luftning.

Ibland så smakar jag viner som är svåra att bedöma, oftast så har jag ganska snabbt en åsikt och den justeras inte såvida inte någon har ett väldigt gott argument för att min bedömning är felaktig. Dock händer det ibland att jag stöter på viner i en stil som jag inte har provat innan och då smyger det på sig en känsla av att jag inte kan bedöma dessa viner korrekt och då låter jag bli att ha en åsikt om dessa. Det märkliga med dessa svårbedömda viner är att när jag sedan, fyra eller fem år senare provar dem, så är de nio gånger av tio väldigt bra viner. Jag tror att det är så att när det gäller att bedöma ”små mästerverk”, så kräver det en referens inom den stil man ska bedöma, som man endast kan införskaffa sig genom att prova mycket.

Vi var mycket imponerade över besöket på Laurent Bannwarth. Det är sällan man får så detaljerad information angående vinmakningen och det tyder på en mycket stor kunskap. Det intressanta var att när jag diskuterade användningen av Qvevri behållarna, så var deras förhållningsätt att de inte hade någon längre erfarenhet av att jobba med dessa och att de höll på att lära sig att jobba med dem. Detta ska inte förringa vad de redan uppnått med sina qvevri viner, utan istället så ska det bli mycket spännande att följa dem framöver.

Vi hade en dag i Alsace då vi besökte det ”unga hippa” gardet och på något sätt smittar deras attityd av sig på hur ”allvarligt” man bedömer vinerna, man blir lite som dom och lutar sig tillbaka och bara skrattar (ibland med dem och ibland åt dom) och jag skattar fortfarande bara jag tänker på dem.

SUMMERING AV AMBER REVOLUTION TOUR

Oavsett vad man tycker om skalmacererade viner så borde alla åka i fotspåren av boken Amber revolution. Människorna vi mött har varit karaktärsfulla och vinerna i många fall bra och i vissa fall helt magiska. Det finns nog 1000 tals om inte 10000 tals människor som valt att jobba med skalkontakt på sina gröna druvor och oavsett resultat så har de bidragit till en diskussion runt ämnet vin och bara det har gjort att fler blivit intresserade av vin.

Amber Revolution är inte skriven av en religiös fanatiker för skalmacererade viner, utan han använder ett par av sidorna i boken för att berätta om de vanligaste ”felen” som kan finnas i viner med skalkontakt. Just detta visar på en stor passion för tillverkningsmetoden, men också på en ”nykter” syn på verkligheten. Jag hoppas en vacker dag få läsa en bok om ”konventionella viner”, där man ärligt också använder några sidor till att berätta om alla tillsatser som är tillåtna att tillsätta dessa viner (ja det behövs faktiskt några sidor i en bok för att lista alla och berätta vad det är för saker).

Alldeles för många författare vill ge läsarna ”det de vill läsa” och känner ett ansvar gentemot de producenter de besökt och skrivit om och därför förmedlar man mer en myt, än hur saker och ting egentligen verkligen är. Detta är självfallet att välja den enkla vägen och jag kan inte låta bli att tänka på då Bengt Frithiofsson skulle göra ett reportage om svenskt vin. Bengt var i Åhus och jag sa att jag gärna berättar för TV tittarna hur vi gör och då bara tittade han på mig och sa: NEJ, NEJ, NEJ, nu ska vi ge dom vad de vill ha.

Nu i efterhand så inser jag hur komplext ämnet ”skalkontakt” är när det gäller gröna druvor, spektrat löper från några timmars skalkontakt upp till 3 år. Skillnaden blir som att en kock skulle använda sig av ett saltkorn i en maträtt, eller ett kilo, skillnaden är enorm.

Väldigt få av vinerna vi provat på resan har varit ”märkliga”. Självklart har det varit olika stilar och olika kvaliteter men det är sådana skillnader jag uppskattar i vin. De som säger att skalkontaktsviner bara är en fluga eller en hype, blandar nog ihop ”märkligheterna” med välgjorda skalkontaktsviner.

SVERIGE

Man märker att svenskt vin nu nått den ”kritiska massa” som behövs för att man ska vara ett riktigt vinland. Med detta menar jag att vi nu kan tala om regioner där flera producenter kontinuerligt har vin till försäljning.

Just detta att vi nått den ”kritiska massan” gör att branschen äntligen får lite mer gratis, med detta menar jag att vi nu inte måste göra all reklam själva för våra viner.

Exempel på detta är att akademier, föreningar, vinklubbar tidningar, tv, radio osv, nu belyser vår existens och på så sätt påminner ”folket” att vi är ett vinland, genom att göra provningar, reportage, dela ut priser och liknande.

Kraften i att ha uppnått denna ”kritiska massa” känns enorm för en vinbonde som tidigare fått övertyga en människa i taget och i mina mörkaste stunder har jag tänkt att Sveriges befolkningsökningstakt har varit högre än den takten jag kunnat informera om att svenskt vin existerar.

I och med att vi nu blivit ”erkända” av nationen, så har detta också gjort att vårt självförtroende ökat och nuförtiden så står många svenska producenter rakryggade när de talar med landets största vinauktoriteter.

Jag njuter av se kollegor som rent av blivit kaxiga och ett exempel på det är Kullabergs vingård. Kullabergs vingård tillhör en av de vingårdar som utvecklas snabbast i landet för tillfället. I media så betonar man oftast bara utökningen av deras vinodlingsareal och jag förstår det, för det är sådant som är lätt att ta till sig, men det som är mest intressant med deras utveckling är deras produkter, alltså vinerna.

I december så lanserade de Immelen 2018 på Systembolaget för 449 kr (i samma veva som en del av flaskorna exporterades till Japan).

Detta vin har Systembolaget ansett sig ha marknad för i Sverige och därför har de ”tingat” alla flaskor som offererats. Detta är ett bevis på att det går att ta betalt för välgjorda kvalitetsviner och så länge man ”levererar” så gör man svenskt vin en god gärning genom att ta betalt för sitt vin, BRA JOBBAT KULLABOYS!

ÅRETS SKÅNSKA VINPRIS 2019

Skånska gastronomipriset i kategorin vin gick i år till Skepparps vingård, STORT GRATTIS Eva och Fuffe och alla inblandade.

Istället för att förmedla juryns motivering så förmedlar jag istället mina egna åsikter här. Skepparps vingård har genom festivalen vinfestival på Österlen skapat något helt unikt, där både producenter och vinälskare erbjuds ett fantastiskt tillfälle att mötas. Talar man med utställarna så är alla överens om att det är Sveriges bästa vinfestival och talar man med besökarna så är min summering att de nästan är osvenskt positiva. Jag förstår inte hur Tareq Taylor och hans gäng kan göra mat till flera tusen personer och alla är nöjda. Under de år som vi varit utställare så har jag aldrig hört en enda besökare som klagat på maten. Ska Skepparps vingård då ta åt sig även för den goda maten, ja jag tycker det, dels för att man involverat Tareq, men även för att man skapat en fantastiskt hjärtlig stämning och denna stämning/anda tror jag är den perfekta ”kryddan” till vällagad mat. Ska Skepparps vingård även ta åt sig att festivalbesökarna är Sveriges bästa, nja det är lite mer tveksamt, men levererar man den upplevelsen som VINFESTIVALEN PÅ ÖSTERLEN levererar, så underlättar man för besökarna att imponera.

Förutom denna festival så är man idag navet i Sveriges produktion av mousserande viner. Huvuddelen av Sveriges mousserande viner har i någon mån skapats i samarbete med Skepparps vingård och det har gjort att svenska mousserande viner nu nått en bredare publik än någonsin.

Som sagt STORT GRATTIS Skepparpsgänget.

ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2019

Lena och jag har sagt att detta pris ska, endast delas ut de år då det verkligen finns någon som gjort en extraordinär insats för svenskt vin och om ingen under året lyckats med denna bedrift så ska inte priset delas ut.

2019 fanns det dock en kandidat som med råge uppfyllde kriterierna för att bli ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR. Deras engagemang för svenskt vin har accelererat som en Tesla modell S och lika exotiskt och futuristiskt som denna bil uppfattades för bara sju år sedan, uppfattades också deras initiativ att starta SWEDISH WINE CENTER i Skivarp 2019

Det är med stor glädje vi tilldelar Jeanette och Johan Bohman på Skivarps Gästgivaregård utmärkelsen ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2019, stort grattis.

Motiveringen är som lyder.

”Strax söder om vad skåningarna kallar Landsvägen och vad andra

       kallar 101:an,

       har Jeanette och Johan Bohman skapat en unik destination.

       Med kunskap och passion guidas man här igenom

       Sveriges bredaste utbud av svenska viner i en

       avslappnad och historisk miljö.

       Skivarps Gästgivaregård är en pionjär och ett föredöme

       för hela upplevelsebranschen och har

       visat hur man kan skapa ett mervärde

       på den svenska landsbygden”

 Sedan beslutet att tilldela Skivarps Gästgivaregård detta pris, så har de även tillkännagivet att de under 2020 kommer att starta Swedish Wine Center även i Malmö. Detta kommer att ligga på gångavstånd från Malmö Central närmare bestämt på Anna Lindhs Plats vid Hjälmarekajen. Här kommer både Malmös invånare och turister från när och fjärran att ges möjlighet att smaka svenska viner på ett sätt som aldrig varit möjligt innan. Att kunna dricka svenska viner tillsammans med tilltugg (tapas) ger en fantastisk möjlighet för alla att hitta sina egna favorit kombinationer.

DET BUBBLAR I SVERIGE

Förra veckan så arrangerade Föreningen Svenskt vin en utbildningsdag tillsammans med Särtshöga vingård och utbildare var Pierre-Yves, konsult från Champagne. Utbildningen var fulltecknad och det visar på intresset för att tillverka mousserande viner i Sverige. Både producenterna och Sveriges vinälskare har hoppat på den mousserande trenden och då är det viktigt att producenterna kan leverera både volym och kvalitet på de nivåer som kunderna önskar.

Deltagarna var nog både nöjda och matta efter utbildningen. Mousserande vin kan vara det mest enkla (som Prosecco) och det mest komplicerade, som till exempel champagnen Krugs Grande Cuvée (multivintage) som brukar bestå av över 100 olika basviner och som har blandats till perfektion i sin stil, så det tar nog några veckor innan man smält all information som Pierre-Yves delade med sig.

Det händer egentligen hur mycket som helst i landet för tillfället och om inte detta ska bli en hel roman så får jag spara en del av detta till framtida månadsbrev.

ENGLAND

2019 planterades 3 miljoner vinstockar i England! Har man en ökningstakt på arealen med ca 10 % om året så är man det snabbast växande vinlandet i världen (av dem som har offentlig statistik tillgänglig), fick jag mig berättat.

11 miljoner flaskor mousserande producerades 2019 och 9 miljoner flaskor stilla vin. Detta bär respekt med sig då man räknar med ett snitt pris på 25 pund för det mousserande. Jag träffade 2012 Dermot Sugrue, vinmakare på Wiston Estate och hans rosé ligger idag på 42 pund flaskan, alltså över 500 kr.

Det var bara 20 år sedan man sa att det krävdes fyra engelsmän för att dricka en flaska engelskt vin, tre som med våld håller den fjärde som ska tvingas dricka.

IT WAS 20 YEARS AGO TODAY ……..

Det var 20 år sedan Sverige officiellt blev ett vinland och jag ska erkänna att jag trodde vi skulle fira detta med att ”glida” genom odlingssäsongen 2019 på ren erfarenhet, men ack så fel jag hade.

2019 kommer nog att bli den mest varierande årgången som jag kan minnas. Beroende på vilken odlare man talar med så får man helt olika bilder av säsongen och det är nog inte bara för att vi har olika referenser utan vädret har varit enormt ”lokalt”. Frosten i våras är bara ett exempel, regnet är ett annat, istället för att regna i en hel region så har det mest varit skurar och dessa slår oerhört lokalt.

Vädret när vinstockarna blommar påverkar hur utdragen blomningen blir och blir den för utdragen så brukar detta innebära en dålig fruktsättning, men 2019 så blommade det här i Klagshamn under helt perfekta förutsättningar och blomningen var så gott som överstökad på 10 dagar och då kände jag att vi var med i matchen. Trots varierande väder under resten av sommaren så kändes det som att vi hade marginal och i början av september så var det dags att plocka in druvorna till det mousserande vinet.

Här i Klagshamn har vi haft mycket torrt och i slutet av säsongen hade jag till och med en fundering på att vattna de yngsta stockarna. Anledningen till att jag ville vattna var inte för att rädda plantorna, eller dryga ut mängden must i druvorna, utan för att sockret i druvorna utvecklades snabbare än aromerna, kort och gott brådmognad.

I mitten på september så satte vi igång att skörda så smått från de yngre stockarna och druvorna hade runt 14 % potentiell alkoholhalt (alltså mängden socker låg runt 96 Oechsle) och saker och ting kändes egentligen ”för bra”. Min tanke då var att skörden 2019 fixar vi galant, vi har gott om tid och väderprognoserna ser goda ut.

Vid 19.00 tiden den 17e september studsar jag ur soffan och undrar om Klagshamn är under attack av ”luftwafe” och det tar säkerligen 30 sekunder innan jag inser att en hagelstorm precis ändrat alla förutsättningar för 2019 års skörd. I panik så springer jag runt i shorts och vinterjacka i vinraderna och försöker sammanfatta skadorna. Haglet har gått rakt igenom bladen (haglen var av dryg ärtstorlek) och jag kan snabbt konstatera att detta inte är bra, dock var det så att haglet kom från norr, och då våra rader står nord/syd, så innebär det att fler blad måste passeras innan de når druvorna/klasarna och på så sätt bromsas hastigheten en aning.

Dagen efter så såg jag odlingen i dagsljus och jag måste säga att man lider med stockarna, en stor del av bladen var helt perforerade, söndertrasade och hela odlingen gav mig en ödesmättad känsla.

Det positiva var att druvorna var mogna och att vädret blivit svalare, så skulle vi kunna se till att druvorna kom in den närmaste veckan så skulle inte kvaliteten försämras. Allt jobb vi lagt tidigare under säsongen med att hålla druvorna friska, gav nu utdelning i mycket lättskördade druvor som gjorde att det inte var några problem att skörda 2-3 ton om dagen även om vi bara var 4-5 plockare och till helgen så fick vi ihop ett 20 tal plockare och då kändes det som att vi ”ridit ut stormen”.

Vi lät en del druvor hänga kvar till den 26/9, just detta datum är den datum jag brukar säga att man kan skörda fullt mogna druvor ett genomsnitts år i Klagshamn.

De flesta Solarisdruvorna kom in i vineriet runt 102-104 Oechsle och det intressanta detta år var att druvorna förändrades enormt i smaken från 96 Oechsle till 102 Oechsle och syran gick ner ca 1,5 g/l under 6-7 dagar.

I år så ska jag inte försöka mig på en gissning på hur de svenska vinerna kommer att smaka från årgången 2019. Väderleken har varit enormt skiftande och dessutom så har svampsjukdomstrycket varit högre än på många år.

SVENSK VINBEDÖMNING 2019

Med 2018 i ryggen, så var det många svenska vinproducenter som hade lämnat in vin till den årliga svenska vinbedömningen, dock inte riktigt så många som jag själv hade önskat.

En del svenska producenter lämnar aldrig in sina viner till denna bedömning och andra lämnar bara in ibland, sedan finns det en del som aldrig missar att delta i detta arrangemang.

Det finns många som har åsikter om vinbedömningar, om vem som sitter i juryn och hur juryn bedömer vinerna, och poängsystem osv…….. och jag är en av dem.

Många utomstående (alltså allmänheten) tror att vi i juryn öser poäng över de svenska vinerna i parti och minut, just för att de är svenska, medan många svenska vinproducenter anser att det är exakt tvärtemot, att vi är extra snåla med poängen för att det är just svenska viner vi bedömer.

Vem har då rätt? Ett argument som mina kära kollegor använder för att argumentera för sin åsikt är att vinet blivit bedömt av en annan jury i ett annat land och där fått en annan poäng/bedömning. Detta argument förstår jag, det är självfallet ”förvirrande” om en jury ger en helt annan bedömning än en annan, framförallt om det är väldigt stor skillnad.

Vad jag rekommenderar dessa producenter, är att ”felsöka”. Är det verkligen ”samma vin” som deltagit på båda tävlingarna. Det ena vinet kanske var ett tankprov, eller så var vinet ny svavlat eller så avbröt man buteljeringen för att hålla lunch och sedan fortsatte buteljera efter lunch. Har flaskorna förvarats i samma temperatur, är korken av ojämn kvalitet/ålder, har man rört runt i tanken så att tanken är homogen, har man filtrerat vinet efter den första bedömningen osv osv osv. Först efter denna felsökning (och i bästa fall har denna felsökning lett till svaret varför vinet har blivit olika bedömt), så är det dags att titta på juryns arbete att bedöma vinet.

Jag är inblandad i väldigt många saker som rör svenskt vin, men jag är noga med att alltid förbehålla mig rätten att ha en åsikt, den dagen jag låter som en politiker, som knorrar och talar tungomål och bara vägrar ha en egen åsikt, ja då ska jag frånsäga mig mina åtaganden.

Med detta sagt så har jag precis läst den Skandinaviska branschtidningen VINBLADET och där skriver man ut resultaten på Dansk Vinskue (Danmarks motsvarighet till Svensk vinbedömning). Innan jag fördjupar mig i dessa resultatlistor så vill jag säga att danska vinodlare alltid behandlat mig fantastiskt gott och hade det inte varit för deras generositet i svensk vinodlings linda, så hade svensk vinodling inte varit så långt kommen som den är idag.

Trots detta så är det med förundran jag ser att två danska roséviner tilldelats 18 poäng av 20 möjliga. Denna 20 poängsskala, är den samma som vi i Sverige använder och som Munskänkarna använder (dock med lite olika uppbyggnad).

Jag har varit medlem i Munskänkarna i minst 20 år och då erhållit tidningen Munskänken under dessa å. I denna tidning så provar man de viner som lanseras på Systembolaget och sedan så poängbedömer man dem och delger läsaren resultatet.

Jag har aldrig någonsin sett ett rosévin erhålla 18 poäng i denna tidning, det har alltså aldrig tillverkats en rosé som sålts på Systembolaget som denna jury gett 18 poäng på 20 år. Trots detta så har man på Dansk Vinskue lyckats hitta inte bara ett rosévin, utan två, som håller denna ypperliga kvalitet. Jag önskar inget hellre än att juryn gjort ”rätt” bedömning av dessa två roséviner, för om så är fallet så kommer Skandinaviskt rosévin att bli hett eftertraktat i hela världen.

För att ytterligare förtydliga mig så gäller ovanstående stilla roséviner och alltså inte rosé Champagne.

Det realistiska att tro, är att ”juryn” i Danmark är generösare med sina poäng än till exempel Munskänken, eller för den delen juryn i Svensk vinbedömning, samma mönster går igen bland de röda vinerna, de båda bästa har getts 17,5 poäng, den ena är en Pinot Noir och den andre är en Cabernet Sauvignon, båda från årgången 2018.

Jag kan inte annat än att gratulera mina danska kollegor, människan har med ljus och lykta sökt sedan urminnes tider efter det vindistrikt som kan leverera, både världsklass Pinot Noir och Cabernet Sauvignon, utan att jobba med altitud, till dessa kan jag nu säga, LYFT BLICKEN NORRUT MOT SKANDINAVIEN.

Ovanstående innebär inte att någon jury har rätt och någon annan har fel, dock ser man ett mönster byggas upp, och då jag följt resultaten på Dansk vinskue de senaste 15 åren, så är min uppfattning att denna jury är väsentligt generösare än Svensk vinbedömning.

Samma sak gäller många vinbedömningar/vintävlingar på kontinenten, eller för den delen på alla kontinenter.

Danmarks mest premierade vingård hade fram tills för några år sedan fått sin ädlaste valör på en asiatisk vinbedömning (om man räknar utanför Danmark) för ett sött mousserande rödvin. Detta mousserande rödvin tyckte jag själv var innovativt och intressant, men definitivt inte producentens bästa vin och vad säger detta?

Jo inte nog med att olika jurys i världen är olika generösa med poäng, utan även att vissa vinstilar är populärare än andra på vissa vintävlingar.

Varför ska man lämna in vin till svensk vinbedömning?

Svaret på ovanstående fråga kan bara den enskilde producenten själv svara på, men om ni frågar mig är det för att man då gynnar både sig själv och svensk vinodling. Lyckas man knipa en medalj på Svensk vinbedömning, så ska man vara mycket stolt, jag skulle till och med säga att medaljer på Svensk vinbedömning är inget man får, utan det är medaljer man förtjänar. Detta innebär inte att man gjort det perfekta vinet, men det innebär att man tagit sig en bra bit på vägen och med detta menar jag att man passerat en stor del av de viner som säljs på Systembolaget.

Blir ens vin underkänt på Svensk vinbedömning, så ska man ändå bli glad att man lämnade in sitt vin för bedömning för tänk er själva att bli uthängd i medier, där vinkritiker skriver i diverse dagstidningar och vintidningar att vinet är totalt odrickbart och att vinmakaren är en skymf mot hela sin yrkeskår. Är det då inte bättre att en jury konstaterar att vinet är underkänt och att man sedan tillsammans (producenten/juryn) kan få reda på vad det är som gått fel och hur man ska undvika att detta fel inte upprepas.

Jag ska inte bli långrandigare i ärendet än vad jag redan varit och vad gäller Svensk vinbedömning 2019, så var det primärt 2018 års viner som var inlämnade och jag tror att en hel del jurymedlemmar skruvat upp förväntningarna. Min summering av bedömningen hittills, är att väldigt få viner var dåliga, en hel del viner var bra, men väldigt få var fantastiska.

Vad är då anledningen till detta ”resultat”?

Så gott som alla hade möjlighet att skörda mogna druvor, men min känsla är att en del lämnat för mycket druvor på stockarna och således inte fick samma koncentration i druvorna som man brukar ha. Andra hade lärt sig från 2016, att inte låta druvorna hänga för länge (väldigt höga alkoholhalter på vissa 2016 viner) och skördade tidigare. Kan det ha varit för tidigt? Temperaturen under skörden 2016 och 2018 skiljde sig väsentligt, 2016 var det vissa dagar upp till 10 grader varmare i september.

Detta är första gången jag sitter i juryn och inte får en ”kärleksrelation” till något av vinerna. Är det så att vinmakarna börjar bli lite för skolade och att detta yttrar sig i vinerna? För mig fanns inget vin som solklart var årets bästa på Svensk vinbedömning, dock fanns där en del viner som väckte mitt intresse, genom att särskilja sig i stil och dessa producenter kommer jag att försöka träffa framöver för att höra hur de odlat druvorna och hur de vinifierat dem.

SKIVARPS GÄSTGIVERI = SVENSKT VINCENTER

Kan man bli annat än imponerad av detta Gästgiveri, 46 Svenska viner på vinlistan, och detta är första året de satsar på svenska viner. Sommarens summering var att de ökade sin vinförsäljning med 80 %, när de började sälja svenska viner (jag hoppas det är många restaurang ägare som läser detta). 80 % av allt vin som de säljer är svenska viner och resterande är till stor del rödvin. Vill man alltså ha vitt, rosé bubbel eller orangea vin, så är det svenskt som gäller.

Att inte fler restauranger hänger på svenskt vin är för mig helt oförståeligt. De restauranger som tar in svenskt vin som något märkligt/kuriosa är alla dagar i veckan förlorare. Jobbar man med svenskt vin på det sättet, så blir flaskorna bara hyllvärmare och första gången jag hörde detta var av Mattias Säfvenberg på Aludden Providore. Han insåg tidigt att ska man ha svenskt vin, så ska man ha det på riktigt, inte göra något märkligt av det (typ skäggiga damen).

Vill man inte jobba med svenskt vin på riktigt på en restaurang så är det bättre att man låter bli (och det är det många hittills som gjort) och tar man bara in enstaka ”skäggiga damer” på vinlistan så kommer dessa inte att säljas, utan de blir kvar till den dag en ”open-minded stackare” beställer in vinet (då kan det ha gått 4,5 och till och med 6 år sedan vinet köpts in) och öppenheten förbytts till ett hat emot svenskt vin, då vinet blivit för gammalt. Ovanstående kan tyckas som något jag hittat på, men jag får ofta höra talas om restauranger som har gamla årgångar av viner som inte var menade att lagras mer än kanske några år. Jag har med egna ögon sett ett av våra viner från 2005 som fanns på en vinlista och hur mycket jag än älskade detta vin, så skulle det nog varit uppdrucket för 10 år sedan. När jag tänker på all den energin jag lagt på att odla/tillverka det vinet och jag ser det framför mig på en vinlista 2018, så blir jag helt matt.

För några veckor sedan var vi på en restaurang i Malmö och då såg jag att de hade två svenska viner på sin vinlista. Det ena håller fortfarande och nog många år till, medan det andra vinet har passerat bäst före datumet för i alla fall två år sedan. Detta vin var mitt favorit vin i sin stil bland svenska viner från den årgången men här till ingen nytta då ingen på restaurangen behagat att erbjuda sina gäster detta vin.

Till Skivarps Gästis vill jag säga STORT TACK.

INGEN SVENSK GILLAR SÖTT VIN

Överskriften kan låta lite märklig och jag tycker själv att det är märkligt med svenskars inställning till sött vin.

2013 gjorde vi ett av våra bästa viner, Phantasmagoria och trots detta så tror jag inte vi lyckades sälja mer än 100 flaskor på 1,5 år på Systembolaget. Om jag minns det rätt så låg restsötman på 47 gram/liter, vilket gör att det går under benämningen sött vin och således hamnar på den undanskymda hyllan med andra söta viner. Efter detta så var jag helt övertygad om att det inte går att sälja svenskt sött vin i någon större omfattning och därför blev jag mycket förvånad när jag en dag i sommar står i vinlagret och ser att där ligger 1500 flaskor sött vin från 2018. Självklart har jag varit medveten om vilka viner jag tillverkat, men när jag hör mig själv säga högt och tydligt: HUR JÄVLA DUM ÄR JAG? trillar polletten ner på riktigt. Min egen argumentation med mig själv blir att jag förklarar (för mig själv) att jag hade ett riktigt bra druvmaterial för att göra ett sött vin, väcker inget gehör hos mitt andra jag, utan repliken blir blixtsnabbt: HUR FAN SKA VI KUNNA SÄLJA DEM, när vi hade problem med den fantastiska Phantasmagoria 2013.

 

Jag var så övertygad om att det inte skulle kunna gå att sälja dessa flaskor på flera år och nu var jag i vinlagret i morse och ser att det endast är en handfull lådor kvar av vinet. Skillnaden mot 2013 är att vinet är buteljerat på en 50 cl flaska nu, jämfört med en 75 cl flaska 2013 och priset ligger knappt 25 % lägre (räknat per liter). Sedan kan det vara så att namnet Phantasmagoria inte riktigt gick hem och att det nya namnet Nordic Light är lättare att ta åt sig.

Små detaljer gör stor skillnad och trots att de flesta svenskar säger att de inte gillar söta viner, så måste någon göra det, för flaskorna säljer. Nordic Light 2018 är ett publikt trevligt vin men ska inte jämföras i kvalitet med Phantasmagoria 2013 (därav prisjusteringen).

FAR I HATTEN (detta är en restaurang i Malmö folkets park)

I somras var vi på naturvinsfestival på Far i Hatten (vi tog ledigt en halvdag) och tanken var att få inspiration och idéer till egna viner. Tyvärr så måsta jag säga att väldigt många viner hade vad jag skulle kalla defekter och jag var förvånad över att de inte själva upptäckt detta. Men när jag börjar tala med producenterna så får jag större förståelse, många av dem hade helt andra yrken och hade vintillverkningen som en ”bisyssla” och ”life-style” och nu var de här i Sverige och bjöd mig och Lena på vin. Jag blir imponerad över hur de kan ta sig från Italien till Folkets park i Malmö och här marknadsföra sina viner som kostar runt 100 svenska kronor. Ingen svensk vinodlare (och då finns det ändå en hel del som har vinodling som yrke) har hittills fått för sig att åka till Italien och marknadsföra sina viner.

 

När det gäller ”naturviner” så verkar det för mig som att priset inte säger någonting om vinets kvalitet både på gott och ont. De odlare som gör fantastiska viner, får många gånger inte tillräckligt betalt för dem och sedan finns det andra som enligt mina referenser gör defekta viner och tar hutlösa priser. Favoritvinet på denna utställning kom från södra Italien och här ursäktade sig säljaren sig med att säga att vinet är ju inte speciellt billigt men att det var hans eget favorit vin. 7,90 Euro ville han ha för detta mästerverk och man kan bara konstatera att det inte finns någon rättvisa i världen.

NORSKA VINMONOPOLET

Som jag tidigare nämnt så var det i september dags för Norska vinmonopolet att börja sälja de viner som vunnit offerten (Skandinaviskt icke fatlagrat vitt vin) och det var Flädie mat och vingård och Flyinge vingård som vann offertförfrågan. Som en kuriosa kan jag nämna att även en del danska producenter lämnat in vin för denna offertförfrågan men jag ska för en gångs skull vakta min tunga och inte återge de åsikter jag hört från ”norska vinbranschen” angående dessa viners kvalitet. Dock tycker jag att man ska ta med detta i beaktning när man skapar sin egen uppfattning om värdet i olika vinbedömningars värde, vare sig de är svenska, danska, eller internationella.

Samtidigt som de svenska vinerna började sälja på Norska vinmonopolet, släpptes drygt 1200 olika andra viner från hela världen och när jag då får se i Norges största dagstidning att man har Flädie Mat och vingårds Aniara högst upp på rekommendationslistan, så drar man en aning på ”smilbanden”.

Redan samma vecka som vinerna började säljas så blev båda vingårdarna tillfrågade om de kunde leverera mer vin, för man såg att det inte skulle tillnärmelsevis räcka för efterfrågan.

Vi får hoppas att Norge fortsätter att visa intresse för svenskt vin och det verkar faktiskt som att de gör det. I förra veckan började man på Petter Stordalen hotell ”THE THIEF” i Oslo att servera vårt vin Nordic Light.

SVENSKA VINAKADEMIENS STORA PRIS 2019

Detta pris delas ut i mitten på september varje år och ni som har orkat läsa ända hit har då förstått att vi var mitt uppe i skörden och när en ledamot från Svenska vinakademien skickar mig en portkod till en adress i Stockholm, så blir det mentala avståndet från en vinbonde i Skåne till en internationellt firad vinledamot oerhört uppenbart.

Jag vet att jag ”bara” får detta pris en gång och således har jag för all tid och evighet avsagt mig möjligheten att få närvara vid denna pris ceremoni och vistas i samma rum som dessa svenska vin digniteter. Just detta att vi alltid är ute och jobbar och sällan är ute och ”frotterar” oss med vin etablissemanget är nog en anledning till att det tagit så lång tid för oss att nå ut till kunderna i huvudstaden. (Systembolaget är en annan men det ska jag inte gå in på idag).

Jag ville verkligen åka upp och ta emot Svenska vinakademiens stora pris, inte mest för prisets skull, utan för möjligheten träffa alla dessa vinpersonligheter och sitta och dricka och äta och förhoppningsvis dricka lite till och få höra alla roliga anekdoter som brukar dyka upp från efterrätten och framåt.

Att få sälla sig till den digra skara som tidigare erhållit detta pris, känns en aning overkligt, men jag har inbillat mig själv att vin Sverige är inne i en lågkonjunktur och det är därför jag har tilldelats priset.

https://vinifierat.se/2019/09/15/vinakademiens-pris-2019-tilldelas-murre/

Juryns motivering

”För att med envishet och övertygelse ha gått i bräschen för Svensk vinodling i svår snålblåst och i den gärningen stötta branschkollegor med öppenhet och uppriktigt god vilja.”

Som jag ser det så är det ett erkännande för hela branschen och jag tror att man inser/önskar att svensk vinodling är här för att stanna och bidra till den fantastiska vinvärlden.

NEW YORK, NEW YORK

I november månad så var det världspremiär på Ran 2.0 i New York. Svensk Amerikanska handelskammaren visade upp vad Sverige har att erbjuda i dryckesväg och då passade vi på att ha smygpremiär på vår nya årgång av Ran 2.0 .

Detta är ett vin som är ”Big and Bold” och var ska man då ha sin premiär, om inte i landet som älskar när man tar ifrån tårna. Detta vin kommer förhoppningsvis att lanseras på Systembolaget mars 2020, om allt går som det ska.

Stort tack Niklas Lövgren, för att du ideligen promotar svenska drycker.

ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR

Än är det inte dags att tillkännage årets svenska vinambassadör, men jag kan inte låta bli att imponeras över de som fått denna utmärkelse hittills

Man skulle kunna tro att vederbörande ”pikade” just de året då de fick sin utmärkelse, men det är snarare tvärtom. Alla ”Ambassadörer” har fortsatt jobba för svenskt vin och det känns som att deras engagemang är ännu större idag än det var när de fick ta emot titeln Årets Svenska vinambassadör.

Mattias Säfvenberg, den första ”ambassadören” är nu både författare i ämnet och en flitigt anlitad provningshållare av svenska viner. När jag hör att både nationellt och internationellt vin folk rådfrågar Mattias i ämnet svenskt vin, så kan man inte annat än att beundras.

Victor Fuentes, nu på Sankt Jörgen Park i Göteborg, tidigare på Swedish Taste och familjens egen restaurang, Sinti. Utöver att han promotat svenskt vin på alla dessa ställen så körde han också en bejublad sommarvisit förra sommaren i Lysekil (tillsammans med Javier som har vingården Chateau Luna i Lysekil).

 

Carina Olofsson-Gavelin, ledande arrangör av svenska vin resor och happenings runt svenskt vin, Winemakers dinner, mässor, glasprovningar, osv osv……

Sveneric Svensson, ordförande i Föreningen svenskt vin, ”två-boks” författare i ämnet svenskt vin och mentor/rådgivare till många vinodlare i Sverige. Många människor tror, gissar och hittar på men Sveneric brukar istället ta reda på fakta, som han sedan delar med sig, både verbalt och i tryck. En vacker dag hoppas jag få vara medförfattare till en av Svenerics böcker, jag har redan upplägget klart. Sveneric står för fakta rutorna och sedan står jag för filosofirutorna (det vill säga det jag tror, tycker och känner om ämnet). Keep up the good work!

Sist men inte minst Mikael Mölstad. Det är svårt att beskriva vad Mikael gör, för han gör något hela tiden, senast hörde jag att han skulle hålla vinprovningar nere i medelhavet, eller var det i Florida, vilket som så spelar det mindre roll, dock hoppas jag att du smyger in lite svenska överraskningar i dessa vinprovningar.

I VINERIET

Alla vinerna har nu jäst klart och den malolaktiska jäsningen (omvandlingen av äppelsyra till mjölksyra) är avslutad på de flesta viner där vi valt att jäsa malolaktiskt.

Nytt för i år är att vi börjat prova svenska ekfat av svensk ek och det ska bli mycket spännande att se vad dessa fat bidrar med för karaktärer på våra viner. Ekfaten kommer från Johan Torslund på Torslundakaggen, som om jag förstår saken rätt, är den enda utbildade (av en mästare) tunnbindaren i Sverige. Jag träffade Johan för första gången för säkerligen 15 år sedan och var redan då ”imponerad” av hans ekfat, men jag har under alla år känt en osäkerhet kring rostningen och därför har det tagit 15 år innan jag kommit till skott att prova hans ekfat. I våras provade jag ett franskt vin som hade lagrats på 3 olika ekfat av respektive svenskt , franskt och amerikanskt ursprung och det svenska fatet blev den överlägsna vinnaren. Självklart så provades vinerna blint (utan att jag visste vilket som var vilket) och det var då tanken dök upp att vi kanske skulle prova svensk ek. Jag vill vara noga med att säga att jag inte på något sätt i nuläget tror att svensk ek är överlägsen annan ek, bara för att det franska vinet lagrat på svensk ek var mitt favorit vin. Utan i min värld visar det bara att till det specifika vinet så var det svenska fatet bäst.

Ska man göra ett experiment och således ”riskera” en viss mängd must, så ville jag ge våra Solaris druvor den absolut bästa eken som kunde uppbringas. Det här med den ”bästa” eken för våra viner, är egentligen något som ingen har vetskap om, så jag valde de tätast ådrade ekstavarna och de stavar som legat högst i torktravarna (man staplar ekstavarna utomhus och de stavar som är mest utsatta för väder och vind urlakas mest garvsyra). Vad jag tycker är extra intressant är att man kan spåra ekens ursprung till en enskild gård i Småland, om resultatet blir bra så ska jag ta mig en semesterdag om ett år för att besöka gården, bara för att knyta ihop säcken.

Att Johans fat är de snyggaste jag har i vineriet, är ingen lögn, de är så snygga att de nästan är opraktiska, ändarna är slipade/polerade så att det nästan är omöjligt att få grepp om dem, och sedan så har de också sin egen helt speciella form.

Hittills så har vinet på faten en helt egen karaktär (jag testar i år två olika rostningar) och jag är ganska säker på att det kommer att ta några år innan jag vågar mig på att ha en åsikt om svensk ek. Det finns så många olika faktorer som spelar in, växtplats, stavarnas lagringstid och rostning är bara några av parametrarna, men förhoppningsvis så visar de första resultaten att svensk ek är något att jobba vidare med och då kan vi verkligen börja tala om SVENSKT vin. Det återstår väl egentligen bara att vi börjar använda svensk kronjäst för alkoholjäsningen också.

I vineriet så gör vi så många olika viner att det är svårt att bara förenkla och säga att vinerna i år har den eller den kvaliteten. Men rosévinerna har överraskat mig en aning med sin fruktighet och tillgänglighet, så jag tror att årets roséviner kommer att kunna släppas ganska tidigt.

Vi har i år valt att ligga längre tid på jästen och har vinerna dragits om så har vi tagit med mer ”finjäst” är vad vi gjort de senaste åren. Jag kan inte låta bli att citera en kollega jag träffade för några veckor sedan: JÄSTEN ÄR MIN BÄSTE VÄN!  Jag förstår honom precis, det vill säga om jästen är bra.

Vad är då bra jäst kontra dålig jäst? För mig är det inte helt lätt att beskriva det, men ibland så har jästen en sådan doft att man blir helt överlycklig och bara vill äta upp den och ibland så känner man att man håller på att klökas (vinet kan dock vara helt ok, dock ej magiskt).

Jag lägger enorm tid i vineriet och en hel del av tiden läggs på att smaka och ibland så är man helt matt efter att ha smakat igenom en massa viner. Det är oerhört spännande, men påfrestande att vara 100 % alert i doft och smak sinnena. Till stor del så är det i nuläget ”fel”, eller saker som är på väg att bli ett fel som man försöker upptäcka och det kan vara en ”dålig” jäst som ligger på botten av jästanken som spökar, eller ett vin som börjar att bli aningen för tillgängligt som måste svavlas upp (tillsätta svavel). Man kanske vill förstärka en reduktiv känsla i vinet, eller bli av med den och allt detta kräver en insats. Vissa tankar står på kylning för att de ska fälla ut vinkristaller, eller för att skapa en cirkulation i tanken och vissa andra vill man hålla vid en högre temperatur så att den malolaktiska jäsningen ska fortgå.

Årets orangea vin som har arbetsnamnet TEXTUR GS, är gjort på Solarisdruvor från de äldsta vinstockarna (därav tillägget GS ”gamla stockar”). Taggade efter att Systembolaget köpt in alla flaskor vi offererade dem från årgång 2018, så har vi i år förlängt skalmacerationen (tiden vinet ligger med skalen), från 7 dagar till 44 dagar. Precis som förra året så har vi separerat free-run och pressvin. Pressvinet har gått på ”ägget” (äggformad jästank) och free-run till en stål tank. Tanken är att pressvinet senare ska läggas på ett gammalt ekfat för att där få mogna i några år innan det går på flaska.

Förra årets pressvin har legat 1 år på ekfat och det är superspännande att se hur det utvecklas, men som sagt så vill jag nog låta dessa viner ligga några år innan vi buteljerar dem.

I SVERIGE

Arealerna ökar och volymerna ökar och även om inte 2019 varit i närheten så lättodlat som 2018, så ska det kanske bli ännu mer spännande att se vad denna årgång kommer att erbjuda. Vi kommer nog att få se en hel del odlare som använt årgången till sin fördel, det vill säga; tillverkat de vinstilar som passat bäst för deras druvmaterial, men kanske även en del som varit väl ”envisa” och försökt tvinga druvmaterialet i en riktning som de kanske inte var ämnade för.

Vissa odlare talar om enorma skördeförluster 2019 och andra talar om rekordskörd (inte mognadsmässigt) och som jag inledningsvis var inne på så är det nog den otroligt lokala väderleken som varit den bidragande orsaken.

Det känns som att fler och fler vingårdar ”promotar” svenskt vin utanför den egna vingården, då volymerna nu börjar bli lite större och detta tror jag är oerhört viktigt, för att sprida kännedomen om svenska viner. Varje dag så kommer tusentals människor i kontakt med svenskt vin genom mässor, vinprovningar, vingårdsbesök, tidningsartiklar, Tv, Systembolaget osv…  Det blir några stycken på ett år och det är en kraft i sig själv. Kan vi komplettera denna ”kännedom” med ett bra innehåll i flaskorna, så kommer svensk vinodling att fortsätta växa på ett hållbart sätt.

 

I KLAGSHAMN

I år har det varit en kamp för att försöka hinna sköta vingården på det sätt som jag önskar att vi ska sköta den och i den delen av odlingen som vi valt att ”nedprioritera” initialt så tycker jag Jasons ord beskriver känslan allra bäst: DET SER UT SOM ATT VI INTE ÄR I KLAGSHAMN! Det är en enorm frustration när man har en mental bild och den skiljer sig så markant från verkligheten som detta ”nedprioriterade” fält.

Vad jag inser efter denna vår och inledningen på sommaren är att det finns inga utrymmen för misstag.  Kommer man efter p g a att man gjort felbeslut eller ett dåligt arbete, eller tagit på sig för mycket externa jobb, så finns det inte en chans att sköta odlingen så som jag önskar.

Förra årets rekordskörd gjorde att vi gick in i 2019 med större volymer i tankarna än vad vi någonsin haft och det samma gäller Flädie mat och vingård som jag också tillverkar viner för. Detta innebar större och fler buteljeringar, etiketteringar och paketeringar än vad vi någonsin gjort och sedan så skulle en hel del av dessa viner ut på marknaden innan sommaren.

Samtidigt med detta så ska vi ”ta hand” om det ökade intresset för svenska viner och jag måste vara ärlig och säga att en lätt bitter känsla har smugit sig in i det yrke som jag annars brukar älska.

Folk från Sverige och stora delar av världen kommer hit och fast att vi inte har tid så försöker vi att ge lite av vår tid till alla dessa som är intresserade av det vi sysslar med. Det känns som att ”staten Sverige” tycker att vi svenska vinbönder ska marknadsföra Sverige, utan att få möjlighet att tjäna en enda krona.

Jag tycker det är en skymf av Sverige att behandla en hel yrkeskår på detta sätt som vi blir behandlade. I andra länder så hade man med stolthet berättat om sina duktiga vinbönder och gett dem möjligheter att existera, men ”staten Sverige” behandlar sina vinbönder som halvkriminella.

För en vecka sedan så var en journalist från Norges största tidning på en rundresa i regionen för att skriva ett reportage om svenska vingårdar, som ett alternativ till att ta flyget till kontinentens vingårdar (flygskam ni vet…) och denna vecka var ett franskt TV team här för att göra ett reportage för Frankrike, Schweiz och Belgien. Alltså; vi svenska vinbönder marknadsför Sverige, men vi ska inte få en enda krona för jobbet vi gör. Alla andra yrkeskategorier i Sverige som hjälper till att göra Sverige till en turistdestination, får betalt för jobbet de gör, men inte Sveriges vinproducenter.

Sverige måste ge svenska vinproducenter möjlighet att existera på samma villkor som sina kollegor i övriga EU.

MIN NYA FRAMTID

Även i mina mörkaste stunder så brukar jag försöka vara kreativ och min nya plan är att bli TV profil. Våren 2020 funderar jag på att lansera ett nytt TV program som heter DEN ARGA VINBONDEN. I detta program åker jag runt i landet Sverige och skäller ut mina kollegor och beter mig allmänt illa. Efter två lyckade säsonger av detta program så lanserar jag 4 boxviner på Systembolaget, varav en är världens första mousserande på rund box, och den sistnämnda ska självfallet lanseras till fotbolls VM 2022.

I SVERIGE

19-06-03, lägg denna dag på minnet. Detta var dagen då ett 30 tal olika svenska viner släpptes på Systembolaget, det är en helt unik händelse och något som svenskt vinnäring aldrig varit i närheten av tidigare. Nu tror nog alla, att Sveriges vinskribenter lät ”bläcket flöda” när man informerade landets vinälskare om denna unika händelse. Här gav Sveriges vinproducenter, vinskribenterna en unik möjlighet att förmedla karaktären på en svensk årgång, på ett sätt som aldrig tidigare getts. Mig veterligen så var det bara en skribent som tog tillfället i akt och jag vill personligen tacka Per Styregård på DI.

Är det någon annan skribent som skrivit något (som jag inte sett) så tackar jag er också.

Så gott som alla svenska vinproducenter jag talar med, berättar om en ökad försäljning av sina viner och vissa producenter hade slutlevererat sina roséviner innan sommaren knappt hade börjat och detta bör man nog dra lärdom av.

Allt eftersom vinproducenterna får sälja sina viner på fler Systembolag (detta bestämmer Systembolaget utifrån hemlig statistik), så ökar tillgängligheten på de svenska vinerna och således också medvetandet om svenskt vin.

I februari så släppte vi Inkognito (ett av våra vita viner) på 70 Systembolag som Systembolaget valt ut och 30 av dessa låg i Stockholmsområdet. Försäljningsresultatet talade sitt tydliga språk, Stockholmsbolagen sålde överlägset bäst med få undantag. Alltså; det är ytterst sällan svenskt vin finns tillgängligt där flest kunder finns och på andra hållet så får inte vinproducenterna sälja till kunderna när de väl hittar till oss, som jag beskrev tidigare.

Oavsett druvsort så vill man inte ha frost efter att knopparna brustit och det var just vad som inträffade i maj i år på många ställen, åtminstone 3 producenter har varit ute och eldat (paraffinhinkar) i år och ytterligare en del andra har skyddat sina odlingar med vatten (sprinkler system). Om jag är rätt informerad så verkar odlingarna på Kullahalvön ha klarat sig och i så fall är det samma fenomen som 2011. Just sådana här ”fenomen”, att klara sig från frosten är en viktig parameter om man ska kunna få ekonomi i en svensk vingård. Detta betyder inte per automatik att vinerna skulle bli bättre på Kullahalvön än t.ex Österlen, men kan man skörda varje år så är det lättare att få ekonomi. Många vingårdar i Skåne har berättat om 4-5 minusgrader efter knoppsprickningen och detta är extremt ovanligt om inte till och med unikt.

Vad kan man göra för att klara sig mot frosten? Det första är såklart att välja ett odlingsläge som är mindre utsatt än andra, men har man väl planterat, så är det ovanstående alternativ, elda eller sprinklers, eller som vi har en gasdriven maskin (aldrig använd, men vi ser det som en försäkring), man kan även ha stora propellrar som drar ner varmare luft. Alla dessa saker har sina begränsningar, beroende på vilken typ av frost man drabbas av.

Rör det sig om 1-2 minusgrader, så finns det ett par rekommendationer som jag brukar ge, hacka aldrig ogräs (eller köra med en maskin som tar bort ogräs) 7-10 dagar innan förväntad frost, i så fall så bryter man jordvärmens möjlighet att stiga uppåt (frosten lägger sig alltid först på en harvad åker). Vi brukar inte heller klippa gräset innan förväntad frost. Om ni tittar ut en tidig april morgon då termometern på 1,5 m höjd visar 2 plusgrader, så ligger det ofta frost på gräsmattan, men inte där marken är bar (och obearbetad). Detta fenomen var tydligt i år, vi klarade vårfrosten här i Klagshamn, men det rörde sig inte med mer än 1 grad, så hade det gått illa. Farsan vill alltid att det ska se trevligt ut runt vingården, så jag hann inte stoppa honom från att klippa gräset närmast en rad och just där fick vi en lätt frostskada.

Varje dag så får jag frågan om vad jag tror om årets årgång och jag måste säga att jag känner mig osäkrare än någonsin och ändå så kan den sluta i vad som jag kanske sammanfattar som en MEDEL ÅRGÅNG. Att en sådan årgång som varit så extrem på alla håll, extremt varm tidig vår, sedan skitkallt i maj och sedan löjligt varmt och nu kallt i början på juli, kanske just resulterar i vad vi svenskar brukar kalla lagom, är faktiskt fullt möjligt.

Det hade varit skoj om vi kunde få en årgång som smakmässigt påminner om 2013, syran var knivskarp i dessa viner och det var med magmunnen som insats som man närmade sig vinerna i ungdomen, men med 3-4 års lagring så blev de helt fantastiska.

I BÖCKERNAS VÄRLD

Årets Svenska vinambassadör 2015 Mattias Säfwenberg har kommit ut med en fantastisk bok om Svenskt vin, som just heter ”SVENSKT VIN, EN VINVÄRLD SOM VÄXER.” I denna bok så förmedlar han sin stora kunskap om svenskt vin, hur det hela började, var vi är idag och vart vi kan tänkas vara på väg och alltihop är skrivit med en passion som jag önskar fler hade.

Stort tack Mattias, du är mer än vad man kan önska sig av en ”vinambassadör”.

Jag tycker alla ska köpa ett ex (minst) av denna bok, det är också en perfekt ”gå bort present”, köper ni den hos en vingård (jag hoppas och tror att de flesta säljer den), så gynnar ni vinbonden, branschen och Mattias och då blir alla glada.

I våras så fick jag ett boktips av Felix (vinmakare på Kullabergs vingård) och boktipset var ”FLAWLESS understanding faults in wine” och är skriven av Jamie Goode. Denna författare har jag tidigare bl.a läst en bok av som handlar om varför Sauvignon Blanc smakar som den gör och den boken höll väldigt hög klass (den var nog dock mest för bransch folk och nördar).

Denna bok däremot är riktigt, riktigt bra och det säger jag efter att jag bara läst 20 % (tidsbrist) av den. Boken är extremt lättläst och berättar om fel i viner, varför de uppstår och vad man kan göra åt dem. Denna bok är intressant för alla som är intresserade av vin, att en sådan bok inte tidigare skrivits är mycket märkligt, men jag tror att det krävs en viss kompetens för att beskriva det komplexa på ett lätt förståeligt sätt. Jag rekommenderar den varmt till alla kollegor (både i Sverige och utomlands). Nu är det kanske någon som tycker att det är tråkigt att läsa om olika defekter i viner, men bokens titel är ytterst talande FLAWLESS= FELFRI och det är denna positiva inställning som författaren förmedlar.

I NORGE

Som jag tidigare har berättat så gjorde Norska ”Systembolaget” (Vinmonopolet) en offertförfrågan på skandinaviskt vin och två svenska vingårdar (vad jag hört så här långt) vann upphandlingen och det är bara att gratulera Flädie mat och vingård och Flyinge vingård. Båda vinerna tycker jag är klockrena i sina stilar; Flädies är knaster torr, i en riktigt matvänlig stil och Flyinges drar åt den halvtorra stilen, gott både med och utan mat. Flädies heter Aniara 2018 och Flyinges heter Pegasus Picknick 2018 och om jag minns rätt så börjar de säljas i september på Norska monopolet.

I Norge finns även 3 viner från Klagshamn till försäljning, Lucky star Rosé 2018, Klagshamns rosé 2018 och Nordic Light 2018, som är ett dessert vin.

I FESTIVALERNAS TÖCKEN

I sommar så har man möjlighet att prova svenska viner lite varstans och den 19/7, så har man möjlighet att prova svenska viner på H55 paviljongen i Helsingborg, ett par hundra meter från centralen, så låt bilen stå och unna dig en trevlig eftermiddag, bland hjärtliga vinbönder och trevliga viner.

Den 25/7 -28/7 så står Vingården i Klagshamn, tillsammans med Limhamns bryggeri och La Bonne Vie, på Limhamns Hamnfest. Detta har blivit en tradition för oss och det brukar vara hur trevligt som helst, hjärtligt välkomna.

26/7 och 27/7 så är det återigen dags för årets höjdpunkt när det gäller svenska vinarrangemang, Skepparps Vinfestival med en massa svenska vinproducenter och en Tareq Taylor i högform som står för maten. Till denna festival kör man inte, antingen så ber man en vän köra, eller så åker man med Gavelinwine.

Har ni inte möjlighet att komma till någon av dessa tillställningar, så kan jag rekommendera Sveriges nya ”VINCENTRUM” Skivarps Gästgiveri. (Swedish Wine Center) 40 Svenska viner på vinlistan, mer än alla restauranger i Sverige tillsammans (om vi inte räknar med Aludden Providôre som har drygt 30).

Nu är det dags för mig att gå tillbaka till mitt obetalda jobb som Sverige ambassadör och hovnarr

TRENDER I VINVÄRLDEN

Sista november varje år så försöker jag stänga ner vineriet i några veckor för att vi ska få möjlighet att ta oss ut i Europa på den årliga inspirationsresan (som vi gjort de senaste 20 åren).

Min tanke denna vinter var att vi skulle göra något nytt, inte för att jag tröttnat på vinregioner utan bara för att jag ville ”vidga mina vyer”. När man är i vinregioner ser man hur folk odlar och tillverkar sina viner, men det är svårt att få en bild av hur vinerna säljs och var de säljs. Självklart så säljs en hel del viner lokalt, antingen direkt från vingården, eller till de lokala vinbutikerna, matvaruhusen eller de lokala restaurangerna, men de kändare vingårdarna exporterar också en hel del av sina viner och det var detta jag tänkte vi skulle titta närmare på denna vinter.

Var bör det finnas god tillgång på världens viner om inte i storstaden London och därför bar årets resa av till Londons centrala delar.

I somras så besökte vi två restauranger i Malmö som skulle vara specialiserade på naturviner och min uppriktiga åsikt var att den ene var katastrof och den andre ok, så tanken var att besöka en vinbar med gott sortiment av naturviner i London, för att se om sortimentet och upplevelsen skulle bli annorlunda. Valet föll på vinbaren Remedy och väl på plats, så tar det 5 minuter innan jag märker att jag är igång på alla cylindrarna.

Vinbaren är inte mycket större än vårt vardagsrum, men antalet viner som serveras på glas både räcker och blir över och är man inte nöjd, så finns det ytterligare viner som säljs med Coravin (Coravin förklarar jag senare). Vinerna som serveras kommer från Europas topproducenter av så kallade naturviner och vinerna serveras till högst överkomliga priser. Denna vinbar ägs av två mycket kompetenta personer och de har insett att tar man in kvalitet så är det inga problem att ha flaskorna öppna några dagar, för kvalitetsviner klarar detta och då kan man således ha ett större utbud som säljs på glas. Min känsla var att man hällde upp lite mindre i glasen än vad man generellt gör i Sverige, men detta passar mig perfekt för då kan man ju prova ännu fler viner.

Det är svårt att prata om naturviner utan att nämna Josko Gravner. Denna producent hade i många år den högsta ”ratingen” av Italiens vinguide nummer 1, Gambero Rossi, men så åkte han på semester till Kalifornien och testade ungefär ”100 000 viner på en kvart” och kom fram till att vinerna var väldigt likriktade och ointressanta.

Detta gjorde så djupt intryck på honom så att han började tillverka sina viner som man gjorde för ett par tusen år sedan i Georgien, d.v.s i Qvevri (lerkrukor) som man gräver ner i marken och så låter man skalen ligga med under jäsningen och ibland upp till ett år, oavsett om det är gröna eller blå druvor.

Resultatet blir att de gröna druvorna ger ett vin som blir orange/bärnstensfärgat med tydliga tanniner (strävhet) och som kräver lite längre lagring än traditionella viner.

Josko Gravner tillhör en av de mer extrema producenterna av denna stil och brukar således lagra vinerna 5-8 år innan de släpps, vilket i sin tur gör att de är ganska svåra att få tag på nu när naturvinstrenden tagit fart.

På Remedy så hade de ett av Josko Gravners viner på vinlistan och om jag kommer ihåg det rätt så låg flaskan på ca 1200 kr (alltså lite mer än vad man i Sverige betalar för en flaska Moet Chandon, Brut imperial = alltså en ganska tråkig Champagne) på restaurang, så vi bad dem att lägga undan flaskan till oss, så vi kunde prova den nästa dag.

Nästa dag var vi på plats på Remedy igen, de dekanterade flaskan och hällde upp, vinet kändes helt ok, men inte mycket mer, men vi vet av erfarenhet att vissa viner och vinstilar behöver mer luftning än andra, så vi fortsatte att prova vinet under ca 2 timmar.

När vinet var uppdrucket så tittade vi på varandra och konstaterade, rörande överens om att vinet var helt ok, men det var inte så man gick i taket. Vad denna flaska gav mig var mer en erfarenhet än en upplevelse, och det kan vara minst lika värdefullt.

Är man intresserad av naturviner så har det kommit ut en bok som heter AMBER REVOLUTION som jag tycker är skriven på ett ganska trevligt och lättläst sätt.

CORAVIN= nu finns inga ursäkter för att inte sälja bra vin på glas på restauranger

Första gången jag såg denna apparat var för ca 5 år sedan och då tänkte jag direkt att en sådan måste jag ha. Problemet var att de inte såldes i Europa, utan jag var tvungen att beställa den från USA. Apparaten fungerar som så att man trycker en nål genom korken på vinflaskan och så sprutar man in Argon gas, ut kommer vinet och flaskans tomrum fylls med Argon gas. På detta sätt kan man alltså ta ut ett glas ur flaskan och sedan spara resten i flaskan 1, 3, 5 år, eller så länge man vill.

Dels är detta perfekt för restauranger, för nu kan man alltså servera riktigt bra viner på glas (alltså bara sälja ett glas ur en hel flaska).

Även i Sverige så finns det redan nu många restauranger som använder Coravin och det är till gagn för både restaurangerna, men även kunderna.

Ett lysande exempel på hur Coravin kan skapa en oförglömlig kväll upplevde vi på en restaurang i London som heter TEXTURE. Vi unnade oss vinpaketet ”Prestige”, som inte kostade mer än ett STANDARD vinpaket hemma i Sverige.

Alla stilla viner (alltså icke mousserande) serverades med Coravin, vilket gör det lite surrealistiskt för alla vinflaskor de visar upp är således oöppnade , trots att flaskan är halvfull.

Nivån på vinerna var löjligt bra, ja jag skulle nog vilja säga att de var bland de bästa vi unnat oss på en restaurang. Starkast lysande stjärnan var ett vin som jag aldrig tidigare smakat, men gärna velat smaka. Clos St Hune från Alsace räknas av många som världens bästa torra Riesling och efter detta enda glas som jag drack så får jag nog hålla med, WOW, WOW, WOW och åter WOW.

I och med att jag aldrig provat vinet tidigare så hade jag inga referenser och blev en aning överraskad över att vinet upplevdes så pass moget (vinet skulle säkerligen kunna ligga många år till, men det uppvisade trotts detta en tydlig mognad) och då funderade jag på Coravin apparaten. Jag tror nog att apparaten är säker, d.v.s att principen fungerar, men jag funderade över om den mänskliga faktorn skulle kunna vara en källa till att apparaten tillför syre/bakterier eller något annat som gör att utvecklingen av vinet förändras.

Hur som helst så har denna lilla apparat revolutionerat möjligheterna för restauranger att erbjuda exklusiva viner på glas och det känns glädjande.

HARRODS VARUHUS

Jag brukar bli som ett barn i en godisaffär när jag kommer in i en bra vinbutik, men Harrods vinavdelning gör att barnet i en försvinner och fram kommer en näst intill religiös medelålders man som frenetiskt trycker på ”gilla knappen”. Finns det en vinbutik i Himmelen, så ser den ut som Harrods vinavdelning, inget snack om saken.

Självklart så är det absurda priser på många av vinerna och ibland så är de så horribelt prissatta att man är helt övertygad att det måste blivit fel någonstans. Jag såg Champagner som jag aldrig hade hört talas om (och då är man ändå ganska intresserad av Champagne), som kostade smärre förmögenheter, värst/dyrast var en flaska för drygt 100 000 pund.

Inte nog med att Harrods vinavdelning har många av världens bästa viner, de har dem även på magnumflaska och vissa viner även på 3, 6 och 9 l flaskor, samt även en del äldre årgångar.

När man är i en sådan vinaffär så blir man lycklig för andra människors skull, både miljonärer och mindre lyckligt lottade. Tänk er att någon Brittisk miljonär går in och köper ovanstående Champagneflaska för drygt 100 000 pund, vi utgår från att Champagnen är fantastisk och att han/hon delar med sig av flaskan (så att man kommer ihåg att man druckit den), förutom den glädje som flaskan ger genom sitt innehåll, så har ”miljonären” pytsat in ca 23 000  pund, alltså närmare en kvarts miljon kronor i moms.

250 000 kr rakt in i statskassan (och förhoppningsvis vidare till medborgarna), kan man bli annat än lycklig, detta är för mig ett väl fungerande ”ekosystem”.

PRISBILDEN PÅ ENGELSKA VINER

Engelsk vinodling har vuxit enormt de senaste 10 åren och en farhåg som odlarna hade var tidigare att detta skulle pressa ner priserna.

Många odlare i England satsar på mousserande vin och här är det en längre fas från det att man har planterat till att man har en färdig produkt på marknaden, trots detta så tror jag inte att det är denna längre fas som gjort att prisbilden hållit sig ganska stabil de senaste tio åren. Min känsla är att priserna snarare har stigit något och att där numera finns utrymme för riktigt exklusiva produkter också.

Anledningen till detta tror jag är att producenterna nu skaffat sig tillräckligt gott självförtroende för att ta betalt, men även att innehållet många gånger motiverar prissättningen.

Det var inte alltför många år sedan Nyetimber (en engelsk producent av mousserande vin) släppte en ”single vineyard” NYETIMBER TILLINGTON för runt 1000 lappen och då tyckte många att det var en vågad prissättning, nu släpper man sina två första riktiga prestige viner under etiketten ”1086” och dessa ligger strax under 2000 kr flaskan.

I ärlighetens namn så tyckte jag inte att restaurangerna hade speciellt bra utbud av engelskt mousserande, fanns det att tillgå så var det oftast samma producenter på de flesta restauranger, vilket nog mer berättar att just de vingårdarna har en bra försäljningskanal och inte så mycket om sommelierernas patriotism.

ÄR ALLTING BÄTTRE UTOMLANDS?

En dag så hade vi vandrat runt i London så mycket att vi redan vid lunchtid bestämde oss för att stanna till på en vinbar, vinlistan var väl inte den allra tjockaste men vi hittade i alla fall vars ett vin som verkade intressant. Jag tog det dyraste vita de hade på glas (Sydafrikansk bush wine på Chenin Blanc) och Lena något Italienskt och då vi var ensamma inne på vinbaren så tänkte vi att det skulle gå fort att få in vinerna. Efter 20 minuter så dyker två glas upp, det ena väsentligt mer fyllt än det andra och också väsentligt mycket kallare.

Även om jag uppskattar att man häller lite mindre i glasen så var det anmärkningsvärt lite i mitt glas och lite väl generöst i Lenas och efter en stund så börjar vi förstå. Antagligen så var inte Lenas vin kylt från början och då har något ljushuvud kommit på att de ska slänga i isbitar i glaset och låta dessa smälta så att isen inte syns men vinet blir kallt, resultatet blir som vem som helst förstår (förutom ljushuvudet) att vinet mest smakade vatten. Anledningen till att det var så pass lite i mitt glas var att det var det sista i flaskan och att man inte ville öppna en ny och detta framkom när vi skulle betala.

Tyvärr så åkte vi på influensa i London så vi han inte kolla upp vinbutiker i den utsträckning som vi hoppats på och kunde således inte skapa oss en bild av vilka trender som gällde i London, men förhoppningsvis så kommer det fler tillfälle.

I KLAGSHAMN

Det är tradition för mig att börja den ”riktiga” vinterbeskärningen den 2/1 och det kändes skönt att komma igång, trots nordliga vindar på 15 meter i sekunden. De första dagarna så klipper jag inte fulla dagar, så att kroppen får en chans att vänja sig vid arbetsmomenten. 4-5 timmar om dagen brukar vara lagom första veckan, trotts att man egentligen vill köra på.

Vinterbeskärningen brukar ta oss någon månad, trots att vi är ganska effektiva och anledningen till detta är att vi oftast bara beskär om vädret är ok eller bättre. De dagar vädret är dåligt så gör vi andra arbetsmoment, där vi kan vara inomhus och inte påverkas av vädret.

I VINERIET

Mellan Jul och Nyår så är det alltid full rulle i vineriet, många av vinerna ska dras om och som jag nämnt innan så tar det tid då vi jobbar med gravitation till 95 % och endast pumpar ca 5 % av vinerna.

En normal dag så drar vi om mellan 2000 och 4000 l vin och ska man då dra om nästan 25000 l, så blir det fulla dagar i vineriet denna tid på året. Vinerna brukar dras om ca 3-4 ggr, beroende på hur de klarnat.

Vinerna med restsötma har i år klarnat lite bättre än normalt och det kan kanske härledas till att dessa tankar i år har haft kylning (kallt vatten som cirkulerar i mantlingen).

Smaken på vinerna med varierande grad restsötma, är som förväntat väldigt tillgängliga i framförallt smaken, doften denna årstid kan vara lite ”stickig”, då viner med restsötma generellt har tillförts lite mer svavel än de torra vinerna.

I år har vi så många viner så att det är svårt att hitta en tydlig tråd i smaknyanserna, de torra vinerna är friska och fräscha som sig bör, men på vinerna med restsötma så inbillar jag mig att de kan vara en aning rundare än normalt, och med kanske lite mer viskositet.

De torra vinerna på ekfat brukar kunna gå in i en lite stängd och endimensionell fas runt nyår och så är det generellt i år också. I slutet på november så upplevde jag faten som mycket generösare i sina dofter, för att sedan en månad senare inte bjuda på särskilt mycket.

Det jag blev mest positivt överraskad av i vineriet dagen före nyårsafton var rosévinerna, båda vinerna var trevliga på sitt sätt. Det ena rosévinet kommer från vårt nya fält på norra sidan och detta fält har Jason och Jesper fått bestämma hur det ska skötas och gallras och sedan har Jason tillverkat vinet som han velat. Nu är självklart båda vinerna unga och det är inte lätt att förutse hur de ska utvecklas, men jag är i alla fall hoppfull i nuläget.

Rosévinet som ska bli mousserande var också precis så som jag vill ha det, men det säger egentligen absolut ingenting, för här rör det sig mer om en ide´ som jag har och först om 3-5 år vet vi om det var en bra idé.

Som jag nämnt innan så är det mer vin än någonsin i vineriet och jag hoppas jag inte underskattat jobbet med att få vinerna buteljerade. Februari och mars kommer att bli otroligt intensiva och jag har försökt styra upp allt, så att buteljeringarna ska gå så smidigt som möjligt. Korkar och flaskor beställdes förra året, korkarna har redan dykt upp och flaskorna ska landa andra halvan på januari, nya tejprullar är beställda, nya etiketter jobbas det på och sedan så måste nya papplådor till flaskorna beställas.

Flädie vinproduktion (där vi tillverkar våra viner) håller på att bygga ut och det är min fulla övertygelse om att detta kommer att underlätta i framtiden, dock är det nu en ”byggarbetsplats” utanför vineriet och det kan kännas en aning stressande. Byggfirman har en deadline och den ligger väldigt nära när vi måste få tillgång till de nya utrymmena, men det är bara att hålla tummarna att de håller vad de lovat.

Vinlagret håller på att byggas ut, första gången när det byggdes så var det hälften av vad vi har idag och nu är planen att det till våren ska bli dubbelt så stort som vi har idag.

Lagerhållningen av flaskor är mycket mer platskrävande än vad man initialt tror, samtidigt som man vill ha plats att lagra flaskorna i en bra miljö, vill man kunna unna sig friheten att ha en lättarbetad lokal, d.v.s att de flesta flaskor ska kunna stå etiketterade och paketerade i god tid innan de ska levereras.

I anslutning till vinlagret så kommer också lokaler för flaskor, tankar och maskiner att iordningställas och detta kommer att underlätta mycket då vi då inte blir lika beroende av våra leverantörer utan kan ta hem saker i god tid innan de ska användas.

I SVERIGE

Det händer otroligt mycket i landet för tillfället och det känns som att det ”bubblar under ytan”, att intresset för svenskt vin har ökat har nog många märkt, men det känns som att det är väldigt många ”projekt” på gång och sådant märks nog inte utåt på samma sätt.

I höstas/vintras så kändes det som att jag la otroligt mycket tid på ”möten” av alla de slag och många gånger så rörde det sig om saker som det tar flera år innan vi ser resultaten av dem.

Vad det bland annat jobbas för från olika håll är att få mer forskning runt att odla och tillverka vin i Sverige, och här är det lite olika institut och universitet som ligger i startgroparna. Det ska villigt erkännas att svenska vinodlare som en gemensam grupp inte satsat så mycket på att få till forskning runt ovanstående ämnen, utan har det skett så har det varit enskilda vingårdar, som tagit initiativ att samarbeta med institut och universitet och då gjort det för att skapa en egen ekonomisk vinning. Här vill jag förtydliga mig med att säga att detta inte är fel, för det är ju så företagande fungerar, att just skapa ekonomi för företaget.

Skillnaden hoppas jag i de nya projekten ska vara, att forskningen och resultaten ska komma branschen till nytta och på så sätt stärka svensk vin ytterligare.

Att öka kompetensen genom forskning, utbildning och samarbeten har fått ett större fokus allt eftersom branschen växer och det verkar som att ”viljan” bland producenter ökat allt eftersom intresset för svenskt vin ökat.

I höstas så höll Föreningen Svenskt vin en nybörjarkurs för vinodlare på vingården i Klagshamn och denna blev fulltecknad på ett dygn och det säger en hel del om odlarnas ”vilja” att utvecklas för tillfället.

Nästa månad så håller Föreningen Svenskt vin en kurs i produktion av mousserande vin på Särtshöga vingård (vid Vättern), där kurshållaren är en konsult från Champagne.

När jag pratade med Niclas (vinmakaren på Särtshöga vingård) och han berättade om kursplanen, så slogs jag över ambitionsnivån och undrade lite försiktigt om han trodde att producenterna i Sverige verkligen befann sig på den ”nivån” och om det skulle gå att fylla en sådan här kurs. Tydligen hade han rätt för vips så var kursen fulltecknad.

All den här ”viljan” som har infunnit sig, visar sig också på de svenska vinerna. Svenska vingårdar vinner internationella utmärkelser i parti och minut och jag kan inte ens en gång komma ihåg alla längre.

Självklart så är det skillnad på vintävlingar och vintävlingar, men många av medaljerna som de svenska producenterna kammar hem är tagna på några av de största vintävlingarna i världen och jag är ändå lite förvånad att inte responsen på dessa prestationer är lite större än vad de hittills varit.

Som jämförelse så har jag blivit lite intresserad av kinesisk vinodling (i och med att Jason började jobba hos oss) och då jag ser vad Kinas bästa vingårdar lyckas prestera på samma vintävlingar som de svenska deltar på och vilken respons det givit i vinvärlden.

Det mest hypade vindistriktet i Kina är för tillfället Ningxia, som har 15-dubblat sin vinareal de senaste 10 åren, dels på grund av att många producenter från Europa etablerat sig där, men även på grund av att stora kinesiska företag inom andra branscher gett sig in i vinbranschen här.

Detta är en vinregion där det är så kallt att man är tvungen att gräva ner (täcka vinstockarna) varje vinter och då pratar vi om en vinodlingsareal på ca 50 000 ha, regionen är en av Kinas fattigaste så jag misstänker att det är välkomna arbetstillfällen som skapas.

Häromdagen fick vi en flaska av Jason från en av Kinas bästa vinproducenter Silver-Heigths, belägen i ovannämnda vindistrikt och det ska bli mycket spännande att se vilken kvalitet och stil denna flaska levererar.

ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2018

Varje år delar vingården i Klagshamn ut ett pris till den eller de som gjort något utöver det vanliga för att främja svenskt vin, och så även i år.

Årets pristagare skulle lika gärna kunna fått utnämningen för ”lång och trogen tjänst” och det är med stor glädje vi i år tilldelar priset årets Svenske vinambassadör till MIKAEL MÖLSTAD.

Juryns motivering:

”Allt eftersom fler svenska viner ser dagens ljus har Mikael, som en sann ambassadör, med outsinlig entusiasm samt genom sin unika position i diverse medier-vinskribent i Svenska Dagbladet, Redaktör på Allt om Vin, grundare till restaurangguiden White Guide och chefredaktör på nyhetsbrevet WOW-News och författare till den svenska vinbibeln ”En värld av vin”- både inspirerat den svenska vinnäringen i sitt arbete och spridit budskapet om svenska viner till vinkonsumenterna”

År 2000 så åkte jag och Lena till Ven (Ö utanför Landskrona) för att titta på en vinodling och då fick vi höra att det även fanns en annan mindre försöksodling på ön, och då passade vi självklart på att även besöka denna. Markägaren berättade att de var några stycken som var involverade i försöksodlingen och däribland Mikael Mölstad. Alltså Mikael skulle alltså om han varit lite skrytsammare kunnat säga sig vara en av Sveriges första vinbönder, men det har jag aldrig hört honom säga.

Min reflektion över försöksodlingen var att den skulle behöva lite mer ”kärlek” och därför erbjöd jag mig att sköta den och tillverka vin av druvorna och således skapades en kontakt med Mikael.

Det som slog mig redan då, var hans nyfikenhet för svenskt vin och det var alltid en känsla av ”WOW VAD SKOJ”. När andra vinskribenter frågade ”vad är meningen med att odla i Sverige”, så kändes Mikaels inställning som ”låt oss odla så ser vi hur långt det kan bära”.

Ett gemensamt karaktärsdrag för alla svenska vinambassadörer är att de tycker att svenskt vin är jäkligt skoj, självklart stöter även de på svenska viner av tvivelaktig kvalitet, men det är inget som påverkar deras entusiasm, de ser det mer som ett ”gupp på vägen”, sätter sig tillrätta och fortsätter med ett leende på läpparna mot nästa glas.

STORT GRATTIS MIKAEL!

I NORGE

Min förhoppning var att Sverige skulle slå Norge, men så blev inte fallet.

Som första land i Skandinavien så har nu Norges Vinmonopol (Norska Systembolaget) skickat ut en offertförfrågan om Skandinaviskt vin.

Förra året så åkte inköpsansvariga för Norges Vinmonopol runt i Sverige och Danmark (jag vet inte om de var i Finland) och besökte vinproducenter, för att rekognosera vad som fanns på marknaden och bestämde sig så gott som omgående att detta skulle vara intressant för den Norska marknaden.

Det enda ”tråkiga” med offertförfrågan, är att man valt en vinstil och ett prisintervall som ger en begränsad möjlighet att lämna en bestående positiv upplevelse till kunden.

Svenska vinproducenter har nu i 15 års tid producerat vin och inte en enda gång har en offertförfrågan om svenskt vin gjorts från Systembolagets sida.

Min förhoppning nu är att Sverige i alla fall ska bli andra land i Skandinavien med en offertförfrågan om svenskt vin, det hade inte känts helt bra om Finland och Island hinner före.

TILLBAKA I SVERIGE

Nej Svenska monopolet blev alltså inte först i Skandinavien att skicka ut en offertförfrågan, så vad gör man? . Jo man ställer frågan till Systembolaget om det inte skulle vara dags för en ”lite” större lansering av svenskt vin. Hittills har det varit så att svenska vingårdar säljer sitt vin på mellan 1 och 8 Systembolag, beroende på vingårdens önskemål, kundernas köpbenägenhet och Systembolagets beslut, så förra året började jag jobba för en lite större lansering. I Sverige har vi i princip en enda försäljningskanal (förlåt restauranger) och bestämmer man sig då för att tillverka en större volym av ett enda vin, så är det ett enormt risktagande, då det kan resultera i att Systembolaget bara kanske lanserar det i, låt oss säga 4 butiker och då är det i princip omöjligt att sälja slut på flaskorna oavsett hur bra vinet är, det finns helt enkelt inte den köpkraften i de svenska vingårdarnas närhet.

Jag tror att vi låg rätt i tiden, Systembolaget såg att det fanns en ökande efterfrågan på svenskt vin och vi bestämde oss för att sänka priset några tior i jämförelse mot vad vi brukar ta för motsvarande vin, för att svenskt vin skulle kunna få en bredare exponering på Systembolagets hyllor.

Så den 1:a februari så kommer vårt vita fatlagrade vin Inkognito att finnas på drygt 60 Systembolags butiker i landet och det känns som om ännu en milstolpe har passerats.

Jag hoppas att jag en vacker dag blir uppringd av en dam i Pajala som berättar att hon sett vårt vin på Pajala Systembolags hylla och undrar om jag kan berätta lite mer om vinet.

I ITALIEN

Ja Solaris har snart spridit sig till hela Europa och är sedan några år godkänd även i Italien och nu verkar det som att ”etablissemanget”, börjar bli lite ”skraja i brallorna” som vi säger i Skåne.

Enligt en artikel jag läste, så jämförde en av världens kunnigaste vinbiologer och DNA forskare vid Milano universitetet Solaris med en KRIGSMASKIN. Han fortsatte och sa att vinerna ofta är banala och att de absolut inte kunde utvecklas på flaska. Jag tycker det är både ledsamt och obehagligt att läsa sådana här artiklar, jag vägrar att tro att ”en av världens kunnigaste” är så okunnig så man uttalar sig på detta sätt, utan tror att det hela handlar om att ingen vågar bita den handen som föder en, det vill säga den redan etablerade vinbranschen.

Annars var artikeln som skevs i Norska APERITIF mycket trevlig läsning och bland annat så var där en artikel om vingården SOGNDAL som utan att trampa någon annan Skandinavisk vingård på tårna får anses vara den vackrast belägna vingården i Skandinavien, gå in och kolla artikeln på denna länk:

https://www.aperitif.no/artikler/heter-framtidens-drue-i-nord-solaris/456397

I FRANKRIKE

Den Franska tidningen Le Monde hade nyligen en fyra sidor lång artikel om svenskt vin, min franska är tyvärr inte den bästa, men jag gläds åt att svenskt vin verkar intressera även de gamla vinländernas läsare.

Omslaget på Magasinet pryds av en jordglob och på jordgloben har man lagt ägg som håller på att stekas, så det är inte långsökt att man i detta nummer lagt fokus på den globala uppvärmningen.

FORBES

Nej ingen av de svenska vinodlarna var med på listan över världens rikaste människor, men man skrev nyligen på sin nättidning om den svenska vinindustrin.

Vad som slår mig när jag läser alla artiklar om svenskt och skandinaviskt vin är inte fakta innehållet i texterna, för den informationen känner jag oftast till sedan tidigare, utan vad som slår mig är hur vackert det kan vara att bara titta på bilderna, nu när odlingarna etablerats sig.

De första tio åren så var jag irriterad på att man, hur otroligt det än låter, använde bilder på utländska vinerier och vingårdar, eller ännu vanligare en extrem närbild på ett blad, när man gjorde reportage om svenska vingårdar.

En enda bild, kan ha en enorm genomslagskraft, den klassiska bilden från Rippon Estate i Central Otago (på Nya Zeeland) har kommit att representera hela Central Otago. Det första man tänker på när man hör Central Otago, är just denna otroliga utsikt ner mot sjön, det kan nästan inte bli vackrare tänker man.

 

När man ser bilden på vingården Sogndal i den Norska tidningen APERITIF med vingården som stäcker sig ända ner i fjorden, så måste det ju vara en perfekt bild att förmedla ut i världen, vilken nykter människa skulle inte vilja beskåda den utsikten i verkligheten?

 

I VINERIET

Nu har vi tagit oss in i ”andra fasen” i vineriet och de flesta vinerna har jäst klart och vi håller på att dra om (förflytta dem till nya behållare) vinerna. Vinerna med restsötma står på konstant kylning för att motverka att de jäser vidare och de tankar som ska gå malolaktiskt har tillförts lite värme.

När väl vinerna dragits om så tillsätter vi första dosen svavel för att hålla vinerna skyddade från oxidation, men även för att göra vinerna bakteriologiskt stabila.

Vin som jäst på ståltankar drar vi om med hjälp av gravitation, d.v.s alla tankar hissas upp och får självrinna ner i en nytvättad tom tank och på så sätt så slipper vi pumpa vinerna. Endast de sista litrarna i varje tank pumpas vilket rör sig om mindre än 5 % av totalvolymen.

Vad är då fördelen med detta sätt att förflytta vin?

Det helt uppenbara är att koldioxiden bevaras i vinet, en pump vispar vinet och ”slår” då ut koldioxiden (ungefär som att ni skulle kört med en visp i ett glas med champagne). Den koldioxid som bevaras i vinet skyddar vinet mot oxidation som i sin tur gör att man kan använda mindre svavel. Det kanske mindre uppenbara är att man bevarar primäraromer (aromer som är lättflyktiga), som kan vara tilltalande i unga viner och det kan vara positivt om man valt att tillverka vinstilar som ska komma ut på marknaden tidigt.

Oftast har jag varit själv i vineriet denna årstiden, men i år så har Jason varit där också och detta har resulterat i framförallt två saker. Nr 1 är självfallet att jag i år har ”gissat” mindre än jag brukar, då Jason get mig mycket mer tillgång till analyser och faktiska mätvärden än vad jag i normala fall har tillgång till. Nr 2 är att vi haft en dialog i ”nutid” runt alla viner och hur de utvecklas.

Under de år vi samarbetade med Åhus vingård så hade jag och Göran Tuvesson (Åhus vinmakare under några år), fantastiska dialoger runt vinerna som vi tillverkade och detta var för mig enormt lärorikt. En av de största lärdomarna av det samarbetet var att man kan mäta hur mycket som helst, smakar inte vinet bra så kvittar det hur bra mätvärdena är.

Jag litar alltid på min intuition angående viner (hur fel den än är), detta kan låta konstigt, men jag tror det är ohållbart att ifrågasätta sig själv varje arbetsdag.

Vad jag däremot gör, är att i efterhand prova alla viner när de är färdiga för marknaden och då fråga mig själv om jag tagit rätt beslut i alla avseenden, eller om där är något som jag skulle gjort annorlunda om jag fått göra om vinet. Oftast så hittar man en eller två (eller fler) saker som man önskar att man hade gjort annorlunda, ibland kan orsaken vara att man helt enkelt tagit fel beslut, men ibland kan man härleda orsaken till att man valt att buteljera på fel tidpunkt, på grund av att man helt enkelt missbedömt vinet eller inte haft någon annan möjlighet att buteljera än vid det just specifika tillfället. Min tanke med att bedöma vinerna utifrån ett ”tillverkningsperspektiv” är inte att krossa mitt eget psyke eller boosta mitt eget ego, utan att försöka lära mig mer om vintillverkning.

Skulle min uppfattning vara att en viss vinstil måste buteljeras en annan period på året nästa årgång, så har jag ett år på mig att se till att förutsättningarna ändras i vineriet så att detta är möjligt, på detta sätt så har vi möjlighet att sakta men säkert utveckla kvaliteten på våra viner.

Som jag nämnde i förra månadsbrevet så är volymerna större än någonsin, så bara en så enkel sak som att dra om vinerna tar tid. En bra dag så kan vi dra om 3000-4000 liter vin, beroende på storlek på tankarna och andra dagar klarar vi bara av 2000 l, beroende på att tankarna inte utvecklats såsom vi tänkt oss. Ambitionen är att vi ska vara klara med ”andra fasen” i vineriet i månadsskiftet november/december för att kunna stänga ner vineriet i december, men vi får se.

I VINODLINGEN

Ute i vingården så har vi haft höstens första frost vilket innebär att vinstockarna tappat bladen.

Innan frosten så körde vi och skar av rötterna på vinstockarna, samt luckrade upp hjulspåren så att jorden blev porös. Det är inte alla år vi kan göra detta på hösten då det ibland är för blött för att köra med traktorn på hösten, men i år så var det mycket goda förutsättningar.

I vanliga fall så brukar jag göra detta ca 4 gånger under odlingssäsongen, men i år blev det bara en gång på våren och en gång på hösten beroende på årets väder.

Med vetskapen om att nästa års vinter/vår kommer innebära mycket jobb i vineriet så har vi satt igång med grovbeskärning av vinstockarna redan nu. Detta innebär att vi klipper av ca 40 % av skottlängden och river ner riset (de förvedade skotten). Riset läggs i varannan rad så vi halverar mängden rader vi måste köra i när vi slår sönder riset med slagan (maskin för att slå sönder riset).

När man nu varit i vineriet i snart 2 månader så är det riktigt skönt att få lite fysiskt utomhusarbete, när man kan slå av hjärnan och bara njuta av den friska luften.

Samtidigt som vi nu går och klipper stockarna så får vi en bra bild över de olika fälten och deras individuella tillväxt, när bladen är borta så ser man den ”nakna” sanningen.

Ute i vingården är det dock inte så mycket mer som ska göras i år, utan nu handlar det mer om att se till att vi har tillgång till de mängder hästgödsel som vi behöver nästa år, samt att vi ska ta en kontakt med Malmöstad och se om vi kan få köpa tång och alger från dem (Malmö stad rensar stranden i Malmö på tång varje år och då kan vi ha möjlighet att köpa denna ibland). När det gäller hästgödsel så gödslar vi mest med det för att få mer humus i jorden och när det gäller tång så har detta ett bredare näringsinnehåll (denna tång analyseras så att den inte innehåller för höga halter av tungmetaller)

I SVERIGE

Som jag nämnt tidigare så har intresset för svenskt vin fullkomligt exploderat och det känns en aning surrealistiskt. Det känns som att ”alla” intresserar sig för svenskt vin och ”alla” har samma slogan: Svenskt vin för 10 år sedan var inget att ha, men nu är det något helt annat!

Om denna ”slogan” är sann så kan jag bara konstatera att vi går en fantastisk framtid till mötes, för de årgångar som inte var något att ha, skulle då t.ex innebära 2007 och 2009.

Vårt vin Silex 2007 smakade jag för 2 år sedan och min åsikt är att denna flaska är den mest komplexa flaska jag smakat från oss.

Härom veckan så smakade jag och Lena Interkardinal 2009, ett vin som vi gjorde i samarbete med Åhus vingård och vi överraskades totalt av hur vinet presenterade sig. För att förtydliga mig så vill jag säga att detta var ett vin som de flesta ”förståsigpåare” lovordade när vinet släpptes på marknaden 2011. Jag träffade en av dessa förra sommaren och han berättade om sin positiva bekantskap med detta vin, men hur han på senare år blivit besviken på dess utveckling. Jag erkände för honom att jag upplevde vinet precis som honom och att jag också blivit besviken de 3 senaste åren på hur vinet slutet sig och var lite undrande till hur det skulle utvecklas.

Ingen vet hur högkvalitativa Solaris viner utvecklar sig, och då menar jag, verkligen ingen. Anledningen är att dessa viner inte funnits på marknaden under så lång tid så att folk fått möjlighet att skaffa sig en referensram. Många druvsorter är kända för att smaka bra när vinerna är unga och sedan sluta sig i t.ex 4-6 år för att sedan på riktigt blomma ut, framförallt då viner av högra kvalitet.

Detta är omöjligt att förutspå utvecklingspotentialen då det gäller nya druvsorter, då man endast kan referera till sin egen och andras erfarenhet.

Denna flaska av Interkardinal 2009 var ett av de kraftfullaste torra vita viner jag någonsin smakat, jag ska inte på något sätt säga att vinet var elegant, men för mig är det bara frågan om två olika stilar (kraft kontra elegans) och med 2-3 timmars luftning så fortsatte vinet att utvecklas för att bli mer och mer integrerat i sina beståndsdelar.

När jag smakar viner som Interkardinal 2009, så känner jag glädje och eufori, detta är för mig 100 % druvkvalitet. Om någon hade befunnit sig i vårt vardagsrum när denna flaska konsumerades, så hade det mer kunnat jämföras med ett Fotbollsderby mellan MFF och Helsingborg, långt ifrån den stilla vinprovningsatmosfären som de flesta förknippar med vinprovningar. När man upprepar sig själv med att säga: DETTA ÄR INTE MÖJLIGT! fem gånger på 10 minuter, då har man verkligen ett vin som berör i glaset.

Som sagt jag hoppas att allas ”slogan” om svenska viner är korrekt, för smakar de ”dåliga” vinerna som ovanstående så kommer jag att få många tillfällen att skrika DETTA ÄR INTE MÖJLIGT i framtiden.

Vad jag märker nuförtiden när jag är ute och håller provningar med svenska viner, är att det är mycket lättare att stå rakryggad inför åhörarna, dels så är de mycket mer positivt inställda redan från början, men jag märker även att de har ett större intresse runt detaljerna som rör svenska viner.

När jag ska ut på en vinprovning så brukar jag rekommendera olika viner/årgångar/producenter, till de som ska inhandla viner för provningen och detta gör ju att jag kan få dem att välja ut det bästa i varje vinstil och det innebär ju också att respektive vingård får chans att presentera sig från sin bästa sida.

Detta innebär många gånger att det är viner som kostar ca 200-300 kr per 75 cl att köpa via Systembolaget och då har man också väldigt god möjlighet att få viner av hög klass (oavsett ursprung).

Detta gör att de flesta är rätt imponerade av de svenska vinerna, och framförallt när man sedan i förlängningen kanske ska äta en bit mat tillsammans och man till maten köpt in ett internationellt vin. Tillägas bör att en hel del av del av provningarna som jag är ute på sker på Restauranger och då får de välja de viner som restaurangen har på sin vinlista. Alltså faller valet ofta på ett internationellt vin som i bästa fall kostar 75 kr in för restaurangen och du och jag betalar kanske 320 kr.

Detta 75 kr vin serveras alltså i mer eller mindre direkt anslutning till vinprovningen och provningens viner ligger färskt i minnet. När folk har något så tydligt att jämföra med som de har i ovanstående fall, så blir reaktionen på de svenska vinerna ofta: HUR ÄR DETTA MÖJLIGT?

Vad jag vill ha sagt med detta, förutom att jag tycker att många svenska viner håller mycket hög kvalitet, är att låt oss presentera våra viner i ett sammanhang där det är extra lätt att uppskatta dem.

I ENGLAND

Jag läste nyligen att 2 % av alla viner som säljs i England är engelska och detta var för mig en enorm överraskning. Detta skulle kunna jämföras med att vi i Skåne (det landskapet det tillverkas mest vin i Sverige) har en marknadsandel på 1,3 % av de exklusiva vinerna, vilka jag gissar står för 2 % av totalförsäljningen.

Champagne konsumtionen i England är den lägsta på 17 år p.g.a att många väljer engelskt mousserande före Champagne. När man kan visa upp sådana här siffror så har man ju faktiskt verkligen blivit en faktor att räkna med och blir nu Brexit av, så hamnar de engelska mousserande vinerna i en ännu bättre dager jämfört med Champagne, om man ser till priset.

Bara de tre senaste åren så har man i England planterat tre miljoner vinstockar och det känns verkligen som att bollen är i rullning. De vinintresserade jag talar med, säger idag bara gott om engelska mousserande viner, annat var det för 10 år sedan.

SYSTEMBOLAGET

Jag hade bestämt mig för att inte skriva om Systembolaget, men så råkade jag se deras fantastiska reklamkampanj på TV.

Denna reklamfilm utspelar sig i ett böljande vinlandskap där en man, som ser ut som en schablon bild av en Amerikan som samåker med en person från Systembolaget. ”Amerikanen” letar förvirrat efter byn Pinot Noir och den Systembolagsanställde får förklara att Pinot Noir inte är en by utan en druvsort.

Nu vet ni på vilken nivå reklaminslaget befinner sig.

Låt oss leka med tanken att byggsektorn skulle varit monopoliserad i Sverige och att de skulle göra ett reklaminslag i svensk TV.

Det första man ser är en schablon bild av en polsk snickare som letar förvirrat på sin vägkarta och säger att han/hon letar efter byn hammare och då kommer den svenska monopol byggarbetaren till undsättning och förklarar att hammare inte är en by utan ett verktyg.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om detta reklaminslag, men nöjer mig med att konstatera att jag är glad att det endast finns ett monopol kvar i Sverige.

STOCKHOLM FOOD AND WINE

I år så hade var vi fem skånska vingårdar som visade upp våra viner på Stockholm food & Wine mässan i Älvsjö och i år så hade vi slagit på stort. Förra året stod vi ”längst nere i hörnan” och montern såg ut som jag vet inte vad, i år så var det läge mitt på ”Avenyn” och vi hade bestämt oss att monterns utseende skulle ligga mer i linje med kvaliteten på våra viner.

Responsen var fantastisk, numera känner fler till svenskt vin, men trots detta så är det väldigt många som inte hört talas om svenska viner. Mötet med besökarna har varit fantastiskt och då ska ändå tillägas att jag inte är en mässmänniska. Många frågar vad som är speciellt med svenska och det är ju inte lätt att göra på ett par sekunder på en mässa, men mitt svar har de senaste åren varit ”FRÄSCHÖR”, detta är såklart en extrem förenkling, men ska det gå snabbt så blir det gärna så. Den vanligaste responsen bland besökarna var ”oj vad smakrikt” eller ”oj vad mycket smak”, många gånger såg jag att de var helt förvånade och jag såg i deras ögon hur de hade svårt att förstå att vinet fortsatte smaka trotts att de svalt det för 15 sekunder sedan. Denna glädje i deras ögon, var en oerhörd kick för mig och ibland så kände jag att jag skulle betalt dem en ”smakkupong” istället för tvärt emot. Den glädje/förvåning som många besökare visade påminner mig mer om blickarna på folk som brukar titta på en trollkonstnär som precis trollat upp en kanin ur hatten än om en som provat ett vin.

I framtiden ska jag kanske komplettera det ordet ”FRÄSCHÖR” med ”SMAKRIKT”, för att beskriva de svenska vinerna kortfattat.

Stort

I DANMARK

När jag och Lena 1999 läste ett reportage i Sydsvenska Dagbladet om en vinodlande dansk man i Köpenhamns södra förorter, så var det som ett ”AHA MOMENT”, honom måste vi besöka!

Direkt efter vi läst reportaget så satte vi oss i samma bil som brukade ta oss till våra vinresor i Europa, men nu bar det av till vindistriktet Köpenhamn istället. Detta var innan Öresundsbron var färdigställd, så det blev Limhamn-Dragör färjan över sundet, för att sedan köra runt i Köpenhamns förorter i ett par timmar innan vi hittade vingården.

Att komma till en vingård i Danmark en gråmulen höstdag när fukten ligger tung i luften är nog ingen större upplevelse för de flesta människor, men vi var igång på alla cylindrar och struntade fullständigt i vädret. Bara åsynen av en vingård i Skandinavien gjorde att vi fylldes med energi, alla otaliga vinböcker vi läst påstod ju att det skulle vara omöjligt att göra vin norr om 50:e breddgraden, och ändå så fanns det en rakt framför våra ögon.

Enda problemet var att vi inte såg en kotte på hela vingården och det var kanske inte så konstigt då det var en gråmulen söndag som vi stod i vingården.

Precis när vi ska till och köra hem igen så ser vi en person komma ut från en avsides liggande byggnad (som vi senare förstod var vineriet) och han vandrar emot oss.

Denna person var Jens Michael Gundersen, en kille i vår egen ålder, som utstrålade en vänlighet och ett lugn som gjorde att man kände sig välkommen.

Vi berättade för honom att vi var vinnördar från Sverige och att vi blivit så inspirerade av reportaget att vi bara kände att vi var tvungna att se vingården med egna ögon.

Vi gick ut i försöksodlingen och han berättade om alla sorter som han provodlade för att se om de kunde vara lämpliga för det danska klimatet. När han räknat upp 20 olika namn på druvsorter som jag aldrig hört talas om, så kändes det som att en ny värld hade öppnat sig.

Inte nog med att jag lärde mig att det fanns oändligt många, för oss vinnördar, okända  druvsorter  men jag lärde mig även hur okunnig jag var inom vinets värld.

Just där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli vinodlare i Sverige (innan dess så trodde jag det skulle ske utomlands), Jens Michaels kunnighet och vilja att dela med sig av sina kunskaper gick helt enkelt inte att säga nej till och skulle jag inte ta detta tillfälle i akt så skulle både jag och Lena ångra oss resten av livet.

Efter att vi vandrat runt i vinodlingen så gick vi ner i vineriet, inte ett vineri i traditionell bemärkelse utan ett pumphus som numera tjänstgjorde för de jäsnings experiment som vingården höll på med.

Väl där nere så såg vi säkerligen 40-50 glas behållare från 1 liter till 25 l i storlek, fulla med vin. Vissa jäste fortfarande och andra behållare hade börjat klarna. Vi fick smaka ett par viner och det som jag kommer ihåg starkast var ett Rondo vin som precis avslutat den malolaktiska jäsningen. Den doften var som något jag aldrig tidigare doftat och anledningen var att jag aldrig smakat ett rödvin i den fasen och självfallet inte Rondo för den delen heller. Vinet var med mina referenser ”helt okej”, inte bättre men inte sämre i heller och det visade framförallt att det gick att göra vin i Skandinavien.

Även om vi inte träffat Jens Michael den dagen så kanske vi försökt oss på att starta en vingård i Sverige, men jag är 100 % säker på att vi aldrig varit där vi är idag utan detta möte.

Anledningen till att jag berättar ovanstående historia är att Jens Michael Gundersen gick bort i våras, endast 52 år gammal.

Jag har tidigare inte ”orkat” skriva om det men känner nu att jag samlat kraft och vill då passa på att uppmärksamma hans minne.

Jens Michael Gundersen är framförallt känd för Skandinaviens vinodlare genom boken ”Vinavl i Danmark”, boken som av de flesta benämns ”Bibeln”, där han var en av författarna till boken. Detta var och är en bok som finns på de flesta Skandinaviska vinodlares nattduksbord och första upplagan kom ut 1997.

Bland annat var det i denna bok jag hittade förädlingsnumret till Solaris, sorten som idag är den helt dominerande druvan i Sverige, Jens Michael insåg redan när boken skrevs 1996/97 att den kunde vara av värde för Skandinavisk vinodling, men hade inte hunnit testa den. Det första kommersiella vinet på druvan kom inte förrän 2005 och detta visar hur långt i framkant han befann sig.

1993 var han även med och startade den Danska vinodlare föreningen.

1998 tilldelades han i La Morra, i Barolo distriktet i Italien utmärkelsen ”Vignaiolo del Mondo” för sitt arbete att främja och utveckla vinodling i Skandinavien.

Dagen efter så råkar jag och Lena helt ovetandes om utnämningen (då vi inte lärde känna Jens Michael förrän 1999) befinna oss i just La Morra och får då berättat för oss att ”ett” Danskt sällskap lämnat byn dagen innan.

Många Svenska vinodlare hade i början på 2000 talet Jens Michael som mentor, då det inte fanns någon i Sverige med tillnärmelsevis samma kunskap inom området vinodling i Skandinavien

Vad Jens Michael gjort och betytt för Skandinavisk vinodling, kan knappast sammanfattas i text, det är lätt att glömma bort historien och bara belysa den senaste årgången eller den bästa producenten, men inget av det hade varit aktuellt att belysa om det inte varit för pionjärer som Jens Michael Gundersen.

Jag lider med hans familj, men är glad att våra vägar möttes, tack Jens Michael.

Skörden är bärgad och pulsen har halverats och frågan jag ställer mig är; VAD HÄNDE 2018?

Med tanke på den otroliga sommaren 2018, så är det nog många som tror att jag borde vara lyrisk och överlycklig, men känslan är snarare tvärtemot. Vi har skapat ett sätt att sköta vår vingård här i Klagshamn, som utgår ifrån att ”vädret” håller sig inom ramarna och då det då blir en sommar som 2018, så är det nästan omöjligt att göra alla moment i tid, samtidigt som det tillkommer ”extra moment” på grund av vädret.

Till ovanstående ska man lägga att intresset för svenskt vin växt enormt det senaste året och att besöksverksamheten antagligen fyrdubblats på ett år. Tyvärr så har vi fått tacka nej till många besökare, för att vi varit fullbokade eller inte haft möjlighet att ta emot dem.

Vår inställning är att alla som kommer hit ska känna sig välkomna (vilket innebär att man inte blir mottagen av en utbränd vinbonde som satt på autopiloten) och att alla ska lämna besöket mer upplysta än vad de var när de anlände till vingården.

SVERIGE 2018

Våra kollegor runt om i Sverige har rapporterat om att det hänger ”rekordskördar” så gott som överallt och min uppskattning är att det skördas ca 200 ton druvor i Sverige 2018, om inga överraskningar sker de närmaste veckorna.

Detta ska jämföras med 2016 då många odlare hade den senaste rekordskörden och då landade skörden på närmare 100 ton.

Det som slår en i år är den oerhörda skillnaden i mognad på druvor från olika odlare och denna skillnad kan inte enbart härledas till de olika producenternas läge, utan beror säkerligen på skördeuttag och skötsel under den gångna säsongen.

För att förtydliga mig så är det så att desto mer druvor varje stock bär, desto lägre mognad (lägre socker/högre syra) och desto mindre blad som kan skapa fotosyntes desto mindre sockerproduktion. Har alltså plantorna belastats hårt så blir tillväxten sämre, vilket resulterar i mindre bladverk, som i sin tur kan förstärkas om inte vinstockarna har tillgång till vatten.

Här i Klagshamn så gick vi in tidigt (efter blomningen) och gallrade bort 50-70 % av druvklasarna, vilket resulterade att bladverket kunde växa till sig och kände vinstockarna att de var för lite belastade av druvor, så la de energi på tillväxt på druvklasarnas stjälkar och i viss mån druvstorlek. Detta resulterar således inte i att skörden reducerats 50-70 %, utan kanske snarare 30-40 %.

Det unika vädret 2018 har även gjort att hagel drabbat en del odlare och detta fenomen är ytterst sällsynt i Sverige. Haglet kom ytterst olyckligt i slutet av augusti, då druvorna redan innehöll en hel del socker, men inte var helt mogna. Som vinbonde har man då två val att antingen tvångsskörda (omogna druvor) eller att ta sig an det tidsödande jobbet med att gallra bort hagelskadade druvor, vilket måste göras omgående om inte problem ska uppstå.

En vingård som jag talade med lade ca 600 arbetstimmar på att gallra bort de hagelskadade druvorna och det är bara att buga för deras ambition (och deras resurser) att tillverka högsta möjliga kvalitet.

Ett annat ”fenomen 2018” är att fågelproblemen varit större än vanligt och då framförallt flockar med starar. När dessa landar i en vinodling så minskar skörden ut i rask takt.

Getingar är en årligt återkommande utmaning, men är man ute med geting fällorna i god tid före skörd (runt 6 veckor innan), så brukar det vara hanterbart. En vanlig replik från folk/odlare, är att de kom från ingenstans (alltså getingarna), som att getingarna skulle vara några backpackers som flugit in med Ryan Air. Man måste utgå från att getingarna dyker upp och oavsett om man sett dem eller ej så ska geting fällorna laddas och sättas ut. Gör man på detta sätt så märker man ganska snabbt vilka geting fällor som fångar mest getingar och då flyttar dit fler fällor.

VAD KAN 2018 RESULTERA I?

Det roliga med 2018 är att jag känner att svenskt vin blivit ”månadens smak” bland journalister och att det gett svenskt vin stor gratis publicitet i dagstidningar och kvällspress, men även radio och TV har bevakat branschen.

De här 200 tonen druvor som jag förväntar mig ska landa i landets vinerier, kommer längre fram att resultera i en aldrig tidigare tillgänglig volym svenskt vin, vilket kommer att ge många svenskar möjligheten att välja svenska viner.

Även om många idag känner till svenska viner, så är det framförallt i de landskap där vinodlingarna ligger som vinerna säljs (delvis beroende på våra försäljningsmöjligheter), men jag tror och hoppas att 2018 årgången ska kunna hitta utanför ”vinodlingslanskapen”.

Under sensommaren var jag i Tranås på Apotekarns Vin och Deli och höll en svensk vinprovning och utan överdrift så kändes det som att jag hade kommit till en ny värld. Dessa 30 tal personer kändes helt ”oförstörda”. Den glädje och entusiasm som de visade för de svenska vinerna, kom som en blixt från en klar himmel. På vägen hem så var jag full av energi och tänkte på alla samhällen som finns i Sverige. Samhällen som aldrig tidigare haft någon svensk vinprovning och hur stor ”vinmarknaden” är, även i ett litet land som Sverige.

En av deltagarna på vinprovningen var en spansk journalist, bosatt i Schweiz som efter provningen kom fram och sa att han var mycket överraskad av det röda vinet Balders Blod 2016, att man kunde göra vita viner i Sverige det kunde han förstå, men att det gick att göra röda av hög kvalitet, var i det närmaste oförståeligt i hans värld.

Jag vill passa på att tacka Catarina på Apotekarns Vin och Deli för ett fantastiskt arrangemang.

HUR BLIR KVALITETEN 2018?

Tidigt under säsongen så jämfördes 2018 med 2016, men jag tror att årgångarna kommer att skilja sig markant åt i slutänden.

Med risk att låta som en ”vinskribent”, så tror jag att skillnaden kommer att vara enorm mellan de olika producenternas viner, de som lyckats träffa rätt i skördeuttag/skötsel samt skördetidpunkt kommer nog att göra riktigt generösa viner, som är läckra redan som unga, medan andra nog får luta sig mot den krispigare lättare stilen, som kanske balanseras av en viss restsötma, för att förstärka frukten.

När det gäller rosévinerna gjorda på Rondo så ska de antagligen konsumeras de närmaste 18 månaderna. Många odlare rapporterade om en extremt tidig blomning, men att druvorna sedan stannade upp i mognaden runt verasion (färgskiftningen), kanske beroende på torka och skördemängd per stock. Håller man nere skördeuttaget på Rondo och tillverkar rosévin av den självrunna musten, så brukar dessa hålla och utvecklas i närmare 5 år, de bättre åren.

De röda vinerna är det alldeles för tidigt att ha en uppfattning om i dagsläget, men de ska bli spännande att följa.

Summa summarum så har jag försiktiga förhoppningar på årgången, jag tror att den kan vara tillgänglig redan som ung, men frågan är om den har koncentrationen för att utvecklas under många år.

SVENSKT VIN I NORGE

I somras så hade vi besök av en Norsk vinagent och då fick de chans att prova lite olika viner från oss och detta resulterade i att vi från och med september säljer vårt vita vin EGO på vinmonopolet i Norge. Jag tycker alltid att det är skoj att svenskt vin exporteras, men extra skoj är det när det är ett vin som EGO. Detta är ett vin som inte bara slinker ner, utan det brukar skapa en hel del diskussioner och förvåning. Ett solera lagrat Solaris vin, med den kraften är nog inte vad de flesta norrmän förväntar sig av ett svenskt vin.

Om det är på grund av att vi har börjat sälja våra viner i Norge eller inte, vill jag vara osagt, men nyligen så hade vi besök av Norska vinmonopolet, som var ute på en Sverige och Danmark turné, för att kolla av vilken kvalitet som fanns att tillgå.

VITINORD 2018

Under sommaren arrangerades Vitinord 2018 som är en konferens för folk som är intresserade av vinodling/vintillverkning i kallt klimat. Arrangör var Alnarps universitet och Köpenhamns universitet och arrangemanget sträckte sig från måndag kväll till fredag, med diverse föredragshållare och exkursioner till vingårdar i Sverige och Danmark.

Jag var på den första Vitinord konferensen 2006 i Jurmala (Lettland) och vad som slog mig redan då var den extrema skillnaden mellan föredragshållarnas föredrag.

Skillnaden beror dels på föredragshållarnas individuella kompetens, men även på hur man lyckas föra fram den information man vill förmedla.

Halva meningen med en sådan här konferens är att träffa likasinnade och bygga ut sitt kontaktnät, personligen så känns det även privilegierat att få möta många av dessa ”legender”.

Vad jag tyckte var synd var att deltagandet från deltagarländerna (Sverige och Danmark) var väldigt försiktigt och då speciellt från producentledet.

Jag tycker att arrangörerna gjort ett fantastiskt jobb, självklart är där alltid saker som kan göras bättre, men min känsla var att de som var där tyckte det var välinvesterad tid. Att genomföra ett sådant här arrangemang, till 50 % i Sverige är inte helt enkelt, då vi har de alkohollagar som vi har i Sverige. Det mest simpla som att bjuda på ett par cl vin till deltagarna är omgärdat av ”tonvis” med regler, och vad som utomlands är 5 minuters planering har i Sverige 4 veckors handläggningstid, samt är förknippat med kostnader.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur ”omvärlden” ser på oss när vi arrangerar en sådan här konferens, med deltagare från kanske 15 olika länder och på kvällens galamiddag så serveras en Prosecco som fördrink och en fransk Sauvignon Blanc till fiskrätten. Jag vet inte hur många deltagare som kom fram till mig under kvällen och förundrades över vinvalen. Till och med ”danskarna” förundrades över att inte ett svenskt solaris vin valts till fisken.

Ingen skugga ska falla över arrangörerna, men en vacker dag så hoppas jag att vi kan sitta rakryggade i Rådhusets festsal och njuta av svenska viner rakt igenom kvällen

 Åter igen tack ni som arrangerade Vitinord 2018, ni hjälper oss att sätta Skandinavien på vinets världskarta.

VÄRLDEN KOMMER TILL SVERIGE

Fler och fler utländska besökare kommer till våra vingårdar och det innebär att fler och fler också går på Systembolaget och frågar efter svenska viner (även om det bara är en bråkdel av besökarna som jag tror orkar ta sig dit).

Vi hade en man från Norge på besök, som ville handla våra viner på Systembolaget, så han frågade expediten om hon kunde berätta något om våra viner och då svarade expediten att hon inte kände till våra produkter. Norrmannen berättade att man när man gick in på Norska vinmonopolets butiker och till exempel ville köpa lokal öl, så var butikspersonalen väldigt pålästa på det lokalproducerade, precis som man förväntar sig.

Turister som kommer till Sverige har nog svårt att förstå att personalen på Systembolaget inte har kunskap om de lokala produkterna, utan tolkar nog det som att de lokala produkterna inte är värda att ha kännedom om.

Jag vill inte på något sätt dra alla systembolagets butiksanställda över en kam, utan skulle sträcka mig till att det endast är 90 % av de butiksanställda som inte har tillräcklig information att ge kunder sina kunder angående svenska viner.

Anledningen till personalens brist på kunskap kan kanske härledas till Systembolagets egen information på sin hemsida om vinlandet Sverige, där man skriver att EU inte godkänt Sverige som vinland, men att Danmark däremot är godkända. Detta skulle i så fall innebära att vi svenska vinbönder varit kriminella i snart 20 år!

DET TAR PÅ KRAFTERNA ATT VARA ARG

Skörden startade i år den 23/8, vilket är en rekordtidig start av skörden och avslutades den 22/9, vilket också det är rekord tidigt.

Förr brukade jag säga att 26/9 var den officiella Solaris skördedagen, men jag får kanske revidera detta framöver.

Skörden har varit fruktansvärt intensiv och lärorik och vissa dygn så lovade jag mig själv att aldrig utsätta mig själv för detta igen. En vecka var det skörd 6 dagar i sträck och man hinner inte hålla undan i vineriet, andra dagar så kommer inte druvorna in i den takten man har tänkt sig och då vet man att natten kommer att förvandlas till morgon innan man kan komma i säng.

Nästan 40 ton har vi tagit in från Vingården i Klagshamn samt Flädie mat och vingård och lokaler och utrustning testas till bristningsgränsen. Utomlands så skulle de kanske höja på ögonbrynet över 40 ton, men om man berättar att man från de druvorna ska tillverka ett 20 tal olika viner samt att de ska spänna över alla olika vinstilar, så börjar de nog höja på ögonbrynet.

I ärlighetens namn så har jag känt mig konstant arg och tålamodet har varit ”nolltolerans” och jag tror mig skällt ut 50 % av landets vinodlare över deras obefintliga framförhållning.

Även besökare, plockare, ja även hundar och katter har fått sig en känga av mitt dåliga humör. Alla har verkligen fått möjlighet att se mig från min absolut sämsta sida.

En morgon hade jag verkligen bestämt mig för att andas lugnt och inte jaga upp mig och jag och farsan sitter och skördar en rad innan de andra plockarna ska dyka upp. Druvorna är så fantastiska, så jag säger till farsan att bara en naturkatastrof kan förstöra potentialen i dessa druvor, 5 minuter senare öppnar sig himlen och Möllevägen förvandlas till en syndaflod, av nästan bibliska mått och man känner hur det kokar inombords

Jag är enormt imponerad över alla vänner som kommer år efter år och hjälper oss med skörden, trots mitt katastrofalt dåliga humör.

 

Ni som hjälper oss år efter år med skörden ska ha ett jätte tack för allt jobb ni gör och jag hoppas att vi kan återgälda er vänlighet på något sätt.

FÖRSÄLJNING AV SVENSKT VIN

Att försäljningen av svenskt vin går bättre än någonsin har jag nog redan poängterat, men när jag fick se statistik som Systembolaget visade upp på Vitinord, så blev jag dock väldigt imponerad. Om jag minns det rätt så var 1,2 % av alla exklusiva viner i Skåne av svenskt ursprung och detta är riktigt lovande siffror, för här konkurrerar vi verkligen med vinvärldens kvalitets elit. Gotland var det landskap som överraskade mig mest med en försäljningsandel av svenskt vin bland de exklusiva vinerna på hela 3 %. Nu är självfallet försäljningen av vin enormt mycket större i Skåne än på Gotland (jag tror Skåne har ca 50 st Systembolag och Gotland 3 st).

Dessa försäljningssiffror har gjort att alla våra vita viner och det röda Balders blod är slutlevererade och detta är både roligt och frustrerande på samma gång. När nu restaurangerna (äntligen) så smått börjar upptäcka svenskt vin, så har vi inget att leverera, eller som en restaurang sa till mig i veckan: JAG SKULLE BESTÄLLT MER NÄR JAG HADE CHANSEN!

Min förhoppning är att vi kan komma ut med Ran 2.0 (uppkallat efter det första Skandinaviska vinet tillverkat på Solaris) i början på december, för att sedan komma med en större lansering av vårt vin Inkognito i början på februari 2019.

ORANGE VIN

2008 gjorde jag ett experiment med att göra ett orange vin på Solaris, detta vin lagrade jag sedan i 10 år på ekfat, utan att fylla upp det och utan att svavla det. Detta vin var ett privat experiment och ungefär 70 % av vinet hade avdunstat och när jag i våras buteljerade det som var kvar, så kan jag kanske inte säga att det var världens bästa vin, dock gav det mig blodad tand att försöka skapa ett sådant vin, fast denna gång ett kommersiellt lite mer gångbart vin.

Det finns inte så många producenter som gör denna vinstil i Sverige och kommersiellt så känner jag bara till Snårestads vingård och deras viner lovar mer, speciellt de varma årgångarna.

I år så har vi gjort två varianter, en lite lättare som går mer åt vit vins hållet, fast med tanniner och en lite kraftigare orange som fortsatt jäsningen på äggformad behållare.

Det är bara att erkänna att man är ute på tunn is, dels har jag begränsad kunskap om tillverkningen av dessa viner och dels har jag inte en aning om vilka försäljningskanaler denna typ av vin bör distribueras. Vi sa att ska vi göra denna typ av vin så ska druvmaterialet ha potential att skapa något bra (det betyder inte per automatik att det blir bra), så druvorna till dessa viner är hämtade från stockar där vi gallrat ner till endast en klase per skott, vilket förhoppningsvis skapar god koncentration i vinet.

Vinerna är tillverkade av en blandning av okänd vildjäst och köpt (känd) vildjäst. I vineriet finns såklart en massa jäststammar sedan tidigare, så det är svårt att säga hur ”vild ” den delen av jästen är, men den köpta garanterar oss en viss del av icke ”standard” jäst.

Vi har använt köpt vildjäst i några år, ibland använder vi den hela vägen och ibland så tillsätter vi en annan jäst efter några dagar. Om man ska generalisera så upplever jag att vildjästen ger mer fyllighet men mindre frukt, men jag har kanske för liten referens för att med säkerhet säga att det alltid är så.

 

 

 

 

 

Sommaren 2018, behöver man säga mer, ja man kan nog säga hur mycket som helst men jag backar en bit till våren, för att ta det hela från början.

Intresset för svenskt vin har exploderat (ett starkt ord men jag tycker att det passar bra i sammanhanget) det senaste året och då talar jag om intresset från allmänheten.

Det är en helt annan attityd som jag möts av nu när vi har guidade turer, eller när jag är iväg på svenska vinprovningar. Folk är nyfikna och stolta över att det odlas vin av den kvalitén som det görs i Sverige. Allmänheten har gått från att vara på ”andra sidan” till att vara på vår sida och det är inte utan att det känns lite märkligt att höra folk tala om svenskt vin som att de jobbade på marknadsavdelningen hos en svensk vingård.

Min försiktiga gissning är att de svenska vingårdarna över lag haft dubbelt så många besökare som de hade 2017 och dessutom så får jag uppfattningen från mina kollegor att besökarna är ännu mer positivt inställda till besöken än tidigare.

Den 5:e juni så anordnade Aludden Providôre i Lerum en svensk vinmässa, som avslutades med mat och svenskt vin. Efter mässan så sitter vi svenska vinbönder i matsalen och äter och tittar ut på ett hundratal gäster som alla sitter och äter och dricker svenskt vin, SOM DET VAR DET HELT NATURLIGASTE I VÄRLDEN! Jag blev nästan rörd, det kändes som att jag hade transporterats in i framtiden till år 2030. Aludden Providôre ligger i den absoluta framkanten när det gäller svenska viner på restaurang och när jag sist tittade på deras vinlista så fanns det 26 olika svenska viner listade.

Munskänkarna i Mölnlycke hade arrangerat en svensk vinprovning med vin från 7 olika producenter (om jag minns det rätt), som jag fick förmånen att hålla. Vinprovningen var fulltecknad och det enda olyckliga var att brandmyndigheterna inte tillät fler personer i lokalen (missuppfatta mig rätt), så alla som ville kunde tyvärr inte delta. 7 olika producenter och kanske ett 10 tal viner, som ledningen för munskänksektionen valt ut och just detta gjorde mig en aning osäker på hur bemötandet av vinerna skulle bli.

Jag har fullt förtroende för ledningens kompetens, men tyckte kanske att man varit lite väl ambitiös då man skulle ha så många producenter och viner, istället för att välja ut det bästa i varje respektive vinstil.

Min osäkerhet var helt obefogad, alla viner presterade riktigt bra och det var endast ett vin som fick kommentarer om att det var en aning ordinärt.

De enda människor jag mött som haft en negativ bild av svenskt vin är de som byggt sina åsikter via information på nätet. Internet är både fantastiskt och en katastrof, fantastiskt för att all information är tillgängligt alltid och en katastrof för att nästan ingen information är korrekt. Kolla bara Wikipedia, sök på svenskt vin, eller svenska viner så får ni den mest missvisande bilden av svenskt vin som ni kan få. Dels är informationen ”uråldrig” och dels är den inkorrekt. Världens mest använda lexikon och man härleder till att informationen stått i någon dags eller kvällstidning och därför är det sanning som sprids.

VÅREN 2018

Stora delar av våren gick åt att buteljera och etikettera viner och om jag minns det rätt så var det runt 12000 flaskor som skulle etiketteras samt 15000 som skulle buteljeras (Klagshamns och Flädies viner).

Jag hade bestämt att allt skulle göras klart så att vi bara skulle behöva leverera när beställningarna dök in och med facit i hand så var detta ett genidrag.

De som tror att vinodlarna tar det lugnt på vintern och våren skulle varit med under denna tid. Då är jag ganska säkra på att de skulle ändrat uppfattning.

Vårt halvtorra fruktiga vin Öresund 2017 började säljas i Mars och våra två roséviner; Klagshamns Rosé 2017 och Klagshamns Rosé Barrique 2017 började säljas i April.

I Juni var det dags för vårt rödvin Balders blod 2016 att ställa sig på Systembolagets hyllor och även om det endast rörde sig om drygt 500 flaskor så är det skoj att kunna erbjuda ett rödvin från vår vingård. Detta var fjärde årgången vi släppt Balders Blod från Klagshamn. (2006,2009,20013 och så nu 2016).

VÄXTSÄSONGEN 2018

Detta är första gången på 19 år som jag inte hunnit anteckna högsta och lägsta temperaturen under säsongen, jag har inte ansett mig ha 2 minuter per dag över och det säger nog en hel del om hur säsongen varit. Maj var galet varm och SMHI sa att en sådan majmånad får man endast räkna med att uppleva 3-4 gånger på en miljon år, juni var inte galet varm, men dock riktigt varm i alla fall och sedan har vi haft juli månad som bara gjort en helt matt. I början på sommaren så tyckte inte ”kontorsnissarna” att det var speciellt varmt, juni månad började de ”erkänna” att sommaren nog var rätt varm och i Juli månad så har nog även de som jobbar inomhus insett att sommaren varit helt galen, om inte annat så märker de det när de inser att de inte får lov att tända grillen längre i sin egen trädgård.

I början på sommaren så hörde jag en del som drog paralleller till den makalösa sommaren 1959, men dessa jämförelser har mattats av de senaste veckorna. Sommaren 2018 går helt enkelt inte att jämföra med något som någon nu levande människa varit med om i Sverige.

Varje dag kommer folk och säger till mig hur bra detta väder är för vinodling och hur glad jag måste vara. I värmen tryter både ens ork och tålamod och jag känner att jag inte orkar förklara för alla att vinrankor även kräver vatten. Låt mig göra en jämförelse med att jag skulle ta mig ner till det lokala segelsällskapet och vandra in i deras klubblokal mitt under ett orkan oväder och säga: ”NU MÅSTE NI VÄL ÄNDÅ VARA GLADA, DET BLÅSER JU!”

Vi startade vingården i Klagshamn för att vi ansåg att detta läge och de druvsorter vi odlar hade potential att skapa en hög kvalitet i det klimat som området har. Hittills har årets väder varit bra för dem som har lerjordar eller lätta sandjordar med bevattningssystem, och som velat ha fram stora volymer per hektar.

Satsar man på ett lågt skördeuttag (för att få bättre koncentration i musten), så innebär detta att den mindre mängden druvor på varje stock mognar snabbare och en sommar som denna, kan alltså resultera att druvorna ”brådmognar” och därför kan det innebära att aromerna inte utvecklas som de brukar.

Något jag lagt märke till de senaste åren är hur lite alkohol som krävs, för att utländska vita viner ska smaka spritigt, redan vid 13 % alkohol börjar t.ex Sancerre vinerna smaka eldiga.

Jag har testat ett av våra viner på ett 25 tal personer, för att se om de ansåg smaken som alkoholrik i ett vin som vi gjort med 16,5 % alkohol. Ingen ansåg att alkoholen stack ut eller att smaken var eldig och detta är ytterst anmärkningsvärt. Ett vin tillverkat av druvor från ett lågt skördeuttag ger druvor med mer smak, som kan bära mer alkohol utan att bli eldigt.

För att ingen ska tro att jag baktalar alla utländska vita viner så ska jag förtydliga mig med att säga att man även kan tillverka bra smakrika vita viner utomlands och vissa av dem är också fantastiskt smakrika, det är bara en hake, då är de också fantastiskt mycket dyrare än de svenska.

Jag förstår att många tycker att detta låter helt fel, många ”förståsigpåare” säger ju att Svenskt vin är dyrare än jämförbara utländska viner.

När Föreningen Svenskt vin skulle ha årsmöte i maj månad så hade man arrangerat en middag på Ronneby Brun och till det så serverades Flyinge vingårds PEGASUS ORIGINAL 2014. Detta vin var en av de bästa vinupplevelser som jag upplevt på restaurang i Sverige och lägger man ihop vinupplevelsen med priset (110 kr glaset), så är det frågan om det inte skulle placera sig på första plats.

Säsongen 2018 har helt klart väckt känslor och en anledning till att tålamodet är kortare än vanligt är säkerligen värmen, men även osäkerhetskänslan av att vara mitt i något som man inte har någon referens till.

Sedan 1:a maj har vi fått under 10 mm regn, så inget regn har egentligen kommit ner till rötterna utan all nederbörd har i princip bara avdunstat.

Man odlar ju vin söderöver, ”hur går det till?” är en vanlig frågeställning jag får efter att jag förklarat att vi är kluvna till värmen/torkan. Den stora skillnaden är våra enorma lövväggar (mängden blad) och desto mer blad desto större avdunstningsyta (extremt förenklat, även bladens struktur spelar in). Åldern på stockarna spelar såklart också in, desto äldre stockar desto större chans att rötterna hittat sig neråt i jordlagren där fukten bevaras längre, eller till och med hela vägen ner till grundvattnet.

På de gamla stockarna brukar vi skära av rötterna som går i sidled ca 4 ggr per år, men i år har vi bara vågat göra det 1 gång (tidigt i våras), för att inte stressa plantorna.

På det norra fältet där vi har sandjord, har vi gått med slang och vattnat så gott som dagligen och detta förfarande är enormt tidskrävande. Upp klockan 04.00 varje morgon för att vattna, sedan jobba ”vanlig” arbetsdag och sedan gå på vattningen igen på kvällen.

Vi jobbar på att bygga upp humushalten i hela vingården och speciellt på sandjorden, problemet ett sådant här år är dock att inget vill växa i torkan så ingen humus byggs upp ett sådant här år, om det inte tillförs manuellt.

Vi får se hur vi summerar säsongen 2018 när den väl är över och fortfarande kan mycket hända, en sak är dock säker och det är att säsongen kommer att finnas i allas minne en lång tid framöver.

JESPER ÄR TILLBAKA och snart är han på väg igen.

Jesper kom hem i andra halvan av maj och då var det som frälsaren kom. Vi gick verkligen på knäna i våras och det var välkommet med ett par extra händer. Meningen var att han skulle kommit hem tidigare från Nya Zeeland, men han visade framfötterna så pass ute i odlingen att han fick jobb inne i vineriet på Felton Road.

Bra vin görs sällan av en slump och därför är det en ren njutning att höra noggranna man är på Felton Road. Ska man göra ett vin som kostar upp mot 600 kronor så får man vara beredd på att jobba lite hårdare.

Hur många vinodlare i världen räknar sina klasar? (inte ens en gång privat personen som odlar i trädgården tror jag gör detta), men det gör man på Felton Road. Hur många producenter klipper bort ”vingen”(den del som sticker ut på toppen av klasen) på alla klasar? Felton Road gör detta.

När jag hör dessa ”galenskaper” så bara njuter jag. Det finns hur många sätt som helst att förbättra kvaliteten ytterligare, den enda kvalitetsbegränsningen som finns är oss själva. Det svenska klimatet och jordmånerna har gett oss en fantastisk grundpotential i de svenska druvorna, men det är upp till oss vinodlare att förverkliga den fulla potentialen.

Förutom att Jesper skapat sig helt andra referenser inom vin, vinodling och vintillverkning, så märker jag att det är ett helt annat ”driv” i utförandet av momenten och det blir ytterst tydligt att vi i Sverige måste bli mer ”internationella” på vilket sätt vi utför våra arbetsmoment.

När man ser en filmsnutt från vingårdsarbete utomlands så ser det oftast ut som en filmsnutt från stumfilmsepoken, ni vet de här filmerna när människorna rör sig onaturligt snabbt och filmerna från svenska vingårdar ser mer ut som reklamfilmer för en rehab klinik för utbrända.

”Problemet” med folk som skaffar sig kompetens, är att de blir attraktiva på arbetsmarknaden och så är det också med Jesper, så nu i augusti så åker han ner till Marcel Lapierre i Beaujolais (en av medlemmarna i ”Gang of four”) och börjar jobba.

Jag tycker att det är en milstolpe som passeras när en svensk vingårdsarbetare får jobb hos en internationell producent av kvalitetsviner och vi kan inte göra annat än att lyckönska honom.

VINVÄRLDEN FÖRÄNDRAS I EN RASANDE TAKT

Det är få människor som motsäger mig om jag påstår at boken EN VÄRLD AV VIN, är den mest kompletta vinbok som skrivits på svenska (ej att förväxla med översatt till svenska). Författaren Mikael Mölstad berättade för mig att boken sålt i nästan 100 000 exemplar om jag minns det rätt.

Boken beskriver hela den kända vinproducerande världen och en del av dess producenter och tredje upplagan kom ut 2003. I denna upplaga så ges landet Kina 1 blad = 2 sidor och det var antagligen så att landet ”förtjänade” detta utrymme. I dag är Kina störst eller näst största producent av vin i världen och världen största inköpare av vin.

Att en så gammal jordbruksprodukt som vin, kan vara i konstant förändring i sådan hastighet är helt otroligt, vinländer kommer från ingenstans och vinstilar poppar upp ur tomma intet, informationen om vinländer och stilar blir nästan omodern samtidigt som bläcket torkat på pappret man skrivit om dem.

SVENSKA RESTAURANGER

Som vinälskare är detta mitt återkommande problem, häromdagen så var Lena och jag med två vänner på Restaurang Lyran i Malmö och efter god mat och några flaskor trevliga viner, så kom vi att prata om våra restaurangupplevelser utomlands. Efter en stunds funderande så kom vi överens om att 90 % av restaurangbesöken utomlands hade gett oss positiva minnen, oavsett om det var den lokala kvarterskrogen eller finrestaurang. Samma reflektion gjorde vi över våra svenska restaurangbesök, men då hade jag bara positiva minnen i 20 % av fallen.

Vi kanske är inskränkta och tråkiga när vi går på restaurang hemma, försökte jag förklara det hela med, men det kändes inte som att bara detta kunde förklara den enorma skillnaden i tillfredställelse mellan utländska och svenska restaurangbesök. Är utländska kockar så mycket bättre än svenska? Eller är utländska råvaror så mycket bättre? Vår ene vän är själv kock och kände sig ganska säker på att inget av ovanstående frågeställningar förklarade känslan av våra restaurangbesök.

Jag fick frågan vad jag brukade dricka på restauranger utomlands, något lokalt och något av de dyraste alternativen, vinpåslagen på restaurang är så låga så jag brukar passa på, blev mitt svar. Där har vi det, får man gott vin till maten så blir man självklart positiv sa han.

För ett tag sedan så gick jag in på hemsidan till vad vissa anser vara Malmös bästa restaurang, för att kolla vinlistan. Billigaste vinet kostade 695 kr och det kan väl vara högst rimligt när man tänkt unna sig Malmös bästa matupplevelse i fantastisk miljö och kompetent personal. Problemet var bara att jag aldrig hade hört talas om producenten så jag bad Lena Googla på producenten och vinet. Vinet visade sig vara ett vin som kunde köpas för 50 kr!!! Okej tänkte jag, de har väl lägre påslag på de lite exklusivare vinerna då för att folk verkligen ska satsa på att få hela upplevelsen.

Inte för att tanken var att ta ut svängarna hela vägen, men jag var nyfiken på vad vinet man begärde 14700 kr kostade att köpa om man nu skulle valt att dricka det hemma istället för på denna eminenta restaurang, 1000 kr i runda slängar blev svaret och vinet hade getts 90 poäng av 100 av en känd vinbedömare, så även för en 1000 lapp så skulle nog många tycka att vinet varit överprisat.

 

GREAT GOLD TYRINGE

Fredholms Vingård lyckades med det högst osannolika att erövra en GREAT GOLD för Solaris vinet ELSA 2017, på den Spanska vintävlingen INTERNATIONAL WINE AWARD i Rioja.

Vissa säger att 2017 var en katastrofårgång i Sverige, men trots detta så verkar Tyringes stolthet ha sopat banan med den internationella vineliten. Skämt åt sidan stort grattis alla på Fredholms vingård, sådana prestationer inspirerar oss andra.

Jag hade kunnat betala hur mycket som helst för att se minerna på jurymedlemmarna, när de inser att svensk Solaris från Tyringe placerat sig i topp.

FESTIVALER OCH VINPROVNINGAR

Det har varit en hel del arrangemang i år med svenska viner och extra roligt har det varit att intresset för dem varit så stort (jag har stått på en scen och haft 3 personer som åhörare, och den ene satt bara där för att han var trött i benen och ville vila upp sig innan han skulle vidare).

Nu i helgen var det Skepparps Vinfestival SMAKA SVENSKA VINER 2018 Fredag, Lördag 27/7 och 28/7. På denna festival så har man möjlighet att smaka viner från nio svenska vinproducenter och blir man hungrig så lagar Tareq Taylor festival maten, kan inte bli annat än trevligt.

HAMNFESTEN PÅ LIMHAMN började på Torsdagen 26/7 och höll på till den 29/7, och där hittade ni oss i tältet tillsammans med LIMHAMNS BRYGGERI och SURF SHACK.

 

 

JAG BER OM URSÄKT…

Jag ska börja med att be om ursäkt till Systembolagets personal i Västra Hamnen, som den senaste tiden fått oförtjänt kritik, för att de påståtts diskriminera Svenska viner. Jag har nu förstått att personalen inte agerat diskriminerande mot Svenska viner utan att det varit slumpen som avgjort Vingården i Klaghamns viners placering, samt att personalen följt Systembolagets regler när det gäller exponering av olika viner. Jag har valt att lita på den information jag fått denna gång och vill därför ytterligare en gång be om ursäkt för det inträffade.

Upprinnelsen till ”kritiken” var ett facebook inlägg från en kund på Systembolaget som inledningsvis inte kunde hitta våra viner på Systembolaget i Västra Hamnen, men efter en tids letande så fann personen vinerna på en hylla längst nere vid golvet. Personen reflekterade över placeringen och iakttog samtidigt på vilket sätt boxviner exponerades framme vid kassorna. Detta inlägg gav Vingården i Klagshamn en ”like” på Facebook och bidrog på så sätt att det spreds.

”Kunden” på Systembolaget som gjorde inlägget på Facebook har gjort iakttagelser på Systembolaget och dragit sin egen fullt normala slutsats, Svenska viner längst ner, boxviner längst framme vid kassorna, jag tror alla normala människor skulle dragit samma slutsats.

Systembolaget är inte som ”andra” butiker (ICA, KONSUM, IKEA osv), vilket man med all tydlighet framhäver i sin TV reklam. Systembolaget vill inte likt alla andra företag, locka till merförsäljning, så man har sina storsäljare framme vid kassorna, alltså man ska inte behöva gå mer än 10 meter, så har man en 3 liters box eller två i händerna och sedan snabbt ut igen (ingen merförsäljning där inte).

Innan jag går vidare vill jag berätta att ag och Lena startade denna vingård för att vi ville ”sprida glädje” och ”ge tillbaka” lite grann till ”vinvärlden”, som vi tycker har gett oss fantastiska upplevelser och fantastiska minnen och därför känns det olustigt när kritiken blir missriktad, såsom i detta fall.

Vi ”firade” precis i veckan 10 års jubileum som leverantör till Systembolaget och jag vill ta tillfället i akt att berätta bakgrunden till att vi gav ett ”like” till inlägget.

När vi började att försöka sälja våra var det nästan omöjligt att sälja svenskt vin på Systembolaget. Vi fick inte finnas på hyllorna på något Systembolag i Sverige och Sveriges lagstiftning ger ytterst begränsade möjligheter att göra reklam för en liten vingård som oss, rent ekonomiskt

Första gången vi lyckades sälja en flaska vin utan en vinagent i Sverige, så hade en person i Lund beställt 1 flaska av vårt vin till ett Systembolag i Lund. Vi satte oss i bilen och levererade flaskan till Lund, detta gjorde självfallet att leveransen blev en förlustaffär, men glädjen i att någon ville köpa vin av oss övertrumfade den ekonomiska förlusten. Väl på plats fick jag mig noga förklarat av en av de butiksanställda, att hämtar inte kunden ut flaskan så skulle jag bli tvungen att hämta tillbaka den!  JAG OCH LENA SKULLE ALLTSÅ STÅ TILL SVARS IFALL ATT KUNDEN INTE FULLFÖLJDE SITT ÅTAGANDE!!

Detta var första gången jag förstod hur Systembolaget verkligen fungerade, vad som skulle bli en fantastisk dag, blev istället en ögonöppnare för hur monopolet fungerar.

Efter hand blev vi fler och fler vinproducenter i Sverige och då tillät Systembolaget att man skulle få finnas på ett (1) Systembolag (det närmaste)och detta var självklart bättre än noll, men trots detta en stor begränsning för hur mycket som gick att sälja och för ca 5 år sedan så blev det möjligt att sälja på tre (3) Systembolag. Sålde man bra fick man behålla dessa 3 Systembolag och sålde man för dåligt så blev det mindre.

2011 så lanserar vi Sveriges billigaste svenska rosévin 50 cl för 99 kr, som bland annat ska säljas på Systembolaget Mobilia (ett stort affärscentra i Malmö) och butiken valde att endast beställa 6 flaskor och jag frågar varför man valt att ta så lite flaskor (6 X 50 cl = 3 L )  butikschefen svara mig då;  (DETTA ÄR INTE SAMMA BUTIKS CHEF SOM IDAG OBS OBS! så det inte blir någon missuppfattning) ”detta vin är alldeles för dyrt, ingen kommer att vilja köpa det” blir hennes svar och då jag påpekar att det antagligen inte är upp till henne att bedöma sina kunders benägenhet att köpa svenskt vin så tar det hus i helvete. Första veckan så levererade jag 3 gånger, men butiken envisades med att endast beställa 6 flaskor åt gången, för att trötta ut oss, ekonomiskt. Vi skickade in vänner för att fråga efter vinet, för att höra vad personalen sade om vinet när det efterfrågades, alla fick berättat för sig hur dyrt vinet var.

Var butikschefens bedömning av vinet och prissättningen då korrekt? Som svar på den frågan kan jag svara att det är vår bäst säljande rosé någonsin och den sålde 2000 flaskor under 2 månader på de återstående  två (2) bolagen vi fick tilldelade. För att förtydliga mig så skulle detta innebära att rosén placerar sig bland Sveriges mest sålda alla kategorier oavsett prisklass (bland rosé på flaska) räknat per Systembolag.

Jag får alltid berättat för mig att EU sagt att Systembolaget inte får favorisera svenska viner och om någon från ”EU” läser detta så erbjuder jag mig att vara kronvittne på att Systembolaget inte favoriserar svenska viner.

Så går det ytterligare något år och nu erbjuder sig Systembolaget att distribuera våra viner kostnadsfritt i hela landet, detta innebär att någon i Pajala kan beställa vårt vin och vips så skickas det från ett av ”våra” tre (3) Systembolag.

Detta låter helt galet och för bra rent ekonomiskt och för dåligt rent miljömässigt, men vi hänger på.

Kronprinsens Systembolag blir den lyckliga vinnaren att distribuera våra viner, alltså direkt någon i Sverige beställer en flaska så ska de skicka den flaskan till kundens närmaste Systembolag.

Detta System fungerar såklart inte, utan Systembolaget på Kronprinsen blir såklart vansinniga, PÅ OSS! ”Fattar ni vad ni ställt till med?” får jag mig förklarat då jag ska leverera, ”fattar ni så mycket jobb ni ställt till med” osv…  Jag kan garantera att inte heller detta Systembolag kan ni anklaga för att favorisera svenskt vin, återigen så anmäler jag mig som kronvittne.

Efter en tid år så tar Systembolaget bort detta system och numera skickar vi till centrallagret i Örebro.

Livet går vidare som vinbonde och försäljningen ökar, tills jag märker att ett bolag inte sålt en enda flaska av två av våra viner på en månad, det är inte möjligt tänker jag, så jag åker in för att se om vi haft ”otur” och fått en dålig plats i butiken.

Jag letar, letar och letar men jag lyckas inte hitta vinerna, till sist ger jag upp och frågar personalen trots att jag vet att det är förbjudet att tala med Systembolagets personal, när man är leverantör. Personalen lyckas inte heller hitta våra viner och fler och fler i personalen börjar hjälpa till, då kommer en kille utspringande från lagret och säger att han hittat flaskorna, PÅ LAGRET!

Alltså vinerna hade aldrig satts ut i butiken utan låg ouppackade på lagret, snacka om svårsålt.

När jag ändå var på Systembolaget så tänkte jag att jag skulle passa på att sätta medaljer (små runda dekaler) på några viner som levererats innan medaljerna levererats till oss, men det skulle jag inte ha försökt. ”Jag ska anmäla dig” kläcker en i personalen ur sig och jag tror han skojar, han ska anmäla mig, efter det som just uppdagats, att man inte ens en gång satt ut våra viner i butiken.

När folk letade efter svenskt vin de första fem (5) åren, så kunde de aldrig hitta våra viner under bokstaven S som i Sverige, de sprang fram och tillbaka mellan Sydafrika och Spanien (vinerna står i alfabetisk ordning efter respektive land). Det geniala i Systembolagets exponering var att Sverige stod i kategorin Övriga länder, och på de flesta Systembolag så innebar det sidan om Grekland med sitt mästerverk Retzina (kåda tillsatt vin på dispens från EU), jag avslutar meningen här.

Vi använder oss av en lite högre modell av 50 cl flaskor för vissa viner, detta innebar att de i vissa av Systembolagets hyllor, inte fick plats längst ner, för det var faktiskt där vi hamnade osannolikt ofta, sett ur ett statistiskt perspektiv. Lösningen på detta blev att Systembolagen la flaskorna ner så att det såg ut som att något (skit) slängts längst ner och man inte kunde se etiketterna. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kommit på tanken att lägga flaskorna ner, nere vid golvet, man tror då självklart att det är något skit eller ett extra lager av något av de vinerna som STÅR på hyllorna.

Ovanstående saker är bara en bråkdel (och det menar jag verkligen) av vad vi fått vara med om i vår relation till Systembolaget men jag tänker inte trötta ut folk med att göra listan längre, idag.

Med denna text så vill jag ge er bakgrunden till varför vi gav en ”like” till inlägget på Facebook, lägger man sedan till den statistiska sannolikheten för att 4 viner från en vingård, ska hamna längst ner i en modul med 4X4 fack (vilket bilden på Facebook faktiskt visade), så förstår ni kanske lättare att vi gjorde det vi gjorde.

THE BEAST FROM THE EAST, ja det är inte utan att man ryser till när den Sibiriska kylan stormar in över Skåne. När man kommer fram emot Mars månad så vill man att temperaturen ska stiga succesivt för varje vecka, men igår och idag så har temperaturen legat på 7-9 minusgrader.

I VINGÅRDEN

Grovbeskärningen är klar sedan länge men ”nerböjning” och finbeskärningen är kvar på ungefär halva arealen.

Vi vill inte göra finbeskärning under tiden det är så kallt som det är nu, dels för vinstockarnas skull, men även för vår egen del. Direkt vädret blir lite varmare så kommer vi dock att slutföra detta arbetsmoment.

I VINERIET

I vineriet så har det varit full rulle, med buteljeringar och etiketteringar, samt omdragningar av 2017 års viner.

De flesta stora producenter i världen skulle nog skratta när jag säger att det varit körigt, men de gör inte heller alla arbetsmoment manuellt.

Ca 8000 flaskor har buteljerats och ca 14 000 flaskor har etiketterats; FÖR HAND!

I vår lilla värld så inbillar vi oss att vi är ganska ”effektiva”, när det gäller att jobba manuellt och det innebär att 10 personer kan buteljera och etikettera (samt paketera) ca 2500 flaskor, om allt går som det ska.

Detta system innebär dock att man måste ha tillgång till 10 personer och det har vi alltid när Flädie Mat & Vingårds viner ska buteljeras, med hjälp av deras ”vinvänner”. Dessa vinvänner har en enorm lojalitet och arbetsmoral, så oftast är där fler intresserade än vad vi kan ta emot i vineriet.

Många av dessa vinvänner har varit med i många år och alla som deltar har genomgått en utbildning innan de får lov att delta.

När Vingården i Klagshamn buteljerar, så är vi max 5 personer och ibland endast 4 och det resulterar i att vi genomför endast själva buteljeringen, för att sedan nästa dag sätta igång med etikettering och paketering.

Vi brukar vilja göra flaskorna helt leverans klara, vilket innefattar att de är paketerade i lådor, med streckkod på varje låda så att det bara är att gå in i ”skattelagret/vinkällaren”, när det är dags för leverans. På detta sätt så är det enklare, snabbare att sköta logistiken, samt att man minimerar ”misstagen”.

I VÄXTHUSET

Årets rotäkta plantor har satts i produktion i växthuset och detta är alltid intensiva dagar, då man vill att alla sticklingarna ska komma i jorden ungefär samtidigt.

Vi tar bara sticklingsmaterial från vinstockar som vi följt i många år, så att vi vet att materialet är bra och sjukdomsfritt. Det här med att göra bra rotäkta plantor är något som vi sätter stort värde på, då vi vet att många av plantorna kommer att hamna hos odlare som generellt har ett tufft klimat. Har man ett tufft odlingsläge så är plantmaterialet A och O, på ett ”bättre” odlingsläge kan man ibland komma undan med ”andra hands” kvalitet, men aldrig på ett tufft läge.

När vi började tillverka rotäkta plantor så var många gånger kunderna ”garden centra” och vi visste inte då var plantorna skulle planteras, det finns ju många människor från tex Småland, Östergötland osv som besöker vänner i Skåne och vips så hamnar de på ett Garden centra och känner sig inspirerade att köpa med en vinplanta till ”hembygden”.

Just detta var anledningen till att vi började produktionen av plantorna tidigt på året, så att de blev väletablerade innan vi levererade dem, dels ska plantorna vara kraftfulla, men de ska även vara ordentligt avhärdade och detta är minst lika viktigt.

Nu för tiden så säljer vi ytterst lite plantor till ”garden centra” butiker, men vi har fortfarande kvar ”rutinen” från då dessa var våra större kunder.

I STOCKHOLM

I februari hade SVENSKA HANTVERKSDRYCKER arrangerat en vinprovning på WINERY HOTEL och Flyinge vingård, Kullahalvöns vingård, Arilds vingård och vi var där för att vissa upp vad vi har att erbjuda.

Hotellets lokaler ger en ”internationell” atmosfär, som jag tycker gör sig bra med våra svenska personliga viner. Just denna känsla tror jag alla som var där gillade, nu var det ju inte så att vi blev nersprungna av besökare, men de som var där var fantastiskt intresserade och det var inte många sekunder man hade möjlighet att vila stämbanden.

På kvällen stannade vi kvar och åt och då berättade en servitris att hon antagligen var den servitris som sålde mest svenskt mousserande vin (Flädies EBBA brut) till gästerna och jag kunde såklart inte låta bli att fråga hur responsen var kontra kunderna som beställde Champagne. Kunderna är ungefär lika nöjda! blev svaret.

Mycket trevlig tillställning TACK HASSE!

…OCH ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR ÄR…

Varje år delar Vingården i Klagshamn ut priset ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR, till den eller de som under året gjort bedrifter utöver det vanliga för Svenskt vin.

De senaste åren så har priset gått till sommeliererna MATTIAS SÄFWENBERG på Aludden Providore och VICTOR FUENTES från Swedish Taste och numera hans egna restaurang SINTI.

Dessa två vinnare är ledande i Sverige, när det gäller att erbjuda, presentera och inspirera restaurangbesökare att välja svenskt vin till maten. Vad de gjort och gör, är att visa att, ”SVERIGE KAN OCKSÅ” och nu ska ni få chans att prova vad landet har att erbjuda.

Årets vinnare av titeln ÅRETS SVENSKA VINAMBASSADÖR 2018, har båda (ja i år så blev det för första gången två som fick dela på priset), har båda inspirerat folk att själva ”söka upp” svenskt vin.

Den första vinnaren är CARINA OLOFSSON GAVELIN, som genom sitt företag GAVELINWINE, ger privatpersoner, föreningar och företag möjlighet att upptäcka svenskt vin och de svenska vingårdarna, STORT GRATTIS CARINA!

Den andra vinnaren är SVENERIC SVENSSON, vinodlaren, författaren, och ordföranden i föreningen SVENSKT VIN. Sveneric har genom sina böcker inspirerat folk till att börja odla och producera vin i Sverige, samt genom sina utbildningar höjt kompetensen hos de svenska vinproducenterna, STORT GRATTIS SVENERIC!

Båda årets vinambassadörer har fått svenska folket att ta sig till svenskt vin, den ena genom att transportera folk till ”händelsernas centrum” och den andre genom det skrivna ordet.

Åter igen STORT GRATTIS CARINA OCH SVENERIC.

SKÅNSKA GASTRONOMI PRISET 2017

I år så hade man för första gången instiftat ett vinpris och vi tillsammans med SKEPPARPS VINFESTIVAL och NORDIC SEA WINERY var nominerade.

Hela tillställningen hölls i Knutssalen på  Malmö Rådhus och man hade lyckats samla ihop större delen av den skånska mat och dryckeseliten.

På ena sidan så hade jag Nordic seas representant Johanna Härd och på den andra Mischa Billing (Grythyttan). Johanna berättade att Nordic sea Winery hade en kapacitet att buteljera 6000 l i timmen (dvs hela vår årsproduktion) och det sätter saker och ting i ett perspektiv och nu fattar ni kanske varför jag har svårt att se mig själv som ett hot mot folkhälsan.

Denna information, i kombination med att jag vet att Skepparps vinfestival är det största och bästa svenska vinevenemang, gjorde att jag satt avkopplat och njöt av glädjen att vara nominerad.

Jag hamnade i TOTAL CHOCK när jag hörde mitt namn läsas upp som vinnare av ÅRETS SKÅNSKA VINPRIS 2017 och juryns motivering var så välformulerad att det nästan borde komponeras musik till den.

JURYNS MOTIVERING

Det omöjligas konst fängslar alltid de stora mästarna. Att göra Sverige till ett vinland sades vara en uppgift lika omöjlig som att bygga en bro till Köpenhamn. Murre Sofrakis banade väg, bröt mark och fick vinrankornas rötter att leta sig djupt ner i den Skånska myllan. Murres viner tjusar numera de mest kräsna konnässörer. Föregångaren har blivit en förebild och bron till världen är byggd.

OJ oj oj, man ska lägga av när man är på topp.

Skämt åt sidan, det finns inte en chans att en person kan uppnå ”juryns motivering”, utan vad det hela handlar om är ett ”lagarbete”, d.v.s att en massa människor sluter upp och hjälper till. Mina föräldrar som gett mig och Lena möjligheten att starta vingården, istället för att stycka av marken till tomter och flytta utomlands. Mattias, Jesper och nu Jason som lägger ner tid och engagemang i odlingen och produktionen, samt alla de frivilliga som hjälper till vid skörden.

Ovanstående är bara de uppenbara personerna, alla de som handlat våra viner har bidragit till detta pris, så det är bara för mig att ta av hatten och buga och tacka.

I ENGLAND

Det är rätt fantastiskt hur snabbt saker och ting kan förändras, Englands mest ambitiösa vingård NYETIMBER startade1988 och om jag minns det rätt så kom de första vinerna 1994 eller 1995. Engelska viner hade vid denna tidpunkt så dåligt ryckte att man sa att det krävdes fem personer för att dricka en flaska engelskt vin, tre som höll den som skulle dricka och en som hällde.

Knappt 25 år senare kan jag läsa i tidningen LIVETS GODAs nyhetsbilaga:

Nyetimber Tillington Single vineyard 2010: 1055 kr 93 poäng av 100 möjliga

Om någon för 25 år sedan, eller för 10 år sedan sagt att man skulle behöva betala över 1000 kr för en flaska engelskt vin, så hade man betraktats som totalt KOKO.

”Hypen” runt engelskt mousserande vin är så stor för tillfället att man inte längre ifrågasätter produkten. Som vän av nya vinländer känns det lite ”tråkigt”, att jag inte bara kan ryckas med och skrika wow, tjohoo, nu dricker vi…

Jag ska villigt erkänna att Tillington är den bäst belägna vingården jag sett i  England och producenten bakom vinet är den mest ambitiösa.

Dock är där något som gnager, då jag ser att vinet ”endast” legat 5 år på flaska med jästen och detta i kombination med att årgången är 2010.  I Champagne (som man tidigare jämfört sig med), så var 2010 högst medioker och här i Klagshamn så var det kvalitativt den sämsta årgången vi haft.

Det var bara ett par tre år sedan jag hörde motiveringen för att inte handla engelska mousserande viner, DE KOSTAR JU NÄSTAN SOM CHAMPAGNE!

Idag kostar de inte ”NÄSTAN” som Champagne, utan lika mycket. Kan det vara så att jag ser fel på vinet, det är kanske inte ett prestige vin (även om alla säger det) utan ett CLOS vin (vin tillverkat från ett specifikt muromgärdat område), och därför är prisat som ett exklusivt clos vin.

Problemet är bara att vingården inte har någon mur runt sig, men hade jag jobbat på marknadsavdelningen för Nyetimber, så hade jag uppfunnit Englands motsvarighet till Frankrikes clos viner, HEDGE VINER, alltså häck viner = Specifikt häck omgärdat område.

Nu hoppas jag att ingen tror att jag är negativt inställd till engelskt mousserande, tvärtemot, jag rekommenderar er att köpa till exempel Nyetimbers Classic Cuvee för 399 kr (92 poäng av Livets Goda), eller Wiston Estates South Downs Cuvee brut 349 kr (91 poäng av Livets Goda).

Som en kuriositet kan nämnas att Dermot Sugrue som idag tillverkar vinerna på Wiston Estate, tidigare var vinmakare på Nyetimber.

NYA ZEELAND

Säsongen i Central Otago verkar ha varit den varmaste någonsin om jag ska tro Jesper. Temperaturer på upp mot 37-38 grader, för att sedan gå ner till ”bara” 30 grader, så gott som inget regn och sedan när det väl kom så fick man 70 mm på en dag.

Har man fått 70 mm regn på en dag så tror man att, det blir rejält blött i marken, men regnet bara rinner av odlingen som vatten på en gås, på vissa ställen hade vattnet inte trängt ner mer än 3 cm, men om inte annat så fylldes vatten magasinen.

Det torra och varma vädret har gjort att mjölkdaggstrycket är enormt och på vissa fält så måste man spruta var femte dag med bikarbonat (Felton Road använder inte kemiska bekämpningsmedel) och detta är verkligheten för de som odlar de klassiska druvsorterna år som detta.

På Felton Road verkar blomningen ha varit överväldigande bra, vilket gjort att man fått gallra bort stora mängder druvor, dels för kvalitetens skull, men även för att man inte har kapacitet i vineriet.

Det är skoj att höra ”filosofierna” när det gäller gallring, från en kvalitets producent som Felton Road. Gallrar man tidigare så ökar koncentrationen av smakämnena i druvorna och gallrar man senare så får man inte denna effekt. Vad man däremot får med en senare gallring är, en garanti att bara de bäst mogna druvorna hänger kvar tills skördetillfället. Så en tidig gallring behöver inte utesluta att man även gör en sen gallring.

Sen gallring är något vi brukar göra då vi ska tillverka roséviner i Klagshamn, druvorna måste inte vara superkoncentrerade till ett somrigt rosévin, men man vill inte ha omogna aromer, och därför gallrar vi bort de sista 30 % av de klasarna som inte ändrat färg när mognaden börjat.

Innan blomning så kan man också göra en lätt gallring av blomställningarna, men denna är mer riskfylld (man kan stå med för lite druvor i slutänden).

Den varma säsongen har gjort att man kommer att gå igång med skörden denna vecka och man räknar med att den ska ta ca 3 veckor.

Senaste tiden har ett stort fokus lagts på att komma i ordning i vineriet, de gamla vinerna ska tappas från fat till ståltankar och faten ska göras i ordning för den nya skörden.

Central Otago ska vara ett COOL CLIMATE, men då jag hör temperaturer på 30-35 grader så gäller det nog inte 2018.

TJUREN FERDINANDS KORKEK

Det kommer nya uppfinningar hela tiden, en del riktigt bra, andra totalt katastrof dåliga.

Om man skulle börja med en uppfinning som jag inte är så begeistrad i så är det HELIX korken som vissa producenter nu valt att använda sig av (jag har dock inte sett den själv i verkligheten). Helix korken är tillverkad av korksmulor och fortsätter upp över kanten på flaskan, så att man kan dra upp korken utan korkskruv och sedan försluta flaskan genom att trycka ner den igen.

En bättre uppfinning är NDtech cork som är vanliga korkar som blivit screenade med en ny snabb teknik, vilket gör att de är garanterat TCA fria (korkskadefria) , alltså under 0,5 nanogram/liter vilket är gränsen för att en människa ska känna av kork defekten.

Detta tycker jag låter helt lysande, min uppfattning är att de flesta andra alternativ för att komma ifrån korkskada har fler nackdelar än fördelar. De korkar som tillverkas av kontrollerade smulor, ser tyvärr inte trevliga ut och de är hårdare att sätta i, för oss som gör arbetsmomentet manuellt. Smul kork ala DIAM och andra producenter, är som fotvänliga skor från 1970 talet, de tar bort problemet, men de ser så jäkla tråkiga ut, att man hellre har ont än använder dem.

I SVERIGE

Vad som slog mig efter vi varit uppe på THE WINERY hotell i Stockholm, var att man tillverkade ett italienskt rödvin som kostade 180 kr flaskan på Systembolaget, alltså i paritet med vad ett liknande vin jäst i Italien skulle kostat. Finns det ett mervärde i att produkten är jäst i Sverige? Inte för mig som vin nörd tänker jag. Det är inte heller så som Nordic sea (i Simrishamn) arbetar, utan deras affärs idé är att tillverka precis det som Systembolaget efterfrågar, till ett lägre pris än det skulle kostat att tillverka det utomlands (om jag förstått det hela rätt).

När jag tänker lite mer på ”konceptet” (är man trög så behöver man lite mer tid att tänka), så inser jag att ”alla” andra finner ett mervärde att produkten (vinet i det här fallet) är jäst i Sverige, detta är ju själva affärs idén med alla mikrobryggerier. Mikro bryggerier köper ingredienser från alla världens hörn och jäser sedan ölen i sina egna lokaler och så tycker folk att de dricker något LOKALT (man ska uttala ordet lokalt som att det är något magiskt med det).

Vad jag hade tyckt var roligt, var om THE WINERY hotell hade köpt svenska druvor och tillverkat ett vin på dessa. Detta tror jag hade blivit ett mycket bra skyltfönster för svenskt vin, samtidigt som det blivit bra reklam för THE WINERY.

Jag träffade en av grundarna till hotellet och han nämnde att det funnits tankar att ”komplettera” med svenska druvor via en egen odling. Detta tror jag dock inte är rätt väg att gå, för hur duktig man än är så är det en viss startsträcka innan man får kontinuitet i kvaliteten. Det är enormt viktigt att man redan från första årgången hittar rätt i kvaliteten, annars är det stor risk att man förstör för svenskt vin för lång tid framöver.

Jag ser en intressant möjlighet för svenska vingårdar att ha ett samarbete med en aktör som THE WINERY hotell, vi har bra odlingsförutsättningar och de har närheten till marknaden.

A PROMISE IS A PROMISE

När vi var på Stockholm food and wine förra året så sprang jag på ägaren till PUFZ innovativa silikonprodukter och såg en vinkork/vinstopper i silikon, som verkade göra jobbet otroligt bra, om man nu skulle få för sig att inte dricka upp hela flaskan på en gång.

Ett annat användningsområde, och det var egentligen det jag tänkte på när jag såg ”korken”, var att man skulle kunna ha den på mässor och liknande när man ska hälla upp vin.

Dessa korkar finns med älgar, dalahästar och Gotlandsbaggar (för att nämna några varianter. Om detta är bra eller dåligt får ni själva avgöra, men jag tror nog att det kan bli en snackis om man använder den på mässor.

Gå in på www.pufz.se, så får ni själva bilda er en uppfattning.

Som sagt jag lovade att informera om produkten och nu är det gjort

 

December månad brukar jag viga åt ”kompetensutveckling”, vilket brukar innebära att jag åker runt i vindistrikt på kontinenten och pratar med producenter och provar vin och så blev det även 2017.

Denna gången så hade vi bestämt oss för att helt och hållet fokusera på Frankrike, med start i Champagne. Jag brukar inte sticka under stol med att Champagne är en av mina favorit drycker, men denna gången så hade jag precis läst boken BURSTING BUBBLES av Rob Walters, så jag närmade mig vindistriktet Champagne med lite andra ögon, än jag normalt brukar göra.

Boken BURSTING BUBBLES kan jag absolut rekommendera, framförallt för att jag tycker den väcker eftertanke. Är man van vid att läsa andra vinböckers beskrivning på Champagne, så blir man initialt lätt irriterad på författaren, men om man sansar sig så inser man att irritationen nog har mer att göra med att man inte insett tidigare hur mycket myter/lögner man blivit i pumpad.

Vad jag till största delen tar med mig från den boken är uttrycket ”CHAMPAGNE ÄR FÖRST OCH FRÄMST ETT VIN, FÖRST DÄREFTER ETT MOUSSERANDE VIN”, vad detta innebär är att, har man inte råmaterialet för att göra ett ”ok” stilla vin så gör man inte ett stort mousserande vin.

Vad som slår mig redan första dagen i Champagne är hur stora arealer ser nästan ”brända” ut, fält efter fält utan ett enda ogräs och det känns nästan kusligt. Jag som i vanliga fall gillar när det är ordning och reda i fälten, får en olustig känsla inombords. Champagne har ett klimat som normalt sett borde vara optimalt för ogräs och detta kanske är den stora orsaken till den ”brända” känslan. Champagne är det vin distrikt i Frankrike som har lägst procentuell andel ekologisk areal, och min gissning är att 98 % av arealen besprutas med Round up (kemiskt bekämpningsmedel).

När jag för 10-15 år sedan vandrade runt i vingårdarna i Champagne så reflekterade jag över att där var fullt med blåa plastremsor överallt och detta kanske är anledningen till att jag inte uppfattat fälten som lika ”brända”. Vad var då dessa blåa plastremsor som fanns på de flesta fält? Jo det var sopor från Paris som man använde som gödsel och de blå plastremsorna kom från Paris soppåsar. Det är inte längre tillåtet att använda dessa sopor som gödsel medel i Champagne och därför ser man mindre och mindre av dem och mer och mer den bruna jorden.

Att omställningen (till ekologisk odling) i Champagne går långsammare än i andra distrikt är inte konstigt. Dels har det att göra med Champagnes klimat, som gör att många svamp sjukdomar (även ogräs) trivs väldigt bra där, men även att odlarna har väldigt mycket att ”förlora”, om vi bara ser till det ekonomiska värdet. Att Champagne sedan är ett vin som ska lagras i ex antal år innan det når marknaden gör att man uppfattar det som att förändringen går ännu långsammare, då man måste vänta längre än genomsnittet i Frankrike för att sätta ut den ekologiska stämpeln på flaskorna.

VAD ÄR TRENDERNA I CHAMPAGNE?

Nummer ett är absolut lägre dosage (eftersötning av det färdiga vinet) och då talar vi kanske om att man har dragit ner nivåerna från exempelvis 10g socker/l till 7g/l hos många producenter. Även helt torra Champagner är på modet och det känns som att alla producenter med självaktning ska göra något vin med noll dosage. Här känner jag att det blivit en hysteri, min personliga åsikt är att ytterst få champagner klarar av nolldosage och att producenterna valt att hänga på en trend. Skulle producenterna ändra odlingssättet för att på så sätt få bättre mognad och härigenom lägre syra, så köper jag tankesättet, men att använda samma basvin för att tillverka 2 olika viner, en med noll dosage och en med 7 g socker, inger inget förtroende.

ÄGGET, den där magiska lagringsbehållaren som har gått från att vara kufernas leksak, till en statussymbol. Är man riktigt hipp (och framgångsrik) så införskaffar man den i ekträ och placerar den strategiskt så att alla ser den. Jag gillar tanken med ”ÄGGET”, för att den tillför ytterligare en smaknyans, vad som dock är problemet är att hittills har ägget inte funnits på andrahands marknaden och det innebär att vinerna lätt blir överekade när de är i kontakt med 100 % ny ek. Detta fenomen kommer självklart att försvinna om några år, när faten blir äldre och inte tillför lika mycket ek längre.

CLOS VINER

Att man tillverkar viner från ett speciellt muromgärdat läge kallas ”clos viner”, detta har visserligen varit populärt ett tag nu, men trenden verkar fortsätta och på något sätt så är jag inte helt övertygad att denna trend gör mig speciellt entusiastisk, med några få undantag så känns vinerna väldigt överprisade och ibland så frågar jag mig själv inombords om det inte är lite väl fräckt av producenterna att begära de priser de begär.

TRYCK MÄTARE PÅ CHAMPAGNEKORKEN

Nej detta är nog ingen trend, däremot såg jag en champagnestopper med inbyggd tryckmätare bland souvenir försäljarna i Champagne. Denna uppfinning får antagligen räknas till en av de mer onödiga (vilket antagligen gör den till ”årets julklapp” 2018)

LES AVISE

Jag råkade fylla år under vistelsen i Champagne och blev aningen förvånad när Magnus och Gustaf från Flyinge vingård ringde mig och sa att de av en slump också var i Champagne. Jag fattade ganska snabbt att Lena var ”boven till slumpen” och att hon hade tänkt att ”the more the marrier” och därför bokat bord på Jacques Selosse restaurang Les Avises. Nästa överraskning var att även Jessica och Thierry från champagnefirman Perrion skulle dyka upp.

Det smarta med att vara 6 stycken när man går på restaurang istället för 2 innebär förutom glädjen av att vara fler att man får chans att prova så många fler viner och Les Avises är absolut rätt ställe att göra detta på.

När jag fick höra att jag fick ”fria händer” att beställa in viner, så kan det närmast beskrivas som känslan av att vara barn i en väldigt exklusiv godis affär.

Frågan är om jag sett en bättre vinlista (och då syftar jag inte på omfattningen) över franska viner, bara bra producenter och rätt årgångar, till fantastiska priser.

Bland annat så fanns det vin från Muscadets bästa producenter för 35 Euro (ungefär vad den lokala krogen hemma tar för husets röda = ospecificerad box).

Jag och Lena har traditionen att endast dricka vin från där man befinner sig och därför blev valet Champagne rakt igenom, för att avslutas med vad jag anser är champagnes bästa stilla röda vin (Coteaux champenois) från Egly-Ouriet. Som en kuriositet kan nämnas att Egly-Ouriet även levererat rödvinet som ingår i Jacques Selosse rosé, så det finns en återkoppling till restaurangen.

När man befinner sig hos mentorn för många unga champagne odlare, för det måste man kalla nuvarande ägaren Anselme Selosse, så måste man också passa på att prova hans vin SUBSTANCE. Substance är ett ”typ” Solera lagrat årgångslöst vin som innehåller alla årgångar sedan 1986 (eller var det 1987) och släpps i en mycket begränsad upplaga varje år. Jag har hört många som har åsikter om detta vin, men så är det nog när man tillverkar något på gränsen av det möjliga. Min ståndpunkt angående Substance är att vinet borde vara receptbelagt, bara man närmar sig kanten på glaset så halveras pulsen och en euforisk känsla infinner sig. Jag känner igen denna känsla från mina bästa vinminnen, samtidigt som euforin infinner sig så kommer även en vemodighet över det ouppnåliga (i att aldrig själv kunna tillverka denna kvalité) och man kan inte annat än att buga inför mästerverket.

Substance är ett vin som inspirerat oss när vi började tillverka vårt vin EGO och det verkar som att fler och fler Champagne producenter också anammat detta produktionsätt, men Selosse har ett visst försprång då han startade för 30 år sedan, att han sedan har ett fantastiskt råmaterial i sina druvor förstärker bara hans position.

Självklart så inser jag att upplevelsen av kvällens viner förstärktes av sammanhanget, fantastiska människor, fantastisk mat, fantastisk service, men det föringar inte upplevelsen

STORT TACK, Lena, Magnus, Gustaf, Jessica och Thierry.

Dagen efter så bjöd Jessica och Thierry på en fantastisk kväll med mat, och viner från Perrions privata källare, STORT TACK än en gång.

Innan vi begav oss från Champagne så skulle vi in till Egly-Ouriet och hämta viner, men det var lite stimmigare än vanligt då man höll på att bygga ut vinkällaren/flasklagret. Detta är en av de mest ambitiösa producenterna i Champagne, redan idag så lagrar man sina  årgångsviner ungefär 108 månader (9 år) på flaska innan de släpps till försäljning.  Annick (frun i huset) berättade att man hade ca 700 000 flaskor liggande i källaren, men att man ville låta dem flasklagras längre och därför behövde större källare. Egly-Ouriet är en producent som rankas högt av alla, men vad som skiljer Egly-Ouriet från dem flesta andra producenter är att de inte verkar nöjda, utan hela tiden vill fortsätta utvecklas och förbättra.

Om jag förstått det rätt så är man bara 6 stycken som jobbar heltid på Egly-Ouriet, det är alltså ingen ”stor firma” räknat till antalet anställda och de skulle med lätthet kunna säga till sig själva att de är nöjda både med sin ekonomiska situation och kvalitén på vinerna, men fortfarande har man ambitionen att utvecklas.

I Frankrike har vinbönder traditionen att byta ”en flaska av mitt vin mot en flaska av ditt vin” oavsett vad ens viner kostar och det är en tradition som är otroligt sympatisk. Vi visste inte om denna tradition från början utan plockade med våra viner ut i Europa mest för att visa vår uppskattning för att de tagit sig tid, men märkte ganska snabbt att varje gång vi gav en flaska så fick vi en tillbaka. Som stelbent svensk var man inte helt bekväm med detta initialt (man vill ju inte tigga), men efterhand så har känslan förändrats till en välbehagskänsla och en tradition som vi gärna är med på.

SANCERRE och POULLY FUME´

Efter Champagne så bar det av ner till Sancerre och Poully Fume, tanken var att bo i St Andelain, där producenten Didier Daguenau har sin hemvist.

Saker och ting blir dock inte alltid som man tänkt sig, så vår bas blev en stuga strax söder om  Sancerre istället.

Sancerre viner har vi skaffat en rätt bra referens över genom åren, men det är alltid intressant att komma ner och prova nya årgångar och känna av trenderna.

Årgångarna 2014, 2015 och 2016 fanns till förfogande på många ställen och ganska snart utkristalliserades ett mönster. 2015 årgångarna behövde man inte smaka ens en gång för att känna igen dem, och detta var samma överallt man kom. 2015 var ett väldigt varmt år, och det innebar att många skördat sina druvor vid väsentligt högre mognad än vad som var normalt och den höga alkoholen slog emot en i kombination med lätt övermogen frukt. Initialt är detta en trevlig och generös doft, men ganska snabbt så blir den kväljande. Dessa varma år så är det lätt att låta ”för mycket” druvor sitta kvar på stockarna, då vädret kan mogna även stora mängder frukt, dock med den väsentliga nackdelen att inte koncentrationen finns i druvorna.

Jag tyckte det var enormt lärorikt att se att skillnaden mellan övermogna druvor och icke mogna druvor inte är större, när man jobbar med höga skördeuttag. Aromerna som jag hittade i 2015 års Sancerre viner påminner om vissa svenska Solaris viner från 2016, men då har de haft både 2 % och 3 % högre alkoholhalt, vilket visar på bättre koncentration i de svenska druvorna.

Vissa odlare sa att är man på jakt efter klassiska årgångar av Sancerre och Poully Fume´så är det bara att köpa jämna årgångar (06,08,10,12,14 och 2016).

Alla vindistrikt vi besökte under vintern hade drabbats av frost, hagel eller både och, och då pratar vi om skörde bortfall på 30 % – 90 %  under 2017 och detta börjar bli mer regel än undantag på kontinenten.

För första gången såg jag mobila fläktar, alltså fläktar som såg ut som om dom var monterade på sky liftar från en byggarbetsplats. Detta är lysande, för då är det bara att köra bort med sky liften där frosten dyker upp och sätta igång fläkten så att den drar ner varm luft eller sätter luften i rörelse, så inte frosten lägger sig.

Just den här nya ”sky liften med fläkt” är ett typexempel på varför jag tar mig ut i Europa varje år, utvecklingen stannar inte utan hela tiden så hittar vinbönderna lösningar, på de problem de ställs inför.

ITALIEN vs FRANKRIKE

ESCA (ett samlingsnamn för en hel drös med skade svampar), sägs vara det största hotet mot världens vinodlingar i dag och man pratar om att över 5 % av stockarna dör årligen (ibland hör jag siffror på över 10 %).

Ingen vet med säkerhet hur man ska stoppa denna ”massdöd” och ur osäkerhet skapas olika teorier och filosofier.

Ur denna osäkerhet så har SIMONIT och SIRCH (vinstocks beskärnings specialister) skapat sig en nästan rockstjärne status, med några av världens kändaste vinproducenter som kunder/klienter.

Om jag förstått det rätt så har dessa båda Italienska män utvecklat denna metod under drygt 20 år och jag misstänker att det har ”stuckit i de franska ögonen” att några italienare skulle frälsa vinvärlden med sin kompetens.

En dag när jag stod och rökte en cigarett och tittade ut över odlingarna i Sancerre, så såg jag att beskärningen inte såg ut som den brukade, så jag gick runt och kollade andra fält och det var samma ”nya beskärning” på många ställen. Senare på kvällen så läste jag en bok om fransk vinodling och då fick jag syn på ett för mig nytt namn GUYOT POUSSARD. Detta beskärningssätt lär ha uppfunnits för 100 år sedan av en fransman.

Idag sägs 80 % av vinstockarna i Sancerre vara ”konverterade” till detta system och den stora frågan jag ställer mig är, ÄR DESSA BESKÄRNINGSSYSTEM SAMMA SAK OCH VET ITALIENARNA ISÅFALL OM ATT DERAS ”UPPFINNING ”REDAN VARIT UPPFUNNEN?

HENRI BOURGEOIS heter en av Sancerres kändare producenter, denna producent har sedan x antal år även producerat vin på Nya Zeeland under namnet CLOS HENRI. Min tanke har alltid varit att Henri Bourgeois åkt till Nya Zeeland och lärt vinmakarna där att göra Sauvignon Blanc (snacka om fördomsfull).

Jag har alltid tyckt att Bourgeois gör bra till mycket bra viner och med en egen touch som jag inte kunnat sätta fingret på tidigare. Denna gången trillade dock polletten ner, Henri Bourgeois tillverkar de mest ”Nya Zeeländska” Sauvignon Blanc vinerna i hela Sancerre. Vinerna är helt enkelt fruktigare, större och i de högre prisklasserna mer reduktivt stylade. Detta är säkerligen inget de skulle medgett, men det är inte alltid folk vill berätta hela sanningen.

Av en slump så besökte vi en producent som heter Domaine de Laporte, och då berättade de att de var ett dotterbolag till Henri Bourgeois, men att de var deras ”EKOLOGISKA BRAND”.

Man kan inte låta bli att undra varför vissa producenter är så rädda för att förknippas med ICKE KEMISK BEKÄMPNING att man startar upp ett nytt bolag för att marknadsföra dessa produkter.

Som en kuriositet kan jag berätta att jag läste om en bonde i en svensk lantbrukstidning som formulerade sig så här: jag har 700 hektar som jag odlar hållbart, sedan har jag 150 hektar som jag odlar ekologiskt!

Inget ont om Henri Bourgeois, det är en producent vi alltid handlar av när vi är i Sancerre.  De är en av de mest professionella producenterna när det gäller att bemöta sina kunder och de anstränger sig alltid lite extra för att besvara även de svåraste frågorna de ställs inför.

MENETOU-SALON

Strax väster om Sancerre ligger detta mindre kända vindistrikt, som precis som Sancerre fokuserar på druvsorten Sauvignon Blanc. Vinerna är generellt väldigt snällt prisade och ”of season” så är det inte många vinturister som hittar hit. Vi stannade till hos en vinproducent som berättade att han ägde 70 hektar i Menetou-Salon och jag studsade till för det innebar ju att han ägde ca 17 % av vindistriktet. Han svarade lugnt att man växt försiktigt ……., sedan 1478 då man etablerade vinodlingen. Det är rätt charmigt när man ser vinodling i ett annat tidsperspektiv än det man är van vid från Sverige, men han tyckte att vår pionjäranda hade sin charm, vilket resulterade i ett långt och intressant besök.

Menetou-Salon producerar som sagt mest Sauvignon Blanc, men man gör även mindre mängder rödvin på Pinot Noir, som man tar lite bättre betalt för.

DIDIER DAGUENEAU

Detta är en av våra ”husgudar”, Didier själv gick bort för snart 10 år sedan och vi har inte besökt producenten sedan Benjamin och Charlotte (2 av hans barn) tog över.

Vinerna tillverkas på samma sätt idag som när Didier tillverkade dem och det intressanta är att alla viner tillverkas lika dant.

Detta är producenten som inspirerade oss att börja jobba med ekfat och alla vinerna lagras på fat 1 år, för att sedan lagras på ståltank ca 1 år.

Dagueneaus ekfat är lite speciella då de har en mer cigarrformad form, vilket leder till större kontakt mellan vin och jäst under lagringen och man ser även en stor del större fat (gissningsvis ca 500 l).

Det enda nya var det beryktade ”ÄGGET” i ekträ, som givetvis fått hedersplatsen i fatkällaren. Vinerna ligger från 800 kr upp till 7000 kr för Asteroid (sauvignon blanc från oympade stockar), vilket är Loires dyraste torra vita vin.

Asteroid fick vi tyvärr (fullt förståeligt) inte prova men alla andra 2016 viner från ståltank bjöd man generöst på.

Jag har inte kompetens/erfarenhet att bedöma dessa viner i sin ungdom, men när de får lite ålder så är det en stil som jag verkligen gillar.

Didier Dagueneau är ett undantag när det gäller prissättningen i Sancerre och Poully Fume´, men trots det så märker man att de bättre producenterna har höjt sina priser och det är fullt befogat. Bra viner ska få kosta. Jag provade ett enda vin som var överprisat, på en hel vecka och detta ska producenterna verkligen ha beröm för. När det gäller de röda (Pinot Noir) vinerna från dessa distrikt så är min uppfattning dock det motsatta, trots detta så säljer de väl av dessa. Ett svar på varför jag inte är så förtjust i t.ex Pinot Noir från Sancerre kan dock vara att man generellt väljer ut de bästa lägena till Sauvignon Blanc och därför använder norrsluttningar eller platt mark till Pinot Noir. Det enda undantaget jag smakat är ALPHONSE MELLOTs röda prestige vin (blanda inte ihop producenten med Joseph Mellot).

PÅ JAKT EFTER SOMMELIERERNAS RÖDA GULD

I vissa kretsar är Beaujolais otroligt inne och det var många år sedan vi var där så vi ville se vad som hänt i regionen.

Detta är ett starkt fäste för ”naturvinsproducenter” och jag hade hoppats att få träffa några av legenderna för denna nya våg. Kermit Lynch (Amerikansk vinimportör) myntade uttrycket ”GANG OF FOUR” om de fyra producenter som gått i spetsen och ambitionen var att få träffa allihopa.

Noll av dessa hade möjlighet att träffa oss av olika anledningar och det var otroligt synd, men vi kastade oss ut i det okända och jag ska villigt erkänna att så open-minded som vi var i Beaujolais, har vi kanske aldrig varit innan.

Druvan Gamay som man odlar här, sades av en vinbonde vara ”snäll”, men jag fick aldrig reda på om det var mot vinbonden eller konsumenten.

Även här i Beaujolais märktes det en enorm skillnad på årgångarna 2015 och 2016, initialt så är den fruktigare generösare 2015 favoriten, men efterhand så smyger sig 2016 upp som det intressantare.

Ett minnesvärt besök var hos DOMAINE GRAND PRE`, vinmakaren hade fått förhinder så han skickade sin far Claude istället. Claude visade sig ha odlat och tillverkat vin i 40 år innan sonen tagit över verksamheten, men hans engelska visade var lika begränsad som min franska.

När Claude insåg att vi var vinbönder, dvs kollegor från Sverige, så ansträngde han sig extra för att förklara hur hans son odlade och tänkte. Hans förklaring på sin son som EXTREMIST, samtidigt som han ger oss ett stolt leende är obetalbart, eller när han sätter pekfingret mot sin egen tinning och vickar det fram och tillbaka och man hör honom säga MY GENERATION, för att förklara hur mycket kemikalier hans generation använt. Man märkte att detta var en man som kände en enorm stolthet att få lämna över stafettpinnen till sin son med sammanfattningen EVOLOTION.

Gårdens bästa vin hette SPACEMEN och man ser en springande astronaut på etiketten med vintunnor under båda armarna och jag frågar var han fått namnet ifrån. Då berättar han att han en dag kommit till vineriet och sett att sonen ställt ett ”ÄGG” där och undrat om det var SPUTNIK som landat i vineriet.

Trots att vi inte talade något gemensamt språk (förutom vinodlingstemer) så var det ett besök som var oerhört givande och denna vinbonde var den ende som fick 2 av våra flaskor, självklart i utbyte mot 2 av hans.

DEKANTERING PÅ EN NY NIVÅ

En kväll var vi på en trevlig restaurang och där hittade vi ett vin från JEAN FOILLARD en av ”medlemmarna” i GANG OF FOUR. Flaskan dök in snabbare än man hinner beställa en förrätt, och servitrisen lät mig prova av vinet. Vinet hade precis lagom av den där ”pruttkänslan”, och jag kunde inte låta bli att jaga upp mig själv och berätta detta för Lena, servitrisen reagerar direkt och då hon inte kan Engelska, tar det 5 sekunder så återkommer hon med KARAFFERNAS KARAFF. Jag har aldrig sett något liknande, karaffen var grundare än badviken på Sibbarp och hade en diameter så att en häst skulle kunna dricka ur den.

5-10 minuter senare så hade vinet luftats och veckans bästa Beaujolais var ett faktum.

Vad detta visar är att det krävs kompetens och kunskap (och även redskap såsom denna jätte karaff) för att presentera reduktiva naturviner. Kommenterar man prutt doften hemma i Sverige, så blir oftast svaret från serveringspersonalen att så ska det dofta. I min värld är detta att idiotförklara kunden, samtidigt som man visar sin egen inkompetens.

Nu är det kanske någon som tänker att detta var en väldigt exklusiv restaurang i Beaujolais som jobbar med höga påslag och därför kunde erbjuda denna höga service. Svaret är att  flaskan kostade 35 Euro (som en karaff ospecificerat box vin på restaurang i Sverige), kan en kväll bli en bättre marknadsförare för en vinregion och deras restauranger samt producenter?

Min uppfattning är att Beaujolais är en region som kräver att man läst på och fått goda rekommendationer vilka producenter som man vill besöka, annars är det stor risk att man inte ser ”revolutionen” utan mer ser vad regionen varit.

DET GULA VINET

Viner från vindistriktet Jura brukar dela massorna i 2 grupper, den ena stora gruppen är de som inte gillar dessa viner och sedan så har vi mig tillsammans med den lilla gruppen som fullkomligt älskar dessa unikum.

Gillar man viner från Jura, eller känner att man vill upptäcka dem så kan jag rekommendera att läsa boken JURA WINE with local food and travel tips av WINK LORCH (jo damen heter faktiskt det).

Man brukar dela in vinerna från Jura i två kategorier, de traditionella och de moderna. De traditionella vinerna är sådana som man lagrar utan att fylla upp faten och därför får de en viss oxidering/nötighet och de moderna som lagras i fyllda fat. Ska man generalisera så tycker jag att de moderna inte är speciellt unika och självklart måste man betala lite mer än vad man kanske skulle fått göra för t.ex en Chardonnay från ett mer ”lättodlat” vindistrikt, men det är bara min personliga åsikt.

Mästerverket bland de traditionella vinerna heter Chateau Chalon (efter byn med samma namn), dessa viner görs på druvsorten Savagnin. Druvorna odlas på sluttningarna runt byarna Menetru-Le-Vignoble och Chateau Chalon och därefter lagras vinet på ekfat i 6,5 år (med viss variation beroende på producent), för att sedan buteljeras i de klassiska Clavelin buteljerna på 62 cl. Detta är oxidativa viner som lagrats under en tunn (i bästa fall) hinna med jäst för att få rätt påverkan på vinet.

Chateau Chalon står bara för en liten del av Juras produktion och på senare tid så har fler och fler hängt på trenden med mousserande viner då man då kan ta en högre skördemängd per hektar.

Även i Jura så hade man drabbats hårt av frosten och många producenter stod helt utan vin att sälja när vi kontaktade dem.

Årets resa var mycket trevlig och lärorik och förutom lite mer kunskap, så fick vi med oss en massa sköna minnen och det är till stor del det jag gillar med ”vinets värld”. Rent krasst kan man konstatera att det finns en hel del ”personligheter i vår herres hage”, och efter en sådan här resa så blir det uppenbart att ”personligheterna” inte är färre bland vinbönder.

I KLAGSHAMN

Vi gick igång med ”grovbeskärningen” av vinstockarna i november, vilket innebär att vi klipper av den översta biten av årets tillväxt, för att underlätta den ”riktiga” vinterbeskärningen som vi sätter igång med varje år i mellandagarna.

Så denna tid på året så lägger jag ungefär 1/3 av tiden i vingården med diverse arbete, 1/3 i vineriet och 1/3 på ”måsten” (brukar innebära myndigheter ,leverantörer, kunder).

I VINERIET

Man vet att det är januari när man stirrar på ett glas rosévin som man precis fiskat upp ur en jästank och tänker för sig själv ,har det legat tillräckligt länge på jästen? Hur har vinet klarnat? Hur är färgnyansen? Är Systembolagets offert stopp på måndag?

Man borde ha lärt sig vid det här laget, men det är alltid lika ångestframkallande.

Vår rosévins produktion står för en mindre del av vår totala produktion, men trots detta så är det en vinstil som jag tycker tillför mycket mervärde för oss. Detta är anledningen till att vi försöker släppa dem på marknaden 1a april varje år, vilket innebär att vinerna måste vara ”stabila” och buteljeringsklara senast andra halvan på januari.

Vad som är lite känsligt med roséviner är att de säljs i en transparant flaska och därför syns det om vinet är oklart, eller om det har vinkristaller (kan se ut som socker kristaller, men kan även polymera sig så att det blir stora flarn) i sig.

Vinkristaller fäller lättast ut när vinet förvaras kallt, så därför är det bra om vinet hinner vila riktigt svalt en tid innan det är dags för buteljering. Stora vinerier brukar kyla ner vinet till -4 grader i allt från 4 dagar till 14 dagar för att se till så att de flesta kristaller fäller ut.

Jag har hört att det nu finns produkter man kan tillsätta för att denna process ska ske vid högre temperatur och den spontana tanken är såklart att det i så fall skulle vara energibesparande och miljövänligt. Man kan även använda malda (begagnade) vinkristaller för att påskynda processen, men inget av ovanstående produkter är något vi provat.

 

ÖRESUND 2017

Ibland när man är nere i Mosel, så beställer man in en ren, fräsch, fruktig väl kyld riesling från senaste årgången och det känns hur bra som helst, och framförallt, så är det helt okomplicerat.

Just denna känsla vill vi förmedla med vårt vita solaris vin ÖRESUND 2017.

Vinet kommer att släppas i början på mars och blir först ut av våra viner från 2017.

USA

För ett tag sedan så började jag läsa boken VIN & SPRIT, FRÅN POLITIK TILL MARKNAD av Hans De Geer, som handlar om företaget VIN & SPRIT mellan åren 1917-2008. Det är en bok som beskriver VIN& SPRITS historia och svenskars dryckesvanor de senaste 100 åren.

I boken framgår att VIN & SPRIT 1958 exporterade de första 24 lådorna Explorer (denna spritsort behöver säkerligen ingen närmare beskrivning) till USA. Som alla vet så blev Explorer ingen storsäljare i USA, men det verkar ändå som man lärde sig en hel del genom erfarenheten, vilket efterföljaren ABSOLUT VODKA är ett bevis på.

Varför berättar jag då detta, jo sedan ett tag tillbaka så håller vi på att se om vi kan exportera svenskt vin till USA, och blir det ingen succé, så lär vi säkerligen oss något och så gör vi det bättre nästa gång.

Vi håller tummarna.

I TYSKLAND

På INTERNATIONAL PIWI AWARD 2017 så skördade Södåkra vingård stora framgångar (stort grattis Judith och Anders) med 2 av sina viner. Både CAPRICE 2016 och BARCAROLLE 2016 erhöll guld medalj och fick 90 poäng av 100 möjliga.

INTERNATIONAL PIWI AWARD är en vintävling för svamp resistenta druvsorter och det är ju just den vägen de flesta av sveriges vinodlare valt att gå.

Redan med årgången 2010 (hoppas jag minns rätt) så blev Kullahalvöns vingårds Solaris ”Europas bästa Solaris” på denna tävling. Med årgång 2011 så skrapade GUTEVIN ihop en guldmedalj och 96 poäng av 100 möjliga för sitt dessert vin GUTE ÄDEL.

Man kan alltid ha åsikter om att olika tävlingar ”favoriserar” olika stilar, men jag tycker att de svenska framgångarna visar att Sverige absolut är med i den absoluta toppen när det gäller viner gjorda av svampresistenta druvsorter.

I SVERIGE

Jag har ingen siffra på hur många ton det kan ha skördats i Sverige under 2017, men klart är att skördemängden är lägre än 2016, trots att produktionsarealen ökat.

Kvalitetsmässigt så är en hel del odlare dock nöjda, många tycker att vinerna har en bra koncentration och bredd, vilket säkerligen kan härledas till lågt skördeuttag och vinernas ovanligt höga pH värden.

Många odlare är bekymrade över att de inte har ”tillräckligt” med vin för att tillgodose kunderna fram tills nästa årgång är färdig och detta är såklart tråkigt, nu när fler och fler fått upp ögonen för svenskt vin.

En hel del vingårdar har expanderat och/eller håller på att expandera och en del nya vingårdar etableras, men det tar ju ett tag innan dessa vinarealer kommer i full produktion, så jag hoppas att vinköparna är tålmodiga och förstående över detta.

Jag vet inte hur många gånger jag hört (både i Sverige och utomlands) folk säga: DET ÄR LÄTT ATT ODLA VIN, DET SVÅRA ÄR ATT SÄLJA DET!  Ändå så känns det som att det genomgående intrycket jag haft från Frankrike och Sverige de senaste 6 veckorna varit tvärtom, kunder men inget vin.

Om detta är ett övergående fenomen återstår att se.

WINERY HOTEL

9/2 så kommer ”HASSE” att ordna en vinprovning på Winery hotel i Stockholm, där allmänheten och bransch folk kommer få chans att prova svenska viner och prata med ägarna/vinmakarna till dessa viner.

Hasse är en av dessa fantastiska människor som brinner för svenskt vin, så till den graden att han idag är den ”vinförmedlaren” som distribuerar flest antal svenska viner i landet.

Närmare info om evenemanget kommer att finnas tillgänglig på Winery Hotels hemsida när det nalkas.

I FRAMTIDEN

Föreställ er att året är 2069, och ni ser aftonbladet löpsedel:

ÅRETS SVENSKA VINSKÖRD LANDADE PÅ 84 MILJONER LITER, DEN SÄMSTA SKÖRDEN PÅ  10 ÅR.