Vad hände i december & lite sån´t

December månad brukar jag viga åt ”kompetensutveckling”, vilket brukar innebära att jag åker runt i vindistrikt på kontinenten och pratar med producenter och provar vin och så blev det även 2017.

Denna gången så hade vi bestämt oss för att helt och hållet fokusera på Frankrike, med start i Champagne. Jag brukar inte sticka under stol med att Champagne är en av mina favorit drycker, men denna gången så hade jag precis läst boken BURSTING BUBBLES av Rob Walters, så jag närmade mig vindistriktet Champagne med lite andra ögon, än jag normalt brukar göra.

Boken BURSTING BUBBLES kan jag absolut rekommendera, framförallt för att jag tycker den väcker eftertanke. Är man van vid att läsa andra vinböckers beskrivning på Champagne, så blir man initialt lätt irriterad på författaren, men om man sansar sig så inser man att irritationen nog har mer att göra med att man inte insett tidigare hur mycket myter/lögner man blivit i pumpad.

Vad jag till största delen tar med mig från den boken är uttrycket ”CHAMPAGNE ÄR FÖRST OCH FRÄMST ETT VIN, FÖRST DÄREFTER ETT MOUSSERANDE VIN”, vad detta innebär är att, har man inte råmaterialet för att göra ett ”ok” stilla vin så gör man inte ett stort mousserande vin.

Vad som slår mig redan första dagen i Champagne är hur stora arealer ser nästan ”brända” ut, fält efter fält utan ett enda ogräs och det känns nästan kusligt. Jag som i vanliga fall gillar när det är ordning och reda i fälten, får en olustig känsla inombords. Champagne har ett klimat som normalt sett borde vara optimalt för ogräs och detta kanske är den stora orsaken till den ”brända” känslan. Champagne är det vin distrikt i Frankrike som har lägst procentuell andel ekologisk areal, och min gissning är att 98 % av arealen besprutas med Round up (kemiskt bekämpningsmedel).

När jag för 10-15 år sedan vandrade runt i vingårdarna i Champagne så reflekterade jag över att där var fullt med blåa plastremsor överallt och detta kanske är anledningen till att jag inte uppfattat fälten som lika ”brända”. Vad var då dessa blåa plastremsor som fanns på de flesta fält? Jo det var sopor från Paris som man använde som gödsel och de blå plastremsorna kom från Paris soppåsar. Det är inte längre tillåtet att använda dessa sopor som gödsel medel i Champagne och därför ser man mindre och mindre av dem och mer och mer den bruna jorden.

Att omställningen (till ekologisk odling) i Champagne går långsammare än i andra distrikt är inte konstigt. Dels har det att göra med Champagnes klimat, som gör att många svamp sjukdomar (även ogräs) trivs väldigt bra där, men även att odlarna har väldigt mycket att ”förlora”, om vi bara ser till det ekonomiska värdet. Att Champagne sedan är ett vin som ska lagras i ex antal år innan det når marknaden gör att man uppfattar det som att förändringen går ännu långsammare, då man måste vänta längre än genomsnittet i Frankrike för att sätta ut den ekologiska stämpeln på flaskorna.

VAD ÄR TRENDERNA I CHAMPAGNE?

Nummer ett är absolut lägre dosage (eftersötning av det färdiga vinet) och då talar vi kanske om att man har dragit ner nivåerna från exempelvis 10g socker/l till 7g/l hos många producenter. Även helt torra Champagner är på modet och det känns som att alla producenter med självaktning ska göra något vin med noll dosage. Här känner jag att det blivit en hysteri, min personliga åsikt är att ytterst få champagner klarar av nolldosage och att producenterna valt att hänga på en trend. Skulle producenterna ändra odlingssättet för att på så sätt få bättre mognad och härigenom lägre syra, så köper jag tankesättet, men att använda samma basvin för att tillverka 2 olika viner, en med noll dosage och en med 7 g socker, inger inget förtroende.

ÄGGET, den där magiska lagringsbehållaren som har gått från att vara kufernas leksak, till en statussymbol. Är man riktigt hipp (och framgångsrik) så införskaffar man den i ekträ och placerar den strategiskt så att alla ser den. Jag gillar tanken med ”ÄGGET”, för att den tillför ytterligare en smaknyans, vad som dock är problemet är att hittills har ägget inte funnits på andrahands marknaden och det innebär att vinerna lätt blir överekade när de är i kontakt med 100 % ny ek. Detta fenomen kommer självklart att försvinna om några år, när faten blir äldre och inte tillför lika mycket ek längre.

CLOS VINER

Att man tillverkar viner från ett speciellt muromgärdat läge kallas ”clos viner”, detta har visserligen varit populärt ett tag nu, men trenden verkar fortsätta och på något sätt så är jag inte helt övertygad att denna trend gör mig speciellt entusiastisk, med några få undantag så känns vinerna väldigt överprisade och ibland så frågar jag mig själv inombords om det inte är lite väl fräckt av producenterna att begära de priser de begär.

TRYCK MÄTARE PÅ CHAMPAGNEKORKEN

Nej detta är nog ingen trend, däremot såg jag en champagnestopper med inbyggd tryckmätare bland souvenir försäljarna i Champagne. Denna uppfinning får antagligen räknas till en av de mer onödiga (vilket antagligen gör den till ”årets julklapp” 2018)

LES AVISE

Jag råkade fylla år under vistelsen i Champagne och blev aningen förvånad när Magnus och Gustaf från Flyinge vingård ringde mig och sa att de av en slump också var i Champagne. Jag fattade ganska snabbt att Lena var ”boven till slumpen” och att hon hade tänkt att ”the more the marrier” och därför bokat bord på Jacques Selosse restaurang Les Avises. Nästa överraskning var att även Jessica och Thierry från champagnefirman Perrion skulle dyka upp.

Det smarta med att vara 6 stycken när man går på restaurang istället för 2 innebär förutom glädjen av att vara fler att man får chans att prova så många fler viner och Les Avises är absolut rätt ställe att göra detta på.

När jag fick höra att jag fick ”fria händer” att beställa in viner, så kan det närmast beskrivas som känslan av att vara barn i en väldigt exklusiv godis affär.

Frågan är om jag sett en bättre vinlista (och då syftar jag inte på omfattningen) över franska viner, bara bra producenter och rätt årgångar, till fantastiska priser.

Bland annat så fanns det vin från Muscadets bästa producenter för 35 Euro (ungefär vad den lokala krogen hemma tar för husets röda = ospecificerad box).

Jag och Lena har traditionen att endast dricka vin från där man befinner sig och därför blev valet Champagne rakt igenom, för att avslutas med vad jag anser är champagnes bästa stilla röda vin (Coteaux champenois) från Egly-Ouriet. Som en kuriositet kan nämnas att Egly-Ouriet även levererat rödvinet som ingår i Jacques Selosse rosé, så det finns en återkoppling till restaurangen.

När man befinner sig hos mentorn för många unga champagne odlare, för det måste man kalla nuvarande ägaren Anselme Selosse, så måste man också passa på att prova hans vin SUBSTANCE. Substance är ett ”typ” Solera lagrat årgångslöst vin som innehåller alla årgångar sedan 1986 (eller var det 1987) och släpps i en mycket begränsad upplaga varje år. Jag har hört många som har åsikter om detta vin, men så är det nog när man tillverkar något på gränsen av det möjliga. Min ståndpunkt angående Substance är att vinet borde vara receptbelagt, bara man närmar sig kanten på glaset så halveras pulsen och en euforisk känsla infinner sig. Jag känner igen denna känsla från mina bästa vinminnen, samtidigt som euforin infinner sig så kommer även en vemodighet över det ouppnåliga (i att aldrig själv kunna tillverka denna kvalité) och man kan inte annat än att buga inför mästerverket.

Substance är ett vin som inspirerat oss när vi började tillverka vårt vin EGO och det verkar som att fler och fler Champagne producenter också anammat detta produktionsätt, men Selosse har ett visst försprång då han startade för 30 år sedan, att han sedan har ett fantastiskt råmaterial i sina druvor förstärker bara hans position.

Självklart så inser jag att upplevelsen av kvällens viner förstärktes av sammanhanget, fantastiska människor, fantastisk mat, fantastisk service, men det föringar inte upplevelsen

STORT TACK, Lena, Magnus, Gustaf, Jessica och Thierry.

Dagen efter så bjöd Jessica och Thierry på en fantastisk kväll med mat, och viner från Perrions privata källare, STORT TACK än en gång.

Innan vi begav oss från Champagne så skulle vi in till Egly-Ouriet och hämta viner, men det var lite stimmigare än vanligt då man höll på att bygga ut vinkällaren/flasklagret. Detta är en av de mest ambitiösa producenterna i Champagne, redan idag så lagrar man sina  årgångsviner ungefär 108 månader (9 år) på flaska innan de släpps till försäljning.  Annick (frun i huset) berättade att man hade ca 700 000 flaskor liggande i källaren, men att man ville låta dem flasklagras längre och därför behövde större källare. Egly-Ouriet är en producent som rankas högt av alla, men vad som skiljer Egly-Ouriet från dem flesta andra producenter är att de inte verkar nöjda, utan hela tiden vill fortsätta utvecklas och förbättra.

Om jag förstått det rätt så är man bara 6 stycken som jobbar heltid på Egly-Ouriet, det är alltså ingen ”stor firma” räknat till antalet anställda och de skulle med lätthet kunna säga till sig själva att de är nöjda både med sin ekonomiska situation och kvalitén på vinerna, men fortfarande har man ambitionen att utvecklas.

I Frankrike har vinbönder traditionen att byta ”en flaska av mitt vin mot en flaska av ditt vin” oavsett vad ens viner kostar och det är en tradition som är otroligt sympatisk. Vi visste inte om denna tradition från början utan plockade med våra viner ut i Europa mest för att visa vår uppskattning för att de tagit sig tid, men märkte ganska snabbt att varje gång vi gav en flaska så fick vi en tillbaka. Som stelbent svensk var man inte helt bekväm med detta initialt (man vill ju inte tigga), men efterhand så har känslan förändrats till en välbehagskänsla och en tradition som vi gärna är med på.

SANCERRE och POULLY FUME´

Efter Champagne så bar det av ner till Sancerre och Poully Fume, tanken var att bo i St Andelain, där producenten Didier Daguenau har sin hemvist.

Saker och ting blir dock inte alltid som man tänkt sig, så vår bas blev en stuga strax söder om  Sancerre istället.

Sancerre viner har vi skaffat en rätt bra referens över genom åren, men det är alltid intressant att komma ner och prova nya årgångar och känna av trenderna.

Årgångarna 2014, 2015 och 2016 fanns till förfogande på många ställen och ganska snart utkristalliserades ett mönster. 2015 årgångarna behövde man inte smaka ens en gång för att känna igen dem, och detta var samma överallt man kom. 2015 var ett väldigt varmt år, och det innebar att många skördat sina druvor vid väsentligt högre mognad än vad som var normalt och den höga alkoholen slog emot en i kombination med lätt övermogen frukt. Initialt är detta en trevlig och generös doft, men ganska snabbt så blir den kväljande. Dessa varma år så är det lätt att låta ”för mycket” druvor sitta kvar på stockarna, då vädret kan mogna även stora mängder frukt, dock med den väsentliga nackdelen att inte koncentrationen finns i druvorna.

Jag tyckte det var enormt lärorikt att se att skillnaden mellan övermogna druvor och icke mogna druvor inte är större, när man jobbar med höga skördeuttag. Aromerna som jag hittade i 2015 års Sancerre viner påminner om vissa svenska Solaris viner från 2016, men då har de haft både 2 % och 3 % högre alkoholhalt, vilket visar på bättre koncentration i de svenska druvorna.

Vissa odlare sa att är man på jakt efter klassiska årgångar av Sancerre och Poully Fume´så är det bara att köpa jämna årgångar (06,08,10,12,14 och 2016).

Alla vindistrikt vi besökte under vintern hade drabbats av frost, hagel eller både och, och då pratar vi om skörde bortfall på 30 % – 90 %  under 2017 och detta börjar bli mer regel än undantag på kontinenten.

För första gången såg jag mobila fläktar, alltså fläktar som såg ut som om dom var monterade på sky liftar från en byggarbetsplats. Detta är lysande, för då är det bara att köra bort med sky liften där frosten dyker upp och sätta igång fläkten så att den drar ner varm luft eller sätter luften i rörelse, så inte frosten lägger sig.

Just den här nya ”sky liften med fläkt” är ett typexempel på varför jag tar mig ut i Europa varje år, utvecklingen stannar inte utan hela tiden så hittar vinbönderna lösningar, på de problem de ställs inför.

ITALIEN vs FRANKRIKE

ESCA (ett samlingsnamn för en hel drös med skade svampar), sägs vara det största hotet mot världens vinodlingar i dag och man pratar om att över 5 % av stockarna dör årligen (ibland hör jag siffror på över 10 %).

Ingen vet med säkerhet hur man ska stoppa denna ”massdöd” och ur osäkerhet skapas olika teorier och filosofier.

Ur denna osäkerhet så har SIMONIT och SIRCH (vinstocks beskärnings specialister) skapat sig en nästan rockstjärne status, med några av världens kändaste vinproducenter som kunder/klienter.

Om jag förstått det rätt så har dessa båda Italienska män utvecklat denna metod under drygt 20 år och jag misstänker att det har ”stuckit i de franska ögonen” att några italienare skulle frälsa vinvärlden med sin kompetens.

En dag när jag stod och rökte en cigarett och tittade ut över odlingarna i Sancerre, så såg jag att beskärningen inte såg ut som den brukade, så jag gick runt och kollade andra fält och det var samma ”nya beskärning” på många ställen. Senare på kvällen så läste jag en bok om fransk vinodling och då fick jag syn på ett för mig nytt namn GUYOT POUSSARD. Detta beskärningssätt lär ha uppfunnits för 100 år sedan av en fransman.

Idag sägs 80 % av vinstockarna i Sancerre vara ”konverterade” till detta system och den stora frågan jag ställer mig är, ÄR DESSA BESKÄRNINGSSYSTEM SAMMA SAK OCH VET ITALIENARNA ISÅFALL OM ATT DERAS ”UPPFINNING ”REDAN VARIT UPPFUNNEN?

HENRI BOURGEOIS heter en av Sancerres kändare producenter, denna producent har sedan x antal år även producerat vin på Nya Zeeland under namnet CLOS HENRI. Min tanke har alltid varit att Henri Bourgeois åkt till Nya Zeeland och lärt vinmakarna där att göra Sauvignon Blanc (snacka om fördomsfull).

Jag har alltid tyckt att Bourgeois gör bra till mycket bra viner och med en egen touch som jag inte kunnat sätta fingret på tidigare. Denna gången trillade dock polletten ner, Henri Bourgeois tillverkar de mest ”Nya Zeeländska” Sauvignon Blanc vinerna i hela Sancerre. Vinerna är helt enkelt fruktigare, större och i de högre prisklasserna mer reduktivt stylade. Detta är säkerligen inget de skulle medgett, men det är inte alltid folk vill berätta hela sanningen.

Av en slump så besökte vi en producent som heter Domaine de Laporte, och då berättade de att de var ett dotterbolag till Henri Bourgeois, men att de var deras ”EKOLOGISKA BRAND”.

Man kan inte låta bli att undra varför vissa producenter är så rädda för att förknippas med ICKE KEMISK BEKÄMPNING att man startar upp ett nytt bolag för att marknadsföra dessa produkter.

Som en kuriositet kan jag berätta att jag läste om en bonde i en svensk lantbrukstidning som formulerade sig så här: jag har 700 hektar som jag odlar hållbart, sedan har jag 150 hektar som jag odlar ekologiskt!

Inget ont om Henri Bourgeois, det är en producent vi alltid handlar av när vi är i Sancerre.  De är en av de mest professionella producenterna när det gäller att bemöta sina kunder och de anstränger sig alltid lite extra för att besvara även de svåraste frågorna de ställs inför.

MENETOU-SALON

Strax väster om Sancerre ligger detta mindre kända vindistrikt, som precis som Sancerre fokuserar på druvsorten Sauvignon Blanc. Vinerna är generellt väldigt snällt prisade och ”of season” så är det inte många vinturister som hittar hit. Vi stannade till hos en vinproducent som berättade att han ägde 70 hektar i Menetou-Salon och jag studsade till för det innebar ju att han ägde ca 17 % av vindistriktet. Han svarade lugnt att man växt försiktigt ……., sedan 1478 då man etablerade vinodlingen. Det är rätt charmigt när man ser vinodling i ett annat tidsperspektiv än det man är van vid från Sverige, men han tyckte att vår pionjäranda hade sin charm, vilket resulterade i ett långt och intressant besök.

Menetou-Salon producerar som sagt mest Sauvignon Blanc, men man gör även mindre mängder rödvin på Pinot Noir, som man tar lite bättre betalt för.

DIDIER DAGUENEAU

Detta är en av våra ”husgudar”, Didier själv gick bort för snart 10 år sedan och vi har inte besökt producenten sedan Benjamin och Charlotte (2 av hans barn) tog över.

Vinerna tillverkas på samma sätt idag som när Didier tillverkade dem och det intressanta är att alla viner tillverkas lika dant.

Detta är producenten som inspirerade oss att börja jobba med ekfat och alla vinerna lagras på fat 1 år, för att sedan lagras på ståltank ca 1 år.

Dagueneaus ekfat är lite speciella då de har en mer cigarrformad form, vilket leder till större kontakt mellan vin och jäst under lagringen och man ser även en stor del större fat (gissningsvis ca 500 l).

Det enda nya var det beryktade ”ÄGGET” i ekträ, som givetvis fått hedersplatsen i fatkällaren. Vinerna ligger från 800 kr upp till 7000 kr för Asteroid (sauvignon blanc från oympade stockar), vilket är Loires dyraste torra vita vin.

Asteroid fick vi tyvärr (fullt förståeligt) inte prova men alla andra 2016 viner från ståltank bjöd man generöst på.

Jag har inte kompetens/erfarenhet att bedöma dessa viner i sin ungdom, men när de får lite ålder så är det en stil som jag verkligen gillar.

Didier Dagueneau är ett undantag när det gäller prissättningen i Sancerre och Poully Fume´, men trots det så märker man att de bättre producenterna har höjt sina priser och det är fullt befogat. Bra viner ska få kosta. Jag provade ett enda vin som var överprisat, på en hel vecka och detta ska producenterna verkligen ha beröm för. När det gäller de röda (Pinot Noir) vinerna från dessa distrikt så är min uppfattning dock det motsatta, trots detta så säljer de väl av dessa. Ett svar på varför jag inte är så förtjust i t.ex Pinot Noir från Sancerre kan dock vara att man generellt väljer ut de bästa lägena till Sauvignon Blanc och därför använder norrsluttningar eller platt mark till Pinot Noir. Det enda undantaget jag smakat är ALPHONSE MELLOTs röda prestige vin (blanda inte ihop producenten med Joseph Mellot).

PÅ JAKT EFTER SOMMELIERERNAS RÖDA GULD

I vissa kretsar är Beaujolais otroligt inne och det var många år sedan vi var där så vi ville se vad som hänt i regionen.

Detta är ett starkt fäste för ”naturvinsproducenter” och jag hade hoppats att få träffa några av legenderna för denna nya våg. Kermit Lynch (Amerikansk vinimportör) myntade uttrycket ”GANG OF FOUR” om de fyra producenter som gått i spetsen och ambitionen var att få träffa allihopa.

Noll av dessa hade möjlighet att träffa oss av olika anledningar och det var otroligt synd, men vi kastade oss ut i det okända och jag ska villigt erkänna att så open-minded som vi var i Beaujolais, har vi kanske aldrig varit innan.

Druvan Gamay som man odlar här, sades av en vinbonde vara ”snäll”, men jag fick aldrig reda på om det var mot vinbonden eller konsumenten.

Även här i Beaujolais märktes det en enorm skillnad på årgångarna 2015 och 2016, initialt så är den fruktigare generösare 2015 favoriten, men efterhand så smyger sig 2016 upp som det intressantare.

Ett minnesvärt besök var hos DOMAINE GRAND PRE`, vinmakaren hade fått förhinder så han skickade sin far Claude istället. Claude visade sig ha odlat och tillverkat vin i 40 år innan sonen tagit över verksamheten, men hans engelska visade var lika begränsad som min franska.

När Claude insåg att vi var vinbönder, dvs kollegor från Sverige, så ansträngde han sig extra för att förklara hur hans son odlade och tänkte. Hans förklaring på sin son som EXTREMIST, samtidigt som han ger oss ett stolt leende är obetalbart, eller när han sätter pekfingret mot sin egen tinning och vickar det fram och tillbaka och man hör honom säga MY GENERATION, för att förklara hur mycket kemikalier hans generation använt. Man märkte att detta var en man som kände en enorm stolthet att få lämna över stafettpinnen till sin son med sammanfattningen EVOLOTION.

Gårdens bästa vin hette SPACEMEN och man ser en springande astronaut på etiketten med vintunnor under båda armarna och jag frågar var han fått namnet ifrån. Då berättar han att han en dag kommit till vineriet och sett att sonen ställt ett ”ÄGG” där och undrat om det var SPUTNIK som landat i vineriet.

Trots att vi inte talade något gemensamt språk (förutom vinodlingstemer) så var det ett besök som var oerhört givande och denna vinbonde var den ende som fick 2 av våra flaskor, självklart i utbyte mot 2 av hans.

DEKANTERING PÅ EN NY NIVÅ

En kväll var vi på en trevlig restaurang och där hittade vi ett vin från JEAN FOILLARD en av ”medlemmarna” i GANG OF FOUR. Flaskan dök in snabbare än man hinner beställa en förrätt, och servitrisen lät mig prova av vinet. Vinet hade precis lagom av den där ”pruttkänslan”, och jag kunde inte låta bli att jaga upp mig själv och berätta detta för Lena, servitrisen reagerar direkt och då hon inte kan Engelska, tar det 5 sekunder så återkommer hon med KARAFFERNAS KARAFF. Jag har aldrig sett något liknande, karaffen var grundare än badviken på Sibbarp och hade en diameter så att en häst skulle kunna dricka ur den.

5-10 minuter senare så hade vinet luftats och veckans bästa Beaujolais var ett faktum.

Vad detta visar är att det krävs kompetens och kunskap (och även redskap såsom denna jätte karaff) för att presentera reduktiva naturviner. Kommenterar man prutt doften hemma i Sverige, så blir oftast svaret från serveringspersonalen att så ska det dofta. I min värld är detta att idiotförklara kunden, samtidigt som man visar sin egen inkompetens.

Nu är det kanske någon som tänker att detta var en väldigt exklusiv restaurang i Beaujolais som jobbar med höga påslag och därför kunde erbjuda denna höga service. Svaret är att  flaskan kostade 35 Euro (som en karaff ospecificerat box vin på restaurang i Sverige), kan en kväll bli en bättre marknadsförare för en vinregion och deras restauranger samt producenter?

Min uppfattning är att Beaujolais är en region som kräver att man läst på och fått goda rekommendationer vilka producenter som man vill besöka, annars är det stor risk att man inte ser ”revolutionen” utan mer ser vad regionen varit.

DET GULA VINET

Viner från vindistriktet Jura brukar dela massorna i 2 grupper, den ena stora gruppen är de som inte gillar dessa viner och sedan så har vi mig tillsammans med den lilla gruppen som fullkomligt älskar dessa unikum.

Gillar man viner från Jura, eller känner att man vill upptäcka dem så kan jag rekommendera att läsa boken JURA WINE with local food and travel tips av WINK LORCH (jo damen heter faktiskt det).

Man brukar dela in vinerna från Jura i två kategorier, de traditionella och de moderna. De traditionella vinerna är sådana som man lagrar utan att fylla upp faten och därför får de en viss oxidering/nötighet och de moderna som lagras i fyllda fat. Ska man generalisera så tycker jag att de moderna inte är speciellt unika och självklart måste man betala lite mer än vad man kanske skulle fått göra för t.ex en Chardonnay från ett mer ”lättodlat” vindistrikt, men det är bara min personliga åsikt.

Mästerverket bland de traditionella vinerna heter Chateau Chalon (efter byn med samma namn), dessa viner görs på druvsorten Savagnin. Druvorna odlas på sluttningarna runt byarna Menetru-Le-Vignoble och Chateau Chalon och därefter lagras vinet på ekfat i 6,5 år (med viss variation beroende på producent), för att sedan buteljeras i de klassiska Clavelin buteljerna på 62 cl. Detta är oxidativa viner som lagrats under en tunn (i bästa fall) hinna med jäst för att få rätt påverkan på vinet.

Chateau Chalon står bara för en liten del av Juras produktion och på senare tid så har fler och fler hängt på trenden med mousserande viner då man då kan ta en högre skördemängd per hektar.

Även i Jura så hade man drabbats hårt av frosten och många producenter stod helt utan vin att sälja när vi kontaktade dem.

Årets resa var mycket trevlig och lärorik och förutom lite mer kunskap, så fick vi med oss en massa sköna minnen och det är till stor del det jag gillar med ”vinets värld”. Rent krasst kan man konstatera att det finns en hel del ”personligheter i vår herres hage”, och efter en sådan här resa så blir det uppenbart att ”personligheterna” inte är färre bland vinbönder.

I KLAGSHAMN

Vi gick igång med ”grovbeskärningen” av vinstockarna i november, vilket innebär att vi klipper av den översta biten av årets tillväxt, för att underlätta den ”riktiga” vinterbeskärningen som vi sätter igång med varje år i mellandagarna.

Så denna tid på året så lägger jag ungefär 1/3 av tiden i vingården med diverse arbete, 1/3 i vineriet och 1/3 på ”måsten” (brukar innebära myndigheter ,leverantörer, kunder).

I VINERIET

Man vet att det är januari när man stirrar på ett glas rosévin som man precis fiskat upp ur en jästank och tänker för sig själv ,har det legat tillräckligt länge på jästen? Hur har vinet klarnat? Hur är färgnyansen? Är Systembolagets offert stopp på måndag?

Man borde ha lärt sig vid det här laget, men det är alltid lika ångestframkallande.

Vår rosévins produktion står för en mindre del av vår totala produktion, men trots detta så är det en vinstil som jag tycker tillför mycket mervärde för oss. Detta är anledningen till att vi försöker släppa dem på marknaden 1a april varje år, vilket innebär att vinerna måste vara ”stabila” och buteljeringsklara senast andra halvan på januari.

Vad som är lite känsligt med roséviner är att de säljs i en transparant flaska och därför syns det om vinet är oklart, eller om det har vinkristaller (kan se ut som socker kristaller, men kan även polymera sig så att det blir stora flarn) i sig.

Vinkristaller fäller lättast ut när vinet förvaras kallt, så därför är det bra om vinet hinner vila riktigt svalt en tid innan det är dags för buteljering. Stora vinerier brukar kyla ner vinet till -4 grader i allt från 4 dagar till 14 dagar för att se till så att de flesta kristaller fäller ut.

Jag har hört att det nu finns produkter man kan tillsätta för att denna process ska ske vid högre temperatur och den spontana tanken är såklart att det i så fall skulle vara energibesparande och miljövänligt. Man kan även använda malda (begagnade) vinkristaller för att påskynda processen, men inget av ovanstående produkter är något vi provat.

 

ÖRESUND 2017

Ibland när man är nere i Mosel, så beställer man in en ren, fräsch, fruktig väl kyld riesling från senaste årgången och det känns hur bra som helst, och framförallt, så är det helt okomplicerat.

Just denna känsla vill vi förmedla med vårt vita solaris vin ÖRESUND 2017.

Vinet kommer att släppas i början på mars och blir först ut av våra viner från 2017.

USA

För ett tag sedan så började jag läsa boken VIN & SPRIT, FRÅN POLITIK TILL MARKNAD av Hans De Geer, som handlar om företaget VIN & SPRIT mellan åren 1917-2008. Det är en bok som beskriver VIN& SPRITS historia och svenskars dryckesvanor de senaste 100 åren.

I boken framgår att VIN & SPRIT 1958 exporterade de första 24 lådorna Explorer (denna spritsort behöver säkerligen ingen närmare beskrivning) till USA. Som alla vet så blev Explorer ingen storsäljare i USA, men det verkar ändå som man lärde sig en hel del genom erfarenheten, vilket efterföljaren ABSOLUT VODKA är ett bevis på.

Varför berättar jag då detta, jo sedan ett tag tillbaka så håller vi på att se om vi kan exportera svenskt vin till USA, och blir det ingen succé, så lär vi säkerligen oss något och så gör vi det bättre nästa gång.

Vi håller tummarna.

I TYSKLAND

På INTERNATIONAL PIWI AWARD 2017 så skördade Södåkra vingård stora framgångar (stort grattis Judith och Anders) med 2 av sina viner. Både CAPRICE 2016 och BARCAROLLE 2016 erhöll guld medalj och fick 90 poäng av 100 möjliga.

INTERNATIONAL PIWI AWARD är en vintävling för svamp resistenta druvsorter och det är ju just den vägen de flesta av sveriges vinodlare valt att gå.

Redan med årgången 2010 (hoppas jag minns rätt) så blev Kullahalvöns vingårds Solaris ”Europas bästa Solaris” på denna tävling. Med årgång 2011 så skrapade GUTEVIN ihop en guldmedalj och 96 poäng av 100 möjliga för sitt dessert vin GUTE ÄDEL.

Man kan alltid ha åsikter om att olika tävlingar ”favoriserar” olika stilar, men jag tycker att de svenska framgångarna visar att Sverige absolut är med i den absoluta toppen när det gäller viner gjorda av svampresistenta druvsorter.

I SVERIGE

Jag har ingen siffra på hur många ton det kan ha skördats i Sverige under 2017, men klart är att skördemängden är lägre än 2016, trots att produktionsarealen ökat.

Kvalitetsmässigt så är en hel del odlare dock nöjda, många tycker att vinerna har en bra koncentration och bredd, vilket säkerligen kan härledas till lågt skördeuttag och vinernas ovanligt höga pH värden.

Många odlare är bekymrade över att de inte har ”tillräckligt” med vin för att tillgodose kunderna fram tills nästa årgång är färdig och detta är såklart tråkigt, nu när fler och fler fått upp ögonen för svenskt vin.

En hel del vingårdar har expanderat och/eller håller på att expandera och en del nya vingårdar etableras, men det tar ju ett tag innan dessa vinarealer kommer i full produktion, så jag hoppas att vinköparna är tålmodiga och förstående över detta.

Jag vet inte hur många gånger jag hört (både i Sverige och utomlands) folk säga: DET ÄR LÄTT ATT ODLA VIN, DET SVÅRA ÄR ATT SÄLJA DET!  Ändå så känns det som att det genomgående intrycket jag haft från Frankrike och Sverige de senaste 6 veckorna varit tvärtom, kunder men inget vin.

Om detta är ett övergående fenomen återstår att se.

WINERY HOTEL

9/2 så kommer ”HASSE” att ordna en vinprovning på Winery hotel i Stockholm, där allmänheten och bransch folk kommer få chans att prova svenska viner och prata med ägarna/vinmakarna till dessa viner.

Hasse är en av dessa fantastiska människor som brinner för svenskt vin, så till den graden att han idag är den ”vinförmedlaren” som distribuerar flest antal svenska viner i landet.

Närmare info om evenemanget kommer att finnas tillgänglig på Winery Hotels hemsida när det nalkas.

I FRAMTIDEN

Föreställ er att året är 2069, och ni ser aftonbladet löpsedel:

ÅRETS SVENSKA VINSKÖRD LANDADE PÅ 84 MILJONER LITER, DEN SÄMSTA SKÖRDEN PÅ  10 ÅR.