Den senaste månaden har nästan helt och hållet vigts till vineriarbete, förutom en del konsult uppdrag och Sthlm Food & Wine festival, samt Vin och Sprit museets 50 års jubileum.

Med detta sagt så fattar vem som helst att det varit fullt upp. I vineriet så försöker jag få alla viner som ska gå ”malo” (malolaktisk jäsning som omvandlar äppelsyran till mjölksyra) att bli klara, så att jag kan svavla dem och stänga ner vineriet några veckor.

Det som jag upplever som märkligast med 2017 års viner (och det gäller inte bara våra) är att pH värdena är förvånansvärt höga och syra värdena förhållandevis låga, om man beaktar årets väder.

2017 års graddagar (alla sammanlagda grader över 10, under växtsäsongen) landade på 859 st, detta är i linje med följande årgångar:

2004        848 st

2007         822 st

2008         833 st

2015         842 st

Dock var det så att 43 av graddagarna kom i Oktober då vi redan skördat det mesta, så för våra skördade druvor så blir det en av de absolut svalaste årgångarna.

Om man tittar på ovanstående årgångar så kan jag konstatera att 2004 tillverkade vi inte en enda flaska, självklart kan man skylla på vädret, men i efterhand så är det bara att konstatera att jag inte hade tillräcklig kunskap för att hantera en ”utmanande” växtsäsong.

Både 2007 och 2008, resulterade i trevliga till mycket trevliga viner, dock i begränsad volym.

2015 så hade vi god kvalitet och 70 % av planerad års volym, vilket nästan är maxutdelning ett år med 842 graddagar.

2017 har vi skördat 9500 kg, på en yta som jag brukar uppskatta till 1,8 ha (18000 kvadratmeter) och det innebär att vi skördat knappt 5300 kg per ha. När vi tillverkar vin på Solaris så brukar vi räkna med att 1 kg druvor ger 55 cl färdigt vin och det skulle således resultera i drygt 2900 l Solaris vin.

I vanliga fall så brukar jag säga att vi i Klagshamn siktar på ett skördeuttag på mellan 25-30 hl (hl=100 l), ett kallare år så får man räkna med att gå ner ca 30 % om man inte kan tänka sig att ändra vinstil markant.

Vart jag vill komma med dessa siffror är att om man kan tänka sig att ändra vinstilar och titta på lågalkoholsviner med lätt restsötma, eller mousserande viner, de år då vädret är lite svalare, så kan man nästan bevara sin skördemängd gentemot normalåren.

Med detta sagt så gäller detta så länge man kan plocka in druvorna lika tidigt eller tidigare än de normala åren. Det sista man vill göra är att lämna druvorna på stockarna ända till bladfall, då detta är en typ av rovdrift som kommer att slå tillbaka i vårt klimat.

Tillbaka till årets höga pH värden; jag har ingen aning vad dessa beror på, men det sista man vill att det ska bero på är att druvorna varit vattenfyllda och således spätt ut syrorna. Det känns inte som att detta är svaret, då jag uppfattade som att smakerna dock kom allt efter som druvorna mognade och inte heller storleken på druvorna indikerade att druvorna sugit till sig ovanligt mycket vatten.

Vi kommer säkerligen att få reda på anledningen, men i nuläget så kan jag bara konstatera att en del viner gått igång att jäsa malolaktiskt (då pH värdena varit fördelaktiga) vilket inte varit min plan. Lättast inträffar detta på ekfat, dels för att jag oftast inte svavlar vinet som ligger på fat, men även för att behållaren har en gynnsam effekt på malolaktisk jäsning.

Har man ett vin som jäser malolaktiskt så är det alltid intressant att dofta och smaka på det, men tro inte att det ska bli en positiv upplevelse. Jag upplever att vinet är så gott som helt ”fruktlöst” och det är egentligen inte lätt att föreställa sig slutprodukten över huvud taget.

De flesta jag talat med i höst är förvånade över att 2017 års viner är så runda som de är och vissa har till och med sagt att de redan nu är nästan drickfärdiga. Nu är det såklart så att de flesta svenska vinodlare har en annan referensram än den slutliga kunden, när det gäller syror. Hur som helst ska det bli spännande att följa 2017 års viner och skulle det visa sig att det är en årgång att njuta av tidigt så bör inte detta innebära någon nackdel, då man då istället kan låta sina 2016 flaskor lagras lite längre innan de släpps.

STHLM FOOD & WINE

Till sist så lyckades vi ta oss igenom ”Stockholms tullar” (som rockgruppen Imperiet sjöng om i låten FAT CITY ), tillsammans med Kullabygdens vingård, Flyinge vingård, Flädie vingård, Stora Boråkra vingård samt föreningen SVENSKT VIN och intog ca 16 kvadrat meter monter i ”skitläge” (enligt de erfarna mässmänskorna).

Till detta ska man lägga att vi antagligen hade mässans mest oproffsiga monter (milt uttryckt) och hade det inte varit för att Flyinge vingård tagit med sig 3 ekfat som utsmyckning, så hade det nog inte varit många mässbesökare som förstått vad vi gjorde på mässan.

Nu har jag berättat förutsättningarna för de svenska viner som deltog på mässan, och hur blev då utfallet ? TOTALT, GALET, OTROLIGT, FANTASTISKT, DUNDERSUCCÉ (jag skulle kunna fortsätta i oändlighet med superlativen)

Det negativa med detta var att när halva mässan hade gått så var vi bara 2 vingårdar kvar med viner. Jag önskar att alla mänskor någon gång får uppleva denna hysteri, 97 % av besökarna hade aldrig smakat svenskt vin och 97 % (om inte 99%) var lyriska. Jag vet inte hur många av besökarna som sa till mig att de inte tyckte om vita viner i allmänhet, men att de svenska var fantastiska. Flädie vingårds mousserande vin, EBBA 2015 var kanske mässans mest provade vin (så länge det fanns) och inte ens en gång om vi delat ut gratis Champagne så hade vi lyckats hälla snabbare.

Då det endast var 2 vingårdar kvar på söndagen så ”extraknäckte” jag i Champagnebaren, där vi fick möjlighet att fronta de svenska vinerna och detta var intressant, för då var de svenska vinerna sida vid sida med alla andra vinländers viner. Det som förvånade mig var hur lätt det var att få folk att prova svenska viner. Missförstå mig nu inte, jag vet att många svenska viner håller hög kvalitet, men detta är ingen garanti för att folk ska prova dem. Jag frågade var alla besökare kom ifrån och så informerade jag om vilken vingård som låg närmast dem. Bodde besökaren i Norrland (eller åt det hållet), så undrade jag om de brukade ta sig ”söderöver” under semestern, och då berättade jag om vilken vingård som låg i de trakterna och då sa de ofta att det skulle bli nästa sommars utflyktsmål.

På söndagen höll Mikael Mölstad (Mikael skriver bland annat på Svenska dagbladet, samt drog igång White guide och har skrivit boken ”En värld av vin” osv…..) en svensk vinprovning på mässan, där jag var med som en ”sidekick” och även här var responsen positiv, dock i en mer sansad sinnesstämning.

En deltagare sa att vinerna var BRA I OLIKA STILAR, och det är nog så jag själv skulle uttryckt det.

På STHLM FOOD & WINE 2018, så hoppas jag att de svenska vinodlarna har monter på ”AVENYN”, dvs AA-läge och att monterns utseende kommer i alla fall i närheten av de Svenska vinernas kvalitet.

VIN OCH SPRIT MUSEET 50 år

Detta museum ligger på Djurgården och berättar om den svenska ”alkoholhistorien”, dessutom så sitter man på ABSOLUT vodkas konstskatt, dvs alla de tavlor som man marknadsfört Absolut vodka med sedan starten. Om jag förstod det hela rätt så var dessa tavlor några av de få saker som inte ingick i köpeskillingen när Pernod Ricard köpte Absolut.

Museet ringde och hörde om vi ville vara med på deras arrangemang och vi tyckte det lät som en trevlig tillställning.

Väl på plats så upplevde jag att allt var väldigt proffsigt (är rätt man på rätt plats för mycket begärt) och en go känsla infann sig, men säg den lycka som varar för evigt. Allt var proffsigt, utom de vinglasen jag skulle servera vårt vin ur och precis när jag ser detta så kommer Riedels (av vissa ansedda som världens bästa vinglasmärke) representant och ser glasen och vi bara tittar på varandra.

20 minuter senare står 100 Riedelglas (budade med Ryska posten) bredvid våra flaskor och hädanefter kommer jag att tilltala Jane (representanten), som JANE FRÄLSAREN.

Idel ädel adel och så jag, så skulle man kunna sammanfatta deltagarna på detta evenemang, men det som slog mig mest var hur engagerade och kunniga alla var inom mat och dryck. Tommy Myllimäki (bl.a tvåa på matlagnings WM), håller på att utbilda sig till Sommelier och berättade att han dagen innan hade varit på en svensk vinprovning på Restaurang Akademien och hans uppfattning var att kvaliteten hade gått upp och priserna ner.

Jag tänker inte räkna upp alla deltagarna men Anna Malmhake som är VD på Absolut vodka berättade att deras turistcentra i Åhus, kommer att stå klart 2018 och att de räknar med runt 100 000 besökare och den stora utmaningen blir nog hur man ska förklara för besökarna att man inte får handla med sig en ”souvenir”.

Som present fick jag med mig 3 böcker om svensk sprithistoria, som jag ska ha som vinterläsning. Redan nu har jag smygläst lite och då insett att det här med att ”BORDERSHOPA” gjordes redan för 100 år sedan. Sveriges brännvinskung L O Smith var förbjuden att sälja sprit innanför Stockholms stadsgräns och började erbjuda gratis transport med ångbåt från Riddarholmskajen varje kvart, till sin spritfabrik på Reimersholme. Vissa dagar besökte så många som 25 000 mänskor hans spritfabrik.

Den enda som var tillåten att sälja sprit inom Stockholms stadsgräns var STOCKHOLMS UTSKÄNKNINGSAKTIEBOLAG (dåtidens Systembolag, som det står i boken).

Frälsaren (Jane) berättade att Riedel kommer med ett glas för druvsorten Solaris inom kort, så det ska bli mycket spännande att prova svenska Solaris viner i detta glas.

BORDERSHOPPA

Reklambladet från Bordershoppen i Puttgarden damp ner i brevlådan och då konstaterade jag att nu kan man handla Norrlands Guld för 3 kr burken. Skulle man bjuda sina vänner på en ”riktig” fest så skulle antagligen alkoholnotan landa på 24 kr per gäst (extremt storväxta vänner kan kosta upp till 30 kr att behålla nöjda).

Alla förståsigpåare säger att prislappen är det bästa sättet att påverka konsumtionen, hur ska då svenska vinbönder kunna konkurrera med redan befintliga ”HOT MOT FOLKHÄLSAN”. Skulle svenska vinodlare ”lyckas” att bli ett hot mot folkhälsan så skulle vi bli tvungna att sänka våra priser, så till den grad att vi skulle gå i konkurs och då försvinner ju hotet mot folkhälsan av sig själv.

Z4-11A1

Smaka på det namnet, och det kommer att smaka dåligt. Alla har säkerligen varit med om att en bananfluga landat i vinglaset och att vinet luktar illa och nu har forskare på Alnarp lyckats identifiera varför så är fallet. Peter Witzgall, professor i Kemisk ekologi, vid SLU Alnarp har med kollegor lyckats konstatera att den doft som vi människor tycker är vedervärdig är hon- bananflugornas signal substans för att berätta för hanarna att de är parningsvilliga eller att det finns mat att tillgå (tänk om vi människor hade haft samma ord för dessa två saker, då hade vi nog fått se en hel del förvånande miner hos den manliga delen av befolkningen).

STORT GRATTIS PETER!

Peter har varit med om att ta fram världen första feromonfällor för skadegörare i vinodlingar (detta var ett tag sedan) och han var också den som initierade Alnarps första vinodlingskurs (trots att han är född i ett öldistrikt)

INTERNATIONELLT

För en månad sedan så hade jag besök av en Master of Wine student och det var superintressant, hon ställde frågor som jag oftast inte får och då blev jag tvungen att tänka till och detta är alltid inspirerande. När vi suttit några timmar så började jag berätta om Daniel Lund (Konsulterande vinmakare på Öland) och jag såg hur hon häpnade en aning, du menar inte den Daniel Lund som är verksam i trakterna runt Madrid? Jodå han jobbar mestadels där, men är även konsult i Sverige fick jag förklara och då berättade hon hur aktad han var som vinmakare och att han ofta anlitades vid vinbedömningar i Spanien.

Nu är det säkerligen en del som undrar varför jag berättar detta, jo Daniel jobbade som vinmakare i Sverige i säkerligen 7-8 år och trots det så var det sällan jag hörde den uppskattning för hans kompetens som denna MW student visade. Det kräver kompetens för att uppskatta kompetens och jag vill inte på något sätt vara otrevlig mot mina kollegor, men vi måste bli bättre på att ta tillvara den kompetens som finns ”runt hörnet”.

KIWI JESPER

Ja det är väl så jag får tilltala ”vår” Jesper när han kommer tillbaka från Nya Zeeland. Han berättade nyligen att det var 30 grader varmt på dagarna i Central Otago och att man var rädd för frost på nätterna. Skotten växer så det knakar och man ska hinna skottgallra och putta in skott, SAMTIDIGT som man håller på att etablera ett nytt fält med Pinot Noir.

Förutom att det är ”hårt jobb”, så hade Felton Road nyligen sina återförsäljare på besök och då handlade hans ”jobb” om att mingla och dricka vin och det är inte utan att jag blir en aning avundsjuk när han berättar att han har druckit FELTON ROAD BLOCK 3 från den första årgången 1997.

I CYBER RYMDEN

Lena och Marianne (som översätter texten till engelska) lägger en hel del tid på vår hemsida och därför är det fantastiskt glädjande att så många människor besöker den. Idag gick jag in och kollade lite statistik på vårt web hotell, för att få en uppfattning om vi lyckats nå ut med hemsidan och jag måste säga att jag blev positivt överraskad.

60 000 besökare om året, i min värld är det många men jag förstår att det har säkerligen IKEA innan frukost, VARJE DAG!

10 % av besökarna stannar mer än en halvtimme och den senaste månaden är det 15 % av besökarna som stannar mer än en halvtimme på hemsidan.

Våra svenska kollegor har nog både högre och lägre besöksantal men jag tror detta är ett bevis på att det är ett stort intresse för svenska viner och svensk vinodling och därför är det viktigt att förmedla så mycket information som vi bara hinner, utan att försöka sälja på folk det ena eller det andra. Får folk tillgång till information så skapas ett intresse att fördjupa sig och då blir det en självklarhet att man vill prova svenskt vin.

När man själv sitter och läser om ett vindistrikt eller en vingård, så väcks ju lusten av att prova ett vin från just det distriktet eller producenten och därför tror jag det är viktigt att man lägger lite tid på sina hemsidor.

Tills sist vill jag berätta om ett vinintresserat par från Oregon som kom på besök häromveckan. De berättade att de googlat efter de bästa svenska vinproducenterna och att de bara fått en enda träff!

Jag ser det som att vi svenska vinodlare sitter i en fantastisk sits, VI KAN BARA BLI BÄTTRE.

Den 13/10 skördades årets sista druvor, det var 600 kg Solaris druvor som lämnats kvar för att möjligtvis bli vårt vin Nordic Ligth 2017.

Året 2017 har känts som en enda konstant uppförsbacke och man har verkligen fått ”pusha” sig varenda dag för att få ett druvmaterial som inspirerar till att fortsätta jobba lika hårt i vineriet.

Redan efter den sena blomningen så insåg vi att 2017 kommer att bli utmaningarnas år och att vi skulle bli tvungna att revidera vad vi skulle tillverka för viner av årets druvor.

I år är första året som vi satsat på att tillverka lite större volymer av mousserande vin och då så har bestämde vi oss tidigt för att optimera ljusinsläppet till druvorna och hålla nere sockerproduktionen. Detta gjorde att vi tidigt började bladgallra på både östra och västra sidan. Samtidigt som vi då får ljuset att träffa druvorna optimalt, så minskar vi sockerproduktionen genom att ta bort fullt fungerande blad, vilket i sin tur leder till att vi kan skörda druvorna när syran tagit sig ner till önskad nivå (syran sjunker allteftersom druvorna mognar)

Druvorna skördades den 21/9 och det var förhållandevis friska och lättskördade druvor som mötte skördearbetarna om jag minns det rätt så låg sockret då på 80-81 Oecshle, vilket var lite över de 78-79 Oecshle som jag ville ha på Solaris druvorna, men det är nästan omöjligt att träffa helt rätt. Syran låg runt 10 g/l vilket känns som ett bra utgångsmaterial. Jag separerar så gott som alltid den frirunna musten och pressmusten till alla viner vi gör och så även till det mousserande. Jag försöker hålla så många möjligheter ”öppna” som möjligt och därför separerar jag alltid musten i minst 2 tankar och jäser de separat, detta skapar såklart en massa merarbete, men har man lagt all den tid vi lagt i vingården så hade det varit oacceptabelt att börja lata sig i vineriet.

Årets största huvudbry med de mousserande vinerna är egentligen att bestämma sig för vilken stil vi vill tillverka. Att vi ska använda ekfat är redan bestämt, men ska man dra stilarna mot den reduktiva eller oxidativa stilen, det har varit årets huvudvärk. Problemet är att jag älskar båda stilarna (Dom Perignon är en bra representant för det reduktiva och Egly-Ouriet är en minst lika god representant för det oxidativa). När jag inte orkar bry mig så intalar jag mig själv att det är helt oväsentligt vad vi gör, bara det blir bra, och det kanske ligger lite i detta.

23/9 så skördade vi årets Rondo druvor och dessa var fantastiskt lättskördade, förutom de yttersta rader som getingarna varit på och tuggat. Varje år så rannsakar jag ”vingården i Klagshamn” vilket jag är en del av och då brukar jag konstatera vad vi lyckats bra med men även vad vi misslyckats med, och årets stora misslyckande var geting angreppen. Man kan ursäkta sig med att geting trycket var extremt högt och att det kom från ”ingenstans”, men detta är bara ursäkter. Det är visserligen sant att trycket var högt och att de gick från 1 till 1000-tals väldigt fort, men hade vi varit på tårna redan innan angreppet så hade vi sparat mycket tid och volym och i slutänden även höjt kvaliteten, så jag ser geting problematiken som något vi kunde skött bättre. Resultatet av detta var att vi de sista 2 veckorna fick gå varannan timme och klippa (Jesper)trampa (jag) ihjäl getingarna och detta kändes negativt på alla plan eller som Jesper uttryckte det ”DÅLIGT FÖR KARMAN!”

Årets Rondo druvor kommer att bli våra två roséviner, den ljuse på den frirunna musten och den mörkare och fatlagrade på pressmusten. Dessa två väldigt olika roséviner har varit fantastiskt populära, så jag varken vill eller vågar ändra på huvudkonceptet, däremot så har jag tänkt att lägga till en parameter i år (vilket ni själva får se när vinerna släpps till våren).

Mina kollegor brukar missuppfatta mig när jag uttrycker mig i termer som att vi känner oss tvungna att tillverka mousserande vin ett år som detta och detta har jag full förståelse för, men vad jag egentligen menar är att jag känner en frustation när vi inte kan tillverka vita stilla viner av den kvalitet som jag vet att vårt odlingsläge kan leverera 9 år av 10.

Den 29/9 och den 30/9 så satte vi dock igång med årets skörd av Solaris druvor för stilla vin och då låg sockervärden på 90 Oecshle och syran hade tagit sig ner en bit under 10 gram. Aromerna var ok, men jag tänker mer på en fruktig aromatisk stil när jag smakar druvor som dessa i kontrast till ”WOW KÄNSLAN”, som är det jag oftast är på jakt efter. Våra viner från 2015 har varit galet uppskattade och med tanke på att även det var en ”utmanande” årgång, så finns det ett visst hopp. Tanken är att dessa druvor ska bli vinet INKOGNITO och då är tanken att göra dels en ren INKOGNITO 2017, men även en INKOGNITO som är en blandning med vin från 2016, som beroende på blandningen kommer heta något i stil med INKOGNITO 2016,4. På detta sätt kan vi visa kunderna 2017 naturell, men även visa vad årgången kan bidra med i en blandning.

Våra fem östligaste Solarisrader sparar vi vissa år för att tillverka någon typ av Late Harvest, men samtidigt som man väntar på rätt mognad, så är man ändå bara människa och krafterna börja tryta denna årstid, för man vet att det brukar ta cirka 6 veckor efter sista skördedagen innan man kan stänga ner vineriet temporärt.

Den 13/10 så infann sig äntligen ”WOW KÄNSLAN” när vi plockade in de sista Solaris druvorna och det var en blandning av otrolig lättnad och glädje och aggression över odlingsåret 2017, jag skojade med de andra plockarna att det nog var sommarens varmaste dag (aningen överdrivet, men en ovanligt vacker höstdag).

I VINERIET

Inför årets skörd så anlitade vi Sveneric Svensson (ordföranden i föreningen Svenskt vin) för att göra analyser på druvorna innan skörd och detta är ytterligare ett steg i rätt riktning. Det är först när man vet vad druvorna innehåller som man vet om man behöver komplettera musten med någon näring. Vet man inte vad musten innehåller så finns det olika filosofier i vinerierna i Sverige. Antingen tillsätter man maxdos för att vara på den säkra sidan, eller så tillsätter man inget och agerar allteftersom problemen dyker upp, eller så går man halvvägs och kompletterar givan, om problem uppstår. Alla ovanstående filosofier fungerar, men inte optimalt. För lite näring i musten, skapar näringsbrist för jästen vilket resulterar i ”off flavors” oftast svavelväte, för mycket näring skapar näring för bakterier, efter att jäsningen är avslutad, båda scenarierna är negativa. De som lägger sig mitt i riskerar att gå miste om potentialen som finns i druvorna om inte näringen räcker hela vägen.

Förutom att man vill veta vad druvorna innehåller för att jäsningen ska fungera optimalt, så säger det också en hel del om vingårdens status och det är alltid en fördel om tillräcklig näring finns i musten från början, alla tillsatser är nödlösningar.

Behöver man komplettera musten med näring och använder sig av DAP (Diamoniumfosfat), så ska denna aldrig tillsättas när man startar upp jästen, utan först när jästen är igång (oftast efter 1,2 eller 3 dagar ). Tillsätter man DAP, så brukar det rekommenderas att man delar upp givan i mindre givor fördelade på den första tredjedelen av jäsningen. Ovanstående är sådana saker som ”PROFFSEN” säger och jag kan inte säga att jag har kompetensen att bedöma proffsens påståenden, utan bara att jag gör som de säger.

Ett alternativ till DAP är döda jästceller som marknadsförs under olika namn och dessa alternativ är mycket intressanta och brukar resultera i ett jämnare jäsningsförlopp, till skillnad från DAP som gör att jäsningen rusar såvida man inte har möjlighet att styra temperaturen.

Årets nyhet i vineriet är ”ÄGGET”, en sfärisk behållare som varit högsta hippfaktorn i vinvärlden de senaste 10 åren och oftast placeras de strategiskt så att alla besökare kan se att vineriet har ett ”ÄGG”.’

Vårt ägg är i plast så det kanske gör att det är ganska låg hippfaktor, men vi ser det som ett bra sätt att lära oss processen och se om det är något som kan utveckla våra viner. Det vanligaste utomlands är i betong (tillverkas av HUBLOT om jag minns rätt) och då har man även effekten av att betongen håller värmen, men dessa betong ägg finns även temperatur styrda. Drar man denna filosofi vidare så hamnar man på lerkärlen (qvevri/kvevri) som man ursprungligen använt i Georgien och som är gjorda för att vara under jord/golv.

Hur som helst så är jag av synpunkten att behållarens form spelar roll, i den meningen att resultatet blir olika om man jäser i en sfärisk behållare eller en kvadratisk eller cylindrisk.

Min uppfattning är att vinerna som jäser i ägg blir fylligare och mer, men kanske lite mindre nyanserade. Kvaliteten på vinet höjs alltså inte genom att använda sig av ett ägg, utan det är mer fråga om stilförändring, när man jäser på ägg.

Som jag sagt tidigare så är alla tankar i vineriet temperaturstyrda via ett datasystem och även om jag är en ”NO TECH” människa, så fattar jag inte hur jag skulle klarat mig utan detta system, i alla fall inte om vi ska tillverka de stilar vi gör idag.

Vad som varit annorlunda i år jämfört med andra år är att jäsningen går snabbare på grund av lägre socker innehåll än normalt, vilket gjort att man fått vara lite extra vaken och smakat lite mer på vinerna än jag brukar göra (oftast räcker det med att dofta på dem för att hålla koll på dem).

I SVERIGE

Jag har säkerligen pratat med 300 till 400 svenska vinodlare i år och jag kan bara erinra mig om att två stycken varit riktigt positiva (en vid Vättern och en på Öland) det är bara att konstatera att 2017 varit en utmaning. Låga sommartemperaturer och regn så det räcker och blir över och sedan så får man lägga till att många odlare hade ”sänkt garden” när det gäller mjöldaggsbekämpningen. Som sagt man är bara människa och man lider med alla som drabbas av till exempel mjöldagg, men ringer man till mig nyss hemkommen efter två veckor på Mallorca och märker att hela odlingen är angripen och att årets skörd blivit totalförstörd, så får man ingen tröst från mig. Jag brukar fråga vad de lärt sig av detta och förvånansvärt ofta så frågar de vad jag menar.

Nio gånger av tio så är det samma odlare som ringer året efter (nyss hemkommen från Kreta denna gången) och berättar att vinodlingen är angripen av mjöldagg och jag ställer då samma fråga igen VAD HAR DU LÄRT DIG AV DETTA ? Vissa människor lär sig snabbare än andra, men ska man fortsätta att vara vinodlare så lär man sig förr eller senare.

Många vinodlare berättar hur mycket de skördade 2016 och vilken fantastisk kvalitet de fick och då är det självklart så att 2017 är något helt annat. Men de odlare som ser på det hela med lite mer nyktra ögon, jämför med 2012 och 2015 och berättar då att detta var årgångar som var utmanande, men trots detta så blev de nöjda med slutresultatet. 2015 så skördade vi på Solaris vid 94-95 Oecshle och den 13/10 i år så låg vi på 98 Oecshle här i Klagshamn, så visst finns möjligheterna i utgångsmaterialet, för att vi ska kunna göra kunderna nöjda.

Nog pratat om årgången, vad som varit årets positiva sida är svenskarnas inställning till svenskt vin. Alla vinodlare säger samma sak. Det känns som att inte bara kundernas inställning blivit så mycket positivare, utan även odlarna själva känner att de har vind i seglen. Det verkar vara en del nya projekt på gång, men framförallt så verkar de redan etablerade vinodlingarna vilja expandera och det är nog i rätt tid. Till viss del så tror jag att odlarna har hittat några vinstilar som fungerar att odla/tillverka, men nu har det även ”dykt upp” kunder som är intresserade att köpa dessa viner.

I år så kommer svenska vinodlare att vara med på STOCKHOLM FOOD AND WINE under 4 dagar (9/11, 10/11, 11/11, 12/11) och detta är första gången sedan vi startade 2001 som vi besöker huvudstaden med våra viner. Detta kan tyckas vara slumpen, men det tror jag inte. Det är först nu kunderna är mottagliga för svenskt vin (nu talar vi om den stora massan och inte lokalpatrioterna och vinnördarna).

Om jag förstått det rätt så kommer minst 6 svenska vingårdar finnas på plats och Mikael Mölstad kommer att hålla en svensk vinprovning.

Jag är övertygad om att de svenska vinerna kan ”stå på egna ben”, men det skadar aldrig om vi får en vincelebritet som Mikael Mölstad att berätta om svenskt vin. Ingen vinjournalist i Sverige skulle inta denna roll om de inte kände sig trygga i kvaliteten på vinerna.

Veckan efter så ska Vingården i Klagshamn delta på Vin och Sprits 100 års jubileum och Sprit museets 50 års jubileum på spritmuseet i Stockholm.

Föreningen Svenskt vin har satt upp olika strategiska mål och ”VIN I INTERNATIONELL TOPPKLASS” är ett av dessa mål. Detta är ett mål som jag ställer upp på, till 100 % Potentialen finns i de svenska druvorna och det har många vingårdar redan visat.

Vad jag däremot ställer mig tveksam till är när föreningen ansöker om dispens för att öka chaptaliseringen (sockertillsättning) med ytterligare 0,5 %. Klarar man sig inte med de 3 % chaptalisering som i normala fall är lagligt så bör man ställa sig frågan om dessa druvor verkligen ska nå konsumenten som svenskt vin. Det bär mig emot att skriva detta då jag misstänker att föreningen bara vill vara till lags, på samma sätt som utländska vinodlareföreningar gör till sina medlemmar, men jag är rädd för att vi skjuter oss själva i foten om vi gör så kraftiga chaptaliseringar.

Till dem som ställer sig tveksamma om vi kan göra ”viner i internationell toppklass”, och baserar detta på att man då måste ha tillgång till gamla stockar (gamla stockar har oftast men inte alltid ett mer koncentrerat druvmaterial), så vill jag referera till det antagligen bästa vinet jag någonsin druckit GUIGALs La Turque 1991 (tack Claes och Kicki), detta vin är tillverkat på vinstockar som är planterade på 1980-talet och således har ungefär samma ålder som snittåldern på de svenska vinstockarna.

I VÄRLDEN

Jesper har nu landat På Nya Zeeland/Central Otago och på måndag så börjar han jobba på Felton Road. Jag hoppas att få lite information efterhand som jag ska försöka förmedla på denna sida.

Jag har inte haft så mycket tid att lyfta blicken mot världen, den senaste tiden, men som tur var så fick jag en bokrekommendation av våra vänner Hans och Marianne och det är finländska ESSI AVELLANs bok CHAMPAGNE. Essi är Master of Wine med speciell passion för Champagne och mousserande vin, som tidigare även jobbat med Englands ”bubbel guru” Tom Stevenson. Boken är fantastiskt bra, alltifrån formatet, materialet, och boken fångar precis det essentiella man vill att den ska innehålla. Det berättas om producenter, hur de tillverkar utvalda viner, var man kan bo/äta i Champagne och vad Champagne har att erbjuda förutom drycken.

Denna bok kommer att vara vinterns reseguide och med tanke på hur mycket gamla vinböcker jag har så känns det extra intressant med en purfärsk uppdaterad bok om Champagne.

I KLAGSHAMN

Till sist vill jag tacka alla som hjälper oss med skörden, ni är en ovärderlig tillgång. Det engagemang och den noggrannhet som ni visar upp är unikt. I fotboll så brukar man tala om den tolfte spelaren (och refererar då till publiken), men ni är verkligen vår ”TOLFTE SPELARE”, STORT TACK.

I VINGÅRDEN

Denna sommar har det talats väder varje dag och detta är säkerligen ett bevis på att vädret inte varit som vi önskat oss. Den svala försommaren gjorde att blomningen var sen i år (runt den 7-9 juli) och väldigt utdragen. Många odlare rapporterar om 3 veckor lång blomning och ännu fler om en väldigt dålig fruktsättning. När medeltemperaturen är för låg så kan inte blomningen genomföras på ett korrekt sätt och då skapas något som kallas Hens and Chicken (engelska) och coulure (franska) vilket innebär att klasarna blir väldigt glesa med små och stora druvor i samma klase. Dessa olika druvor mognar väldigt olika, vilket ställer till problem när man ska välja skördetidpunkt.

Om man tittar på vädret som varit efter blomningen så måste man i uppriktighetens namn säga att det inte varit vad man önskat sig som vinbonde, svalt, regnigt, kallt, regnigt, svalt och så har det hållit på. Vad många försöker att trösta sig med är att 2015 så blommade vinstockarna 1 vecka senare och trots detta så skapades en hel del trevliga viner det året.

Den stora skillnaden mot 2015 är dock att efter blomningen och framförallt i mognadsfasen så hade vi torr och varm väderlek och just detta räddade upp årgången 2015.

Det är lätt att låta negativ, men jag tycker det är viktigt att vara realistisk, nu är vi där vi är och så får vi försöka göra det bästa av årgången. I och med det svala vädret och avsaknaden av soliga dagar, så var vi i år extremt noga med avlövningen och började med den någon vecka efter blomning. Först avlövades den östra sidan och då gjordes en ca 50 % avlövning, sedan gick vi över på västra sidan och tog bort alla blad vi tänkt ta bort denna säsong och senaste veckan så har vi tagit bort den resterande mängden av de blad vi ska ta bort på östra sidan i år.

Anledningen till att vi i år lagt extra mycket fokus på bladgallringen är för att vi tror att utmaningen i år blir att ”trolla” bort de gröna aromerna. I vissa vinstilar vill man absolut inte ha gröna toner och i andra så kan man acceptera dem. För ett mousserande vin så brukar man vilja ha bort de gröna tonerna och för ett krispigt fruktigt vin så kan de verka ”uppfräschande” om där är lite gröna stänk.

De gröna toner jag talar om är metoxypyrasiner, detta är ett ämne som finns i vissa druvsorter och som bryts ner allt eftersom druvorna mognar och ljuset träffar druvorna. Värme och solljus är alltså botemedlet mot för höga halter av metoxypyrasiner. Tonerna av svartvinbärsblad och nässlor i viner är indikationer på höga halter av pyrasiner i druvmaterialet och sådana toner är vanliga i t.ex Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Sauvignon Blanc.

Mjöldagg har varit ett ganska stort problem i år på en hel del odlingar. Sverige har varit förskonat de senaste åren med ett lågt smittotryck och detta kan vara anledningen till att många odlare ”sänkt garden” och inte jobbat tillräckligt förebyggande i år.

De senaste 3 veckorna så har odlare ringt dagligen och berättat om att de fått mjöldaggsangrepp och en dag i förra veckan så var det 5 odlare på samma dag som hörde av sig.

Även om vi i Sverige mestadels odlar sorter med god svampresistens, så innebär det inte att vi inte måste jobba förebyggande mot svampsjukdomar.

I VINERIET

Jag brukar passa på att åka till vineriet de dagar det är dåligt väder under sommarhalvåret och hade jag i år följt den filosofin så skulle jag kunnat vara i vineriet så gott som var och varannan dag, men så har inte varit fallet.

För ca 1 månad sedan så gjorde jag blandningarna till de flesta vinerna, detta innebär att jag blandar de fat och tankar som jag tycker ska ingå i de olika vinerna. När jag gör detta så vill jag inte ha någon runt omkring mig, jag går och provar alla vinerna och så sätter jag mig och funderar och så gör jag samma procedur igen och så håller jag på tills jag lyckats övertyga mig själv om att jag fått till rätt blandningar. Först därefter frågar jag min omgivning om synpunkter runt blandningarna och tar med deras åsikter i de definitiva blandningarna.

Steg 1 efter att man gjort blandningarna är att man är nöjd, sedan infinner sig så gott som alltid tanken, att hade man gjort si eller så, så kanske det blivit ännu lite bättre, men detta har säkerligen med att göra att ambitionen hela tiden är att utvecklas.

Senaste veckan så har det varit 2 tuffa buteljeringsdagar i vineriet. Ena dagen så buteljerades LEPORES CUVEE BARRIQUE 2016 (Flädies ena rödvin) och den andra dagen så kom INKOGNITO 2016 och EGO 4 på flaska. Närmare 6000 flaskor har buteljerats under veckan och detta kräver goda lagringsutrymmen.

6000 flaskor innefattar drygt 20 gallerburar (man får plats med 288 st i en normal galler bur) och en gallerbur tar en SJ pall plats, dessa burar kan staplas två på höjden i vårt temperaturstyrda lager. Denna information är nog inte så intressant för den vanlige vinkonsumenten, men jag vill peka på vikten av goda och stora lagerutrymmen om man tänker sig att tillverka lagringsviner.

Både Vingården i Klagshamn och Flädie mat och vingård har i år valt att inte buteljera allt vin från 2016, utan spara en del för att ha att blanda med för framtida årgångar och med tanke på hur 2017 hittills ser ut så verkar detta vara rätt väg att gå.

Varje år hittills så har vi byggt ut vårt solera system (ekfat med vin som blandats från flera årgångar) och nu har vi 8-10 st fat som ingår i systemet. Alla fat utvecklas inte som man tänkt sig och då kan det bli så att de faten får ingå i ett annat vin eller i värsta fall kasseras.

När man ökar produktionen i samma takt som man ökar ”utbyggnaden” av solera systemet så har man goda möjligheter att hålla stilen intakt, men problemet uppstår om man har ett mål med en ännu lite mognare stil än den vi tillverkar idag, då vi har en begränsad genomsnittsålder i solera systemet, då det fylls på med föregående års vin.

EGO 4 var vid buteljeringstillfället ekfatspräglat och kraftigare än vad jag vill att de ska vara när de kommer ut på marknaden, men med lagring så tror jag att det ska harmonisera sig och utvecklas som de tidigare EGO vinerna. Fast Lena tyckte väldigt, väldigt mycket om det som det var nu.

INKOGNITO 2016 är ett kraftpaket som verkligen motiverar åldersgräns på inköp av vin, man blir både glad och rädd när man provar det och det är antagligen så folk måste känna som hoppar BUNGYJUMP, och det är därför de utsätter sig för det. Om man skulle tvingas att göra en jämförelse med något vi tillverkat innan så är det vårt samarbetsvin med Åhus vingård. INTERKARDINAL 2009. Detta vin var gjort på druvor från ett mycket lågt skördeuttag och hade en alkoholhalt på 15,8 % och en restsötma på 4 g/l.

I SVERIGE

Det senaste året så har svenskt vin andats optimism som aldrig tidigare, dels så har producenterna den fantastiska årgången 2016 i ryggen, då det dels var stora volymer, men även god kvalitet. Förutom detta, så verkar det som att svenskarnas medvetenhet (om att det finns svenska viner och att mycket av det håller god kvalitet) har ökat. Mediabevakningen av svenska vinproducenter har även den mångfaldigats flera gånger om det senaste året och till detta så kan man lägga den ”heta potatisen” gårdsförsäljning. Allt detta sammantaget har gjort att försäljningen av svenskt vin fördubblats, bara det senaste året.

Det satsas som aldrig förr i landet och jag ser att man idag oftare får höra frågor som HUR MÅNGA HEKTAR ODLAR NI? istället för som det var innan; HUR MÅNGA VINSTOCKAR HAR NI? Många börjar förstå att det är orimligt (nästan) att veta hur många vinstockar de har, utan mer tänker på vilken storlek odlingen omfattar, precis som i de etablerade vinländerna.

För någon vecka sedan så läste jag att familjen Ivarsson på Arilds vingård, beställt Sveriges första skördemaskin för plockning av druvor och detta talar också sitt tydliga språk om optimismen bland vinbönderna

Enligt Systembolagets siffror så såldes det 13000 liter svenskt vin 2016 och min gissning ovan om en fördubbling ligger antagligen i underkant, trots att jag tror att många producenter håller igen med släppen av 2016 års viner.

Folks attityd mot (eller ska jag säga för) svenskt vin är som omvänd jämfört med för 4-5 år sedan. Lovorden och stoltheten för det svenska vinet bland kunderna gör mig ibland en aning generad.

När folk säger att de känner stolthet för att man odlar vin, i ”deras” by, så är det verkligen en fantastisk känsla och man är inte van att främmande människor framkallar sådana känslor.

I DANMARK

Förra veckan så var jag på DANSK VINSKUE (den årliga Danska vinbedömningen) vilket var första gången på närmare 10 år. När vi var nystartade så åkte jag dit varje år för att skapa en referens på hur danska viner kunde smaka och vilka druvsorter och vinstilar man tillverkade.

Jag och Fredrik Slotte (från Åland) åkte tillsammans vilket gjorde att vi hade 6 timmar i bil att prata vinodling och vintillverkning, då Dansk vinskue hölls i Middelfart (västra Fyn).

274 viner var inlämnade för bedömning och efter 4 hektiska timmar så hade jag lyckats prova mig igenom ca hälften, därefter tröt kraften, men jag tror ändå jag han skapa mig en uppfattning om trender och kvaliteten på vinerna.

När det gäller druvsorter, så är man i Danmark mycket mer experiment villig (lite oförskämt skulle man kunna säga att det är slutkonsumenten som får ta smällen om en sort inte visar sig lämplig), på både gott och ont. Muscaris, Sauvignon Gris, Cabernet Cantor är bara några av sorterna som dök upp i glaset, sorter som man även i Sverige odlar i mindre eller större skala, men planteringarna är då oftast väldigt unga.

Muscaris ger ett väldigt blommigt muscat-aktigt vin, som jag oftast tycker gör sig bäst med ett uns restsötma och det var också i denna stil de bästa var gjorda.

En positiv överraskning var ett rödvin gjort på Cabernet Cantor med en liten inblandning Regent från producenten VINHAVEN THRANE BENDORF. Till detta vin så hade man valt att använda en speciell jäst från Priorat (vindistrikt i Spanien) och jag vet inte om det var detta som hade bidragit att ge vinet en lite kraftfullare karaktär, eller om det var de extremt tunga (flaskorna vägde säkerligen 2 kg styck fulla) flaskorna som vinet var buteljerat i. Förutom denna cuvee så gjordes även Rondo vin som var av god kvalitet.

Det stora problemet med Dansk vinskue är att desto fler viner producenterna skickar in desto billigare blir det för dem (i Sverige är det exakt tvärtemot) vilket leder till att Danskarna skickar in så gott som allt som är flytande, vilket gör det svårt att kalibrera sig när man ska prova flera viner.

Den största förändringen jämfört med för 10 år sedan är att de flesta producenterna producerar väldigt många olika viner, många producenter gör i princip alla stilar, vilket jag ser ett problem med.

Är man en duktig producent så har man ”koll på kemin” och ser till så att vinerna inte är undersvavlade eller översvavlade samt att de är stabila och redan här så gallras minst 50 % bort. Nästa problem är att de som har koll på kemin många gånger har glömt bort att smaka på sina viner, vilket gör att de i många fall helt saknar själ. En enda gång kände jag WOW VAD HÄFTIGT, och det är inte godkänt om man testar över 100 olika viner.

Vissa producenter hade en irriterande restsötma i alla sina viner, även de som hade för låg syra även för ett helt torrt vin. Jag säger inte att man i Danmark använder ”Tysk sussreserve” (koncentrerad must), men tyvärr kändes det många gånger som att man använt just detta.

När det gäller poäng bedömningen så kan jag konstatera att man i Danmark är mycket generösare i sin poängsättning i Danmark än i Sverige, och hur otroligt det än kan låta så är min uppfattning att skillnaden nog ligger närmare 4-5 poäng på en 20 gradig skala.

Ett av vinerna som fick runt 17 poäng smakade jag i efterhand och bedömde som underkänt, alltså under 8 poäng i Sverige. Vinet var ett rödvin från 2016 som var tegelfärgat/brunt i kanten, vilket tydligt indikerar mognad alternativt oxidering och smaken bekräftade synintrycket. I min värld kan aldrig ett rödvin, 9 månader efter skörd vara totaloxiderat om det är ett 17 poängs vin.

Innebär då detta att den Danska juryn är helt inkompetent? Absolut inte, skillnaden i våra bedömningar är alldeles för stor för att kompetens ska vara den avgörande faktorn, utan här är den troliga anledningen en flaskvariation, som antagligen kan härledas till dåliga rutiner i vineriet.

Alla vinstilar fanns representerade, till och med ett mousserande Orangea vin (detta missade jag dock att prova), starkviner kommer mer och mer, men här provade jag endast ett fåtal.

De danska odlarna har genom åren alltid behandlat mig väl och även om de brukar skoja om att jag är lite väl ambitiös (jag var den ende av säkerligen 300 personer som förde någon typ av anteckning), och jag kan därför konstatera att de danska vinodlarna vinner med 1-0 mot de danska vinerna.

Skämt åt sidan, en hel del av vinerna var av god kvalitet, en hel del andra var det inte, det jag mest saknade var personlighet i vinerna och det var kanske därför jag fick en personlig favorit i ett vin som även det antagligen skulle underkänts i Sverige.

Den enda producenten som sa till mig att han inte var nöjd med det vin han skulle hälla upp i mitt glas, var dagens absolut största positiva överraskning. NIELS MALMSKOV hette producenten och vinet hette FRAMTIDEN ROSE 2014 och var ett mousserande vin på Rondo och Regent. När man luktar på vinet så kan man tro att det är en bättre Bourgogne, stall och läder i massor och här kan man tro att Brettanomyces (brukar kallas Brett och är en jäst svamp som idag anses ge en defekt i viner) spelat stor roll. När jag nämner detta så sa han att han tyvärr blivit tvungen att kassera alla viner från 2015 pga Brettanomyces. Problemet med ”Brett” är att det är svårt om inte omöjligt att kontrollera och har man fått en infektion i ett ekfat så är det mycket svårt att få bort den.

Det är idag väldigt inne att säga att man inte gillar Brett i viner och självklart så kan det vara så att folk inte gillar denna doft, personligen tycker jag dock att denna stallton/sadel läder är hur läcker som helst. Efter bedömningen gick jag fram till Niels och frågade om det gick att köpa en flaska (och jag hade plockat upp 300 kr, för att jag hoppades att priset skulle ligga ungefär där), men han vägrade att ta emot pengarna utan gav mig en flaska.

Niels generösitet (Tack Niels) är inte poängen med ovanstående text, utan det är att jag var beredd att betala mellan 300-500 kr för vinet.

STORT GRATTIS Slotte till bronsmedaljen för ditt Solaris vin!

I VÄRLDEN

När jag var på mässa i Bordeaux (Tack Ästad) för 4 år sedan så blev utställningens näst bästa innovation en silikonpropp (som man har till ekfat). Denna silikonpropp är ”uppkopplad” vilket innebär att den kan mäta olika parametrar i vinet som fatet innehåller utan att man tar ut något vin. Denna uppfinning håller på att vidareutvecklas så att den ska kunna mäta ännu fler saker, men silikonproppen är så pass dyr att man i dagsläget får hyra dessa proppar och betala en månadsavgift till företaget.

Det lär nog dröja ett tag innan denna produkt börjar användas i Sverige, men det är intressant hur det hela tiden kommer nya produkter.

I höst kommer Jesper (som jobbar hos oss) att åka till Central Otago (världen sydligaste vindistrikt) på Nya Zeeland för att där praktisera hos FELTON ROAD. Felton Road är en av Södra halvklotets bästa producenter av Pinot Noir och jag hoppas såklart att han ska plocka hem lite erfarenheter och kompetens. Central Otago är ett nytt vindistrikt och om jag minns rätt så fanns det endast 7 registrerade producenter i mitten på 1990-talet. Det spännande med denna praktik plats är att de ska etablera ett nytt fält med Pinot Noir och att han då får vara med om allt från etablering av detta fält, till det dagliga jobbet med skötsel av de andra redan etablerade fälten, samt skörden.

Jesper berättade att några producenter på Nya Zeeland tänkte börja producera PROSECCO och därför planterat druvan GLERA, som är bas för vinet Prosecco. I Europa så får man bara producera Prosecco i Nord östra Italien, men i och med att Nya Zeeland ligger utanför EU så kan man ”stjäla” detta varumärke. Det är samma med Champagne som i EU måste komma ifrån just Champagne i Frankrike, men i USA och Sydamerika kan dom kalla det för Champagne även om det inte kommer ifrån Frankrike.

Att Nya Zeeländarna har siktet inställt på den engelska marknaden är nog ingen vild gissning, då man redan idag säljer stora delar av sina viner där och då Brexit genomförs, så förbättras  förutsättningarna att konkurrera ytterligare.

Ibland så kommer ”världen” till Klagshamn och så hände nyligen, då jag blev kontaktad av ”Jason” från Kina. I dag så bor han i Lund och av en slump så hade han passerat vår vingård och trodde då inte sina ögon. ”Jason” har studerat Oenologi på Kinas första Oenologi universitet och sedan jobbat på vinerier i Kina och hans studie arbete har handlat om Vitis Amurensis (vilkas gener både Solaris och Rondo har).

Vad som slog mig när vi pratade, var hur otroligt stort Kina är och hur olika marknaden är. Han berättade om Kinas största vingård (20 000 ha) och hur han gjort praktik i Tibet och odlat vin på 3000 meters höjd.

Som present hade han tagit med en flaska ORANGE WINE (det är ju trendigt bland unga att dricka orangea viner, alltså vita viner som fått jäsa med skalen), som inte var det jag först trodde, utan ett APELSINVIN!!!  Om jag förstod honom rätt så ville han dels visa sin respekt (ett ord som återkom med jämna mellanrum), men även visa sina tekniska kompetenser inom processen. Den entusiasm som Jason visade vid sitt besök smittar av sig, så vi kom överens om att försöka hjälpa varandra framöver.

1:a Juli så går man i ”väntans tider”, vinstockarnas blomningstidpunkt säger en hel del om vad man kan ha för förhoppningar på årets skörd.

Årets orosmoment så här långt är 3 saker.

1. De låga genomsnittstemperaturerna i maj och juni har gjort att vi ligger efter i vinstockarnas utvecklingsfas.
2. Väldigt tidigt i juni så såg jag primärinfektioner av vinbladsmögel och på en vingård så såg jag till och med att svampen sporerade.
3. Det kyliga vädret i blomningen kan resultera i dålig blomning, vilket i sin tur kan resultera i ojämna klasar eller inga klasar.

Trots att vädret varit svalt så har det varit fullt upp med att hinna med i vingården (precis som vanligt). Om man går igenom momenten lite snabbt så har jag kört med radius (ogräsrensaren) 4 gånger hittills och detta på grund av att vi dels haft en typ av ogräs som radius kniven inte varit helt effektiv mot, men även för att vår vingårdsfilosofi har en låg acceptans mot ogräs och då speciellt där vi har yngre stockar.

I början på maj så skottgallrade (vi tar bort de skott vi ej vill ha på stockarna) vi första gången och 10 dagar senare går vi över varje vinstock igen och tar bort nytillkomna skott och sådana som vi missat.

När skotten börjar närma sig 40 cm så går vi varje måndag och puttar in alla skott mellan trådarna i vårt spaljsystem (nu börjar det bli så stort så att det krävs oftast 1,5 dag drygt).

Midsommarveckan eller veckan innan så börjar vi ta sidoskotten (för att få in luft i lövväggen och hålla fuktigheten låg). I första vändan tar vi alla sidoskott upp till första dubbeltråden, så detta tar en hel del av denna periodens tid. När vi tagit bort alla sidoskotten upp till första nivån så har ca 250 000 sidoskott avlägsnats och då är det hög tid att gå på nästa nivå.

Nyplanteringarna har skottgallrats (endast 1 skott sparas) och bundits upp och här är vi extra noga med att hålla borta ogräset, så att plantorna ska få en så bra start som möjligt.

Första svavelsprutningen gjordes i mitten på juni (som vanligt), på några ställen i odlingen uppfattade jag att det doftade som att det fanns en tendens till mjöldagg, i efterhand så misstänker jag dock att så inte var fallet, då jag inte sett mjöldagg på något annat växtslag hittills i år och detta är extremt ovanligt denna tid på året.

I VINGÅRDEN.

De absolut flesta vinodlare säger att de har en stark tillväxt i år på sina vinstockar och uttryck som ”det har aldrig sett så här bra ut” hör jag dagligen, dock tror jag mer man tittar på plantornas färg, än att man tittat vilken datum det är i almanackan. Fram tills stockarna har blommat klart så har de inte någon speciell belastning, och då kan även ”svaga” stockar se ganska starka ut. Sedan när de blommat klart och är ”belastade” med druvor så blir skillnaden uppenbar.

Personligen tycker jag inte att varken tillväxten eller färgen är exceptionell och denna uppfattning hade även vår närmaste kollega Flädie mat och vingård, trots att man lagt ut 300 ton stallgödsel.

I VINERIET

I vineriet så har det inte hänt så mycket den senaste tiden och det handlar mest om att bevaka och prova tankar och fat. Faten ska dock fyllas upp (avdunstningen är större än vad man tror i ett nytt vineri).

En del omdragningar har gjorts och en del batcher har blandats och sedan så har vi gjort en del provblandningar för kommande viner.

Vi har även utfört en del degorgeringar (när man skjuter ut jästen ur mousserande vin) på Flädies mousserande viner; EBBA brut och SOMMAR Brut. Detta moment har Skepparps vingård hjälpt oss med, då de både har maskinerna och erfarenheten.

Häromveckan så var det även degorgering på vad jag tror är Sveriges första mousserande vin på Magnumflaska, men det skötte Martin (ägaren till Flädie mat och vingård) och Fuffe (ägaren på Skepparps vingård) själva.

Detta första halvåret så har jag lagt enormt med tid på att vika lådor till vinflaskor och klistra etiketter och vinutmärkelser på flaskor.

Ett tag så trodde jag att jag höll på att bli ”utbränd” och det var när jag höll på att klistra medaljer på flaskorna. Något som borde vara fyllt av glädje, det vill säga att man erhållit medaljer på internationella vintävlingar, kändes bara betungande och i mina mörkaste stunder så var jag helt övertygad om att alla som inte erhållit medaljer istället skulle stå och klistra på alla de här etiketterna , fast då med en etikett där det stod ”DETTA VIN HAR INTE ERHÅLLIT  MEDALJ”.

UTANFÖR VINGÅRDEN

Förra året så blev jag invald i SVENSKA DRYCKESAKADEMIEN och i maj så hade vi årsmöte uppe hos Claes Wernersson på QVÄNUM MAT OCH MALT och jag kan bara säga att det är en fröjd att vara omgiven av kompetens. Det är galet vad lite man vet om andra områden än sitt eget och efter att ha provat igenom närmare 70 olika drycker från världens alla hörn, så kan man konstatera att skillnaden mellan bra och dåligt är enorm. Det värsta är när drycken har kombinationen DÅLIG + MYCKET TILLSATSER och här misstänker jag att den självlysande Georgiska dragon läsken hamnade på prispallen. När vi öppnade flaskan så trodde vi att det var en självlysande grön plastflaska, men när vi hällde upp blev vi varse om att flaskan var transparant och det var dryckens färg som lös igenom flaskan.

Det som är bra när människor möts med olika kompetensområden är att man närmar sig utmaningar från olika infallsvinklar, det kan handla om förpackningar, logistik, konserveringar, marknadsföring, försäljning osv…  saker som rör de flesta drycker, men som olika producenter löst på olika sätt.

Rätt man (eller kvinna) på rätt plats brukar jag säga, så det var inte konstigt att jag blev potatisskalare under kvällens gemensamma tillagning av middagen.

 

Helgen efter så hade FÖRENINGEN SVENSKT VIN årsmöte i Klippan och redan på Fredagsmorgonen samlades juryn för SVENSK VINBEDÖMNING, för att bedöma 51 Svenska viner.

11 jurymedlemmar skulle få chans att bedöma alla inlämnade viner och förväntningarna var högt ställda då vi misstänkte att en hel del viner skulle komma från ”århundradets årgång” 2016.

Årets överraskning var förra årets besvikelse (enligt mig), det är glädjande att rosévinerna överlag var riktigt trevliga och framförallt var det renheten och fräschören som lyste igenom.

Första vinet var ett mousserande vin som jag absolut tyckte hade kvaliteter och därefter kom Stora Boråkras Solaris vin (detta visste vi självklart inte om då alla vinerna provades blint) och jag tänkte för mig själv att det här kommer att bli en trevlig fredag.

Provningen fortsatte och det fanns både bättre och sämre viner, men väldigt få hade några defekter (jag tror att endast 6 eller 7 blev underkända).

2016 kommer nog att bli en mycket bra årgång, med betoning på ”kommer”, endast 1 av de 3 bästa vinerna var från årgång 2016 och det var just Stora Boråkras Solaris. De andra var Brattås Vinträdgårds Rödvin Cielo Appasso 2015 och så vinnarvinet PEGASUS ORIGINAL 2014 från FLYINGE VINGÅRD.

Till dem som säger att det inte går att göra rödvin i Sverige, så är min rekommendation att bli vän med Sveneric Svensson (ägaren till Brattås vinträdgård), så att ni får möjlighet att prova gårdens rödviner. Denna producent har de 3 senaste åren placerat sig 1,1 och nu senast 2:a på Svensk vinbedömning med sitt rödvin.

Brattås Vinträdgård är en hobby odling, det vill säga att vinerna inte är kommersiellt producerade och således inte får säljas till konsumenter.

HUR ODLAR OCH TILLVERKAR MAN SVERIGES BÄSTA VINER?

Enligt mig så har ovanstående 3 viner placerat sig där de gjort, för att producenterna har en övertygelse i den filosofi som de valt.

STORA BORÅKRA har de 3 senaste åren placerat sig högt på den Svenska vinbedömningen, 2014 var fantastisk 2015 okej och nu 2016 som var riktigt bra. Vinmakaren Staffan Ottosson sätter inte vinet på flaska förrän det smakar som han vill, han tar hjälp av kompetens från Tyskland för att skapa den typ av vin som han har som mål. Stilen är en stil som ska vara i balans redan när det släpps sommaren efter skörd och således inte kräver någon flasklagring.

BRATTÅS VINTRÄDGÅRD

Sveneric Svensson tillverkar sina viner med kirurgisk precision (antagligen en yrkesskada från hans tidigare profession), det är socker värden, syra värden, pH värden, diagram staplar, index osv… , som ska bekräfta smak och doft upplevelsen innan vinet sätts på flaska.

Druvorna torkas varje år (liknande tillverkning av Amaronevin) och då har han chans att styra processen mot de riktvärde han eftersträvar.

Förutom en stor passion och noggrannhet, så har han även stort tålamod, inga viner lämnas in året efter de är skördade, det gäller både de vita och röda vinerna.

FLYINGE VINGÅRD

Familjen Oscarsson med stab har en filosofi som står med rötterna i Flyinges sandjord (lera i alven). Denna producent skapar sina viner till största delen i vingården, lågt skördeuttag och en ekologisk filosofi, ger ett bra druvmaterial som bas till vinerna.

Denna vingård pratar mer om ”känslan” än om ”siffror”, det finns producenter som MANIPULERAR, och sådana som JUSTERAR, och så finns det vingårdar som Flyinge som väljer att endast göra sina torra PEGASUS viner de år druvorna håller den kvalitet som krävs.

I vineriet så har Ronny Persson (Vingården i Åhus) använts som mentor för att ta hand om druvpotentialen.

När man tillverkar viner på detta sätt så behöver de ofta tid på flaska innan de visar sin fulla potential.

Efter vinbedömningen och den efterföljande middagen så gick vi tillbaka (alla som ville) och provade om vinerna och detta förfarande tycker jag kanske allra bäst om. När man avkopplat och i lugn och ro får chans att prova vinerna och se hur de utvecklas i glaset, och kanske till och med få höra hur vinbonden tillverkat vinerna.

Ett vin som verkligen lyste på kvällen var Kornheddinge Kvarns Solaris 2016 (1/10 poäng från brons medalj), detta vin var gjort i en reduktiv stil (motsatsen till oxidativ) som gjorde att vinet verkligen behövde luftas för att visa sin potential.

Om jag skulle ha lite synpunkter på Svensk vinbedömning och de viner som lämnats in så är de som följer.

1. Många buteljerar sina viner veckan innan de lämnas till bedömning, detta är alltid negativt då flaskorna då får något som kallas flaskchock och det är mig veterligen alltid negativt och vinet får inte chans att visa sig från sin bästa sida.
2. Degorgering veckan innan ett mousserande vin ska bedömas är inte att rekommendera, minst 2-3 månader behövs för att vinet ska hitta sig igen och gärna längre.
3. Fatlagrade eller chippade (ekspån, stavar, kuber etc) behöver tid innan de blir harmoniska och framförallt om vinet har en pigg syra (syra och tanniner från eken förstärker varandra). Vi väntar minimum 1 år och helst 1,5-2 år med viner av denna vinstil innan vi låter dem bedömas.
4. Vill man lämna in ett någorlunda representativt vin till bedömningen så måste man röra runt i tanken innan man buteljerar flaskan.
5. Förslut med ordentlig, bra kork annars är allt jobbet ogjort (en producent hade förslutit med absolut sämsta kvaliteten på kork som går att köpa OCH SEDAN HADE MAN DELAT DEN PÅ MITTEN så den skulle räcka till 2 flaskor)
6. Skölj flaskorna noga, men var noga med att de får rinna av.
7. Om ni verkligen tror på ert vin, och att där är en utvecklingspotential i det, är det då inte bättre att satsa på en guldmedalj 2018 än ett brons 2017. Var inte rädd att lagra de bättre vinerna ett år till innan ni lämnar dem till vinbedömningar.
8. Juryn har ett par minuter på sig att bedöma varje vin, ett ungt vin kan ta tid på sig att öppna sig. Gör ett experiment där hemma med ert vin, öppna en flaska häll upp den och bedöm vinet inom 5 minuter, bedöm det sedan igen efter 1 timme och till sist efter 2 timmar, då brukar man få en bra uppfattning om var vinet är i dag och var det är på väg.

Detta är bara några synpunkter som kan hjälpa till att höja kvaliteten ytterligare.

Vad jag har reagerat på i efterhand är att vissa av vinerna (ja faktiskt en hel del) har varit tankprover eller fatprover som lämnats in och att det således i vissa fall varit ett vin som skiljt sig väsentligt mot det som jag sedan fått smaka när det kommit ut på marknaden.

Vinerna har efter bedömningen ibland klarnats (klarningsmedel), ibland filtrerats och svavlats (oftast) och därför upplever jag att vinerna skiljer sig väldigt mycket när de kommer ut på marknaden mot de viner som vi bedömde i juryn (ibland bättre, ibland sämre).

I framtiden så är min förhoppning att alla viner som kvalificerar sig till den svenska vinprovningen på GRAPPE i Stockholm (de 10 bästa kommersiella vinerna) ska ha minst en representant från vingården på plats. De besökare som besöker detta event ska få det absolut bästa och mest kompetenta bemötande man kan tänka sig. Dessa besökare är dagens och morgondagens ambassadörer för Svenskt vin.

Till sist så vill jag tacka Ronny Persson , Maria Herneke-Walter och Staffan Ottosson, för ett fantastiskt jobb med logistiken av vinerna till juryn.

FESTIVALER

I vintras så bestämde vi oss för att vara med på lite fler event i år än vad vi brukar, för att marknadsföra svenskt vin.

Detta har inneburit att vi på mindre antal anställda på vingården i år än förra året ska sköta en större areal vinodling, samt delta på fler festivaler. Man behöver inte vara EINSTEIN för att räkna ut att den matematiken blir svår att få ihop (jag börjar misstänka att hjärnan varit avstängd när dessa beslut fattades).

Det som gjort att man orkat igenom dessa evenemang är den fantastiskt positiva responsen det varit på de svenska vinerna. Man märker att svenskt vin inte uppfattas som något märkligt längre (tar vi oss norrut i landet så är nog situationen annorlunda). Några dagar har jag känt, att får jag frågan om det går att odla vin i Sverige, så kommer jag att explodera, men inte en enda gång har någon ställt denna fråga på de event vi deltagit på.

Det känns som att folk uppfattar det som lika naturligt med svenskt vin som det är med svensk cider eller öl, ja kanske inte lika naturligt som svensk cider eller öl, utan mer som svensk tryffel, alla vet att det finns, man har bara inte provat det

Jag fattar inte hur vi orkade förklara för 99 av 100 svenskar för 10 år sedan att; jo visst går det att odla vin i Sverige, samtidigt så är det så att hade vi inte gjort det så hade vi inte varit där vi är idag.

RADISSON BLU i Helsingborg har dragit igång vad de kallar en Svensk vinfestival, som kommer att arrangeras 4 gånger i sommar och 2 gånger har redan varit.

Första gången var ingen succé men fredagen den 30/6 så var det en dunderhit. Mycket folk och positiv feedback från vad jag uppfattade som en intresserad publik. Huvuddelen av besökarna var medelålders eller äldre (det är väl till stor del de som är våra kunder idag) men även en hel del yngre som tyckte detta med svenskt och närodlat var superintressant.

Sista helgen i juli så kommer vi att vara med på SKEPPARPS VINFESTIVAL, samt LIMHAMNS HAMNFEST (jag uppträder som hologram på hamnfesten och livslevande på Skepparp), dessa 2 event var förra årets glädjeämnen när det gäller event som vi deltog på, så jag hoppas att de lever upp till förväntningarna.

LITTERATUR

Föreningen Svenskt vin har släppt en ny bok som är skriven av Sveneric Svensson (ordförande i föreningen), som kommer att bli (om den inte redan är det) den oumbärliga boken för alla Sveriges vinproducenter, såväl hobby odlare som kommersiella.

Jag fick i höstas möjlighet att läsa korrekturet till denna bok och kände redan då att detta är en bok som många har väntat på. Inte nog med att boken är bra, när man nu ser den i färdigt tryck så tycker jag att layouten gjort den ännu mer inspirerande.

HANDBOK FÖR VINMAKARE är alltså namnet på boken som man kan köpa via Föreningen Svenskt vins hemsida.

Denna bok är det största som hänt Skandinavisk vintillverkningsliteratur, sedan VINAVL I DANMARK släpptes första gången 1997.

 I MOLNET

På vissa hemsidor som har med vin att göra, så måste man garantera att man är över 25 år för att få tillträde och detta har fått mig att fundera

Problemet är bara att jag inte vet i vilken ende jag ska börja. Låt oss säga att jag är 22 år gammal och intresserad av vin, jag går in på Systemets hemsida (för där får man läsa om vin) och hittar ett vin som jag tycker verkar spännande och vill lära mig mer om, så jag letar upp vem som är leverantör i Sverige för att hitta mer information om vinet. När jag väl kommer in på hemsidan så ser jag att man måste vara minst 25 för att läsa om vinet. Laglydig som jag är så klickar jag mig inte vidare utan konstaterar för mig själv att vinet inte var speciellt intressant och varför ska man egentligen betala 190 kr för en flaska vin när man kan få 3 l skön bag in box för samma pengar.

I SVERIGE

Desto fler desto bättre och detta gäller även de svenska producenterna, det är fler vingårdar som börjar marknadsföra sig aktivt och vi samarbetar på fler och fler event. Vad detta har gjort är att det känns som att svenskt vin har tagit ett gigantiskt kliv det senaste halvåret. Efter att intresset från media varit lågt de senaste fem åren så märker man att intresset är på väg tillbaka. Helsidor i sydsvenskan om en svensk vinfestival, svenska viner som rekommenderas i både tidningar och TV är bara några av tecknen.

 

I VÄRLDEN

Ideligen får jag höra att en svensk sommar kan vara fantastisk och den kan vara katastrof och hur ska man då kunna göra viner av god nivå varje år.

Svaret på den frågan kanske vi redan fått, inte av någon i Sverige, utan från världens två största vintävlingar.

I våras så fick Kullahalvöns vin LATE HARVEST Solaris 2016 bronsmedalj (stort grattis till er) på London International Wine Challenge. (vinet släpps nästa vecka på Systembolaget)

Vårt vin INKOGNITO 2015 fick på samma tävling en silvermedalj, samt tilldelades i våras en bronsmedalj på DECANTER WORLD WINE AWARD.

Flyinge vingårds PEGASUS ORIGINAL 2014 tilldelades på DECANTER WORLD WINE AWARD i våras en brons medalj.

Vårt vin INKOGNITO har premierats på London International  Wine Challenge varje årgång sedan 2012 (första årgången av vinet)

Svenska viner har alltså erhållit medaljer för 2014,2015,2016, visar inte detta att svenskt vin kan leverera i paritet med våra utländska kollegor.

I KLAGSHAMN

Vecka 27 släpper vi två nya viner, dels är det INKOGNITO 2015, som vi har fått en mycket bra respons på, detta vin kommer att finnas på Systembolagets hyllor i Malmö, Lund, Helsingborg, Göteborg och Stockholm, samt några andra städer, det kommer även att kunna beställas till alla Systembolag i Sverige.

TERRA SCANIA släpps också nästa vecka, fruktigt ståltankslagrad Solarisvin. Detta nya släpp är en NV (non vintage) för att vi blandat vinet från 2015 och 2016 för att kunna göra detta vin och då är det inte tillåtet att sätta ut en årgång.

Vinet kommer att finnas i 8 Systembolagsbutiker i västra Skåne, men går att beställas till vilket bolag som helst.

Till sist vill jag citera en man som var på besök, jag märkte snabbt att manen var vinintresserad och berättade hur han spekulerat i vin sedan 80-talet.  Lite senare var det dags att prova våra viner och jag ser att han börjar se lite arg/irriterad ut.

Efter provningen kommer han fram till mig en aning uppjagad och jag känner att jag får hålla ett säkerhetsavstånd för att känna mig säker och då säger han: JAG TRODDE ATT FOLK DRACK SVENSKT VIN FÖR ATT DET VAR SVENSKT, INTE FÖR ATT DET VAR BRA.

Hans blick efter uttalandet sade allt, man såg att han tänkte att han som har goda kunskaper om vin och spekulerar i vin, inte hade upptäckt svenskt vin tidigare gjorde honom väldigt frustrerad och det var sig själv han var arg på och inte mig.

Häromdagen så hörde jag en person på TV säga att ingen person under 30 år upplevt en månad med ”normalt väder”, sett ur ett historiskt perspektiv.

Nu har jag inte faktagranskat personen på TV, men det känns fullt möjligt, då all info man får pekar i samma riktning, alltså att vädret blir varmare och varmare. Förutom att det verkar bli varmare så har man också känslan av att vädret blir mer extremt med snabba svängningar. Att etablerade vindistrikt drabbas av hagel är inte längre något ovanligt utan ingår numera i riskanalysen hos vissa producenter i till exempel Bourgogne (Bourgogne har drabbats 4 år i rad av hagel).

I mars månad så uppmättes 20,2 grader i Uppsala och detta var den varmaste marstemperaturen man uppmätt sedan mätningarna startade 1739.

Perioden januari-mars har blivit 3 grader varmare i Sverige sedan 1820.

I VINGÅRDEN

Den 4 april så blev jag helt chockad när vi skulle binda upp stammarna på förra årets plantering, knopparna var redan i ullstadiet! (först växer knopparna, sedan blir de ulliga, sedan blir de lite rosa färgade och därefter kommer bladen fram) Detta är det tidigaste datum jag sett detta stadium. Desto yngre och tunnare ett skott är desto tidigare går plantan igång (unga plantor har ytliga rötter och det övre jordskiktet värms upp snabbare, tunna skott värms upp snabbare än tjocka) och allra snabbast går de unga plantor igång som blivit nerklippta, då de är närmare jordvärmen.

Sedan dess så har dock plantorna saktat ner i sin utveckling, vilket bara är bra då vi inte vill att de ska gå igång för tidigt.

2011 så hade vi en fantastiskt tidig vår och allt såg fantastiskt ut men sedan fick vi en halv minusgrad den 4 maj (eller var det den 5:e?) och katastrofen var ett faktum. Över 80 % av skörden försvann den natten. Till detta fick vi lägga ca 20 % mer arbete för att de druvor som skördades skulle ha absolut högsta möjliga kvalitet.

För att sätta det i perspektiv, så brukar jag fråga folk hur många som är beredda att jobba 20 % mer ett år och få 80 % mindre i lön.

Ute i odlingen så har vi kört med radius (ogräsrensare) två gånger samt handhackat en gång. Det har krävt lite mer arbete än normalt då vingårdens ogräsfauna denna årstid består av våtarv, som inte är det optimala ogräset för radiusmaskinen. Man kan även koppla på en rotorharv på radius enheten och då hade jobbet gått snabbare, men vi valde att inte göra detta.

Efter avslutad ogräsbekämpning så har vi även alvluckrat (bryta upp jorden) ner till ca 50 cm djup, dels för att luckra upp men även för att kapa av ytliga rötter på vinstockarna. Det här med att tvinga ner rötterna på djupet är en grundpelare i vår filosofi, dels för att druvorna ska bli mer smakrika, men även för att vinstockarna ska stå emot stress (sjukdomar, torka med mera) bättre.

Vinterns milda väder har gjort att vi varit tvungna att köra ut hästgödseln när det inte varit tjäle i jorden, vilket har lett till att hjul spåren blivit extra kompakta och därför kändes alvluckringen extra viktig i år.

Den första alvluckringen brukar vi göra så tidigt som möjligt, så att vårens rottillväxt går på djupet och inte i matjordslagret.

För tillfället så känns det som att vi är i fas i odlingen, men av erfarenhet så vet jag att denna känsla aldrig håller mer än max 2 dagar.

I mitten på april har man det gyllene läget att vara ”I FAS” och detta behövs när man kommer fram mot månadsskiftet april/maj, då allt går igång.

April/maj brukar vara tid för nyplanteringar och kompletterings planteringar (dessa är extra viktiga att få gjort tidigt), samtidigt som uppbindningsystem ska upp och skotten ska börja gallras (början på maj).

För vissa verkar nog inte detta så intensivt, men ovanstående moment är bara de som ska utföras, men alla saker måste vara på plats för att ovanstående moment ska kunna utföras och då ska man ha beställt allt i förväg (detta är nr 1), sedan ska leverantören hålla vad den har lovat (detta är nr 2) och sedan ska logistikfirman leverera alla saker (detta är nr 3).

Det borde inte vara för mycket begärt att 3 företag gör de dom ska, men jag kan intyga att det tillhör ovanligheterna. Detta är anledningen till att jag alltid försöker att ta hem ”utrustningen” i god tid. Bättre att ha hemma sakerna en månad för tidigt, än en månad för sent.

Som sagt, vintern har varit mild och då förväntar man sig att alla plantor mår fin fint. Dock har jag sett att en del plantor savat, så att vissa knoppar torkat in och då brukar det se ut som cigarett aska på skott och knoppar. Att vinplantor savar efter vinterbeskärningen är helt normalt och är bara ett tecken på att stocken är i liv, vissa påstår till och med att detta är positivt, då svamp sjukdomar inte kan ta sig in i stocken då transporten är utgående.

Min uppfattning är att ”fenomenet” med cigarettaska är störst på hårt beskurna stockar,de åren då vi haft ovanligt varma vintrar. Plantorna dör sällan av detta, dock kommer inte alla knoppar som man räknat med.

I VINERIET

Jag brukar snacka om att hålla sig ”PÅ VÅGEN” (inte viktväktar vågen utan surf vågen) och det är samma sak i år, vi är fortfarande ”på vågen” men det känns som att man ska trilla vilken sekund som helst.

Vi börjar närma oss 10 000 buteljerade flaskor (Klagshamn och Flädies viner tillsammans) och målsättningen är att snart vara klar med ”vårens” buteljeringar, för att i augusti gå igång med sommarbuteljeringen.

Vissa rödviner har vi dragit om från ekfaten (för att bli av med jästfällning) med hjälp av gravitation och sedan så har de fyllts igen med samma metod efter rengöring. Vissa blandningar har också gjorts för att de ska ha gott om tid att ”gifta” sig.

Det här med att komma fram till den optimala ”blandningen” är något som man kan lägga hur mycket tid på som helst och i slutänden så står man där ändå och undrar om det inte fanns någon kombination som trots allt hade varit bättre.

Min personliga inställning är att desto bättre ett vin är, desto mer tid lägger jag i efterhand på att fundera på om det kunde blivit ännu bättre om jag blandat på ett annat sätt.

När det gäller ”enklare” viner så har man en ”tanke” och så guidar man vinet mot den ”tanken” och när man väl är där så är man nöjd.

Med de bästa vinerna så vet man aldrig säkert vart man är på väg. Man vet inte ens en gång vart man själv vill med dem och det är just det som är tjusningen med dem.

I de etablerade vindistrikten så vet man vad man kan skapa de bästa åren och det är just det som är den stora skillnaden mot oss här i Sverige. Vi har endast ett fåtal superårgångar att snegla på och frågan man ställer sig i efterhand, är såklart vad man gjorde rätt och vad man skulle kunnat göra bättre.

Flädies mousserande vin EBBA 2016 startades upp på flaska för andra jäsningen för några veckor sedan och ligger nu och jäser så sakteliga. EBBA vinerna brukar få ca 12 månader på jästfällningen innan det degorgeras (jästen tas bort).

I samma veva så brukar alltså degorgeringen av föregående årgång ske, och detta gjorde vi den 12/4 på Österlen.

När det gäller Flädies och en del av Klagshamns mousserande viner så sker lagringen på Kronovalls slott och degorgering sker på Skepparps faciliteter. Detta sätt att samarbeta för att höja kompetensen, samt komma ner i produktionskostnad, kommer framöver att bli vanligare och vanligare.

Lagen säger att ett vin måste innehålla minst 85 % av druvor från en specifik årgång för att man ska få sätta årgång på flaskan och därför är årets TERRA SCANIA (vitt vin med viss restsötma) en Non Vintage (årgångslös), då vi kom fram till att vi inte hade druvmaterialet att tillverka detta vin endast med druvor från 2016.

Förra året så var det en batch/tank med Solaris vin som jag inte tyckte passade i något av våra viner och därför lät jag bli att buteljera denna Solaris 2015 och tänkte att vi kanske säljer tanken som bulk, då det var stilen och inte kvaliteten det var fel på.

Som tur var så blev vinet aldrig sålt och det var tur det för utan denna tank hade vi inte kunnat tillverka någon TERRA SCANIA i år.

Årets upplaga av Inkognito (2016) har blandats och volymen kommer antagligen att uppgå till mellan 1000 l och 1300 l, beroende om vi måste justera blenden. Årgången är så speciell att de vanliga kriterierna inte riktigt gäller och min grundinställning till vinet har varit att vara försiktig initialt och om sedan årgången är så bra som man hoppas så kanske man kompletterar blenden med vinet från ett extra fat.

Folk som inte är i vinbranschen tror nog att man som vinmakare går lite halv lullig och små smuttar dagligen i vineriet (och jag har faktiskt sett detta i verkligheten, men endast på en enda vingård), men verkligheten är den att man rent reflexmässigt spottar ut alla viner man provar i vineriet, utan att egentligen fundera över det.

Min uppfattning är att denna ”reflex” endast störs när man provar extremt bra viner, då är det som att instinkten tar överhand över reflexen och innan hjärnan hunnit reagera så är vinet på väg ner i magen. Första gången detta hände mig var i Chablis, då jag smakade ett vin från producenten Billaud-Simon. Tidigt på säsongen så hade man drabbats av hagel och den lilla mängd druvor som till sist skördades (900 l/ha) höll en så fantastisk kvalitet att resultatet inte kan kallas annat än ett mästerverk.

Varför nu denna historia om den mänskliga ”reflexen”, jo samma sak hände mig i vineriet häromdagen och jag kan inte annat än att tolka det som något positivt.

I SVERIGE

För några veckor sedan var jag och Lena på vinprovning och på väg hem efter den disciplinerade vinprovningen, så frågade jag Lena om vi inte skulle stanna till på en restaurang och ta ett glas vin. Sagt och gjort så hoppade vi in på närmaste restaurang och bad om att få vinlistan och den innehöll en stor del mycket bra producenter och därför bläddrade jag igenom den ett par gånger och helt plötsligt så såg jag att Vingården i Klagshamn var representerade på vinlistan och det värmde så klart i hjärtat.

Värmen i hjärtat förbyttes dock ganska snabbt till en känsla av att jag kallsvettades istället då jag kollade priset på vinet.  Restaurangen skulle ha 1200 kronor flaskan (!!!) för vårt vin och detta är ett vin som vi säljer för 160 kr (ex moms) flaskan till de restauranger som vill handla av oss.

Genom att prissätta viner på detta sätt, så har man satt sig i en ”omöjlig sits”. Ingen av de inblandade i denna flaska vin (producenten, restaurangen och den slutliga kunden) kan känna en tillfredställelse i denna prissättning. Här i Klagshamn lägger vi ca 40 minuter på varje varje flaska vin vi tillverkar och för detta begär vi 160 kr av restaurangen. Av dom 160 kronorna så ska vi betala flaska, etiketter, kork, låda, alkoholskatt, samt frakt av vinerna, så i bästa fall återstår 110 kr.

Alltså fakturerar vi en timlön på 165 kr och då har vi inte räknat in etablering av odling, 5 års arbete utan lön (det tar några år innan man är i produktion), tillverkningskostnader, (lokalhyra, maskiner och förbrukningsmaterial etc….) och detta tycker vi är okej, för att vi sysslar med något vi har passion för och tycker det är viktigt att svenskt vin serveras på restauranger.

Jag vet att restaurangbranschen inte är den mest välbetalda, men låt oss leka med tanken att man på just den restaurang som vi besökte har en ytterst välbetald sommelier som kostar 500 kr i timmen. Med ovanstående prissättning så skulle det innebära att sommelieren skulle ta 2 timmar på sig att öppna Klagshamns vinet och servera det, samt diska glasen. Tittar man i förlängningen så skulle det innebära att denna person endast hann öppna 4 flaskor vin på en dag, servera dessa, samt diska 8 glas (och jag som hört att det är stressigt i restaurangbranschen).

Jag står till 100 % för vad alla våra viner kostar, detta innebär att jag själv med glädje betalar de priser vi tar för våra flaskor. Vad jag nu undrar är om restaurangerna känner lika dant, att de på sin fritid kan tänka sig att besöka en restaurang och där betala 1200 kr för Klagshamns vinet?

Jag vill vara noga med att säga att ovanstående vin är ett vin som kan inhandlas på Systembolaget idag 2017, så vi pratar inte om ett vin som lagrats i 20 år och som därför måste inbringa ett högre pris för att täcka lagerkostnader.

När jag ändå är igång, så kan jag nämna att jag och Lena samt några vänner till oss, var på vad som ska vara en av Sveriges bästa restauranger och det var en mycket trevlig kväll.

När man läste igenom menyn så kunde man också se hur långt det var till alla ingredienser som ingick i rätten och genomsnitts avståndet landade på ca 6 mil/rätt (detta visar verkligen vilken fantastisk region vi lever i)

Första rätten var vaktelägg, stenbitsrom och nässla och till detta serverades McNaught&Walker Sauvignon Blanc 2013, från AWATERE valley NYA ZEELAND.

För det första vill jag säga att vinet var mycket bra och kombinationen var fantastisk med maten, MEN och då är det ett stort MEN, hur många mil är det till NYA ZEELAND?

Om det första vinet kommer 1800 mil från restaurangen, fallerar då inte konceptet med att berätta hur närodlat alla ingredienser är?

Det närmaste vinet kom över 100 mil från restaurangen och då blev vi serverade ett mousserande rödvin från Loire på Cabernet Franc och Grolleau Noir.

Till den första rätten så hade ett svenskt Solaris vin gjort sig utmärkt (många finner likheter mellan Solaris och Sauvignon Blancs aromer) och just svenska Solaris viner finns det gott om, åtminstone om man är verksam i Skåne.

Är man sugen att bjuda på obskyra viner ala det mousserande rödvinet från Loire och inte räds okända druvnamn såsom Grolleau Noir, så finns det även gott om sådana svenska alternativ.

Fördelen med att skriva sådana här ”månadsbrev” är att jag får tid till reflektion och nu slog det mig hur ovanstående restaurang tänkt! VINET ÄR INKÖPT PÅ SYSTEMBOLAGET 624 METER FRÅN RESTAURANGEN, alltså kommer det från trakten.

Munskänkarna Malmö arrangerade häromdagen en provning av naturviner och självklart tog vi tillfället i akt att gå på denna provning. Patric Henriksson (3-betygare på Munskänkarna) höll i provningen och hade också valt ut vinerna. Det som överraskade var att han valt ut viner (alla utom 1) som de flesta människor inte skulle kunna identifiera som naturviner, utan de var helt klara i färgen och de var vita eller röda, alltså inga orangea viner.

Kvällens stjärna var Domaine Vallette Et Pourtant 2011 Chardonnay, från Maconais Frankrike. 311 kr får man betala för detta vin, om man kan hitta det.

När Patric berättade vad unga hungriga sommelierer i dag eftersöker, så lät det nästan som att han beskrev svenskt vin, SMÅSKALIGHET, ÄKTHET, FRÄSCHÖR, HANTVERK, LÅG ALKOHOL (stämmer på en hel del svenska viner) .

Jag tyckte att det var en intressant provning, men jag hade önskat att han tog ut svängarna lite mer så att vi fått smaka viner som var ”ännu mer” speciella i sina karaktärer. Personerna som var på provningen är sådana som har ett öppet sinne gentemot nya saker och därför tror jag att vi hade varit mottagliga för ännu mer personlighet i glasen.

Varje dag man lär sig något nytt är en god dag och denna naturvinsprovning lärde mig att maximalt tillåtna svavelhalt i naturviner är 30 mg i röda viner och 40 mg i vita viner, detta är totalsvavlet inte det fria svavlet.

I MALMÖ

Vin är en del av livsmedelsbranschen, men det är alldeles för få gånger vi får en chans att vara med när de andra livsmedelsproducenterna samlas, men nu har TITTI QVARNSTRÖM (köksmästare på den 1 stjärniga restaurangen BLOOM in THE PARK) gjort något unikt.

Hennes bok ”MALMÖ COOKING min stad, vår mat” handlar om de restauranger och livsmedelsproducenter som startat ur passioner och sedan bidragit till Malmös mångfald. Boken är en fantastisk ANTI EGOTRIPP, där Titti belyser individerna bakom projekten och hur de tagit sig dit de är idag.

Jag tror att detta ”koncept” att berätta om sin stad är ett framtidskoncept, när egotrenden lugnat sig och man verkligen tittar på vad som format och präglat en, så vill man ge tillbaka.

Nu är min rekommendation till er alla att springa ner till bokhandeln (om det är någon som gör det nuförtiden), eller beställa boken online.

STORT TACK TITTI FÖR ATT VI FICK VARA MED I DIN BOK

I MOLNET

För ett tag sedan hade vi sommelieren och PODDAREN (jag vet inte om man kallar dem detta) Joakim på besök och han hade precis satt igång sin POD, SOMMELIERN. Denna POD kommer att intervjua svenska vingårdar och sedan ska folk kunna lyssna på dessa intervjuer.

Som sagt så var vi först ut och jag kände att jag var tvungen att lyssna på intervjun och således laddade jag ner den app som man måste ha och vips öppnades en värld som jag knappt visste fanns.

Jag vill göra reklam för hans pod SOMMELIERN, inte för vår skull, utan för att jag tycker han gör ett fantastiskt jobb att marknadsföra svenskt vin, och det känns som att det är gjort av ren passion från hans sida. Varje månad kommer en ny vingård att presenteras och det ska bli spännande att följa hans resa.

En annan pod som jag lyssnat mycket på de senaste dagarna är the INSIDE WINEMAKING PODCAST med JIM DUANE. Jim intervjuar kända vinmakare och konsulter inom vinbranschen och förutom att det är behagliga laidback intervjuer, så ställer han mycket relevanta frågor för den vinmakning och vinodlingsintresserade. Poden innehåller en hel del tekniska detaljer, så man ska nog vara en riktig vin nörd eller tillhöra vinbranschen för att tillgodogöra sig den fullt ut.

I VÄRLDEN

Det finns en del vinpersonligheter som säger att Sauvignon Blanc inte tillhör VINADELN, med undantag för sin medverkan i vita Bordeauxer.

Jag glömmer aldrig då jag för kanske 10 år sedan såg Jancis Robinson (jag tror hon är världens första kvinnliga Master of Wine ) intervjua Didier Dagueneau (av vissa ansedd som den bästa Sauvignon Blanc odlaren i världen) och redan när hon kommer genom dörren så attackerar han henne med sin uppbyggda aggression då hon sagt att inte Sauvignon Blanc tillhör ”adeln”. När han en bit in i intervjun tar fram en flaska av sitt vin ASTEROID, som är en Sauvignon Blanc gjord av oympade stockar (alltså rotäkta) och serverar henne  denna, så hör man  att hon är på väg att revidera sin uppfattning, med att säga THIS IS NO ORDINARY SAUVIGNON BLANC!

Didier Dagueneau var en fantastisk vinbonde/vinproducent och personlighet och det var en stor förlust för vinvärlden när han gick bort för knappt 10 år sedan i en flygplansolycka.

Didier Dagueneau var den som inspirerade oss att fatlagra Solaris och han var också anledningen till att vi började använda fat från tunnbindaren Seguin Moreau.

Varför berättar jag nu denna historia om Sauvignon Blanc, jo därför att jag tror att denna druvsort kommer att planteras i ännu större utsträckning i framtiden.

Det är få druvsorter som håller syran även när klimatet blir varmare, men det är just vad SB gör och därför har odlarna insett att den är bra att blanda med andra druvsorter som råkar få lite för låg syra.

 

Många gånger kommer man antagligen inte att skriva ut på etiketten att vinet innehåller SB, utan man väljer kanske att sätta ut ett annat druvnamn som är inarbetat sedan länge.

När odlare börjar plantera mer Sauvignon Blanc, så börjar man säkerligen också inse potentialen och det som först var tänkt som en ”utfyllnadsdruva” kanske kan bli framtiden i många distrikt.

Blir klimatet ”mycket varmare”, så hjälper det inte att plantera sorter med naturligt hög syra, utan då måste man titta mot sorter som överlever i detta klimat, samt tål torka på ett bra sätt. På de platser där det finns bevattningsrestriktioner så är sorten Grenache/Garnatcha kanske nästa stjärna.

På föredraget om naturviner så reagerade jag över att alkoholhalterna många gånger var väldigt låga och då fick jag mig förklarat att man ville skörda druvorna med högt syra innehåll och då har de således mindre socker i sig som kan omvandlas till alkohol.

Det är inte lätt att hitta rätt sort till rätt plats. Precis när vinstockarna börjar uppnå lite ålder, så befinner de sig i ett annat klimat än det som existerade när de planterades.

En sak som sällan framkommer tydligt i information som vinbönder, vinproducenter, vinagenter, vinjournalister, är att viner med lågt pH (alltså hög syra) kräver mycket mindre mängder svavel för att konserveras och detta är antagligen anledningen till att många naturvinsproducenter skördar, vad vissa skulle vilja kalla omogna druvor.

I Sverige har vi låga pH värden även när druvorna är maximalt mogna och jag undrar om vinvärlden kan undgå att se detta faktum i längden. När jag talar om att det krävs mindre svavel för att konservera ”ett svenskt vin”, så talar vi inte om 10-20 % skillnad, vi talar om att många internationella viner kräver 2-3 gånger mer svavel än de svenska.

Naturviner innehåller såklart inte bara mindre svavel, utan det som egentligen är den stora filosofi skillnaden gentemot traditionella producenter är att man bestämt sig för att inte använda några av alla de tillsatser som tillåts för produktion i världen.

JAG ÄLSKAR ATT HA FEL! (åtminstone när det gäller vin)

I Påskhelgen så var jag och levererade lite utrustning till en kollega som i höstas även började utbilda sig till sommelier och när vi efteråt satt och fikade, så sa han att jag måste erkänna en sak: JAG GILLADE INTE DET VIN FRÅN KLAGSHAMN SOM JAG SMAKDE FÖRSTA GÅNGEN!  och sedan så ser jag att han tänker och säger: DET ÄR BARA ATT KONSTATERA ATT JAG HADE FÖR LITE KUNSKAP.

Denna självinsikt är inte helt vanlig, många människor skulle dragit en helt annan slutsats om de inte gillat ett vin de smakat.

Varför berättar jag nu denna historia? Jo för några veckor sedan så var jag på en vinprovning och då dök en flaska som jag och Lena gett i present, upp som ”förvin” och jag ombads att berätta lite om vinet och producenten. Vinet var NYETIMBER Classic Cuvee 2008 och jag berättade att NYETIMBER var Englands utan jämförelse mest ambitiösa producent och att ingen av de andra producenterna som jag provat varit i närheten den höga kvalitets nivå rakt över som NYETIMBER. Till sist var jag dock mycket noga med att poängtera att dessa viner inte kunde jämföra sig med de bästa champagnerna.

När vi sedan provar vinet, så blir det en aning tyst och jag ser att ingen riktigt vill ”sänka garden” och alla tänkte säkerligen som jag gjorde. 99.9 % av befolkningen hade gissat att detta vin var en mycket bra Champagne.

Jag blev så jäkla glad och utbrast spontant: DET KÄNNS SOM ATT JAG FÅR REVIDERA MIN UPPFATTNING OM ENGELSKT MOUSSERANDE.

Vad jag lärt mig i livet är att ”kan en så kan fler”. Kan man bara hitta ett enda fantastiskt vin från ett land, så bevisar detta att kvalitetspotentialen existerar i detta land, om det sedan blir en nationell eller internationell succé  är en helt annan sak.

Som sagt jag älskar att ha fel, i alla fall när saker är bättre än jag initialt tänkt mig.

 

 

 

 

Idag kom våren…

…och det hade näst intill varit en kriminell handling att inte tillbringa den i vingården. Det gråa, regniga och milda vädret de senaste 7 veckorna har smått satt sig på psyket, men idag kände jag;  I´M ALIVE !

Idag den 11 mars så avslutade vi vinterbeskärningen och man kan inte annat än säga att det är en fröjd för ögat (funkar bra för själen också) och jag måste säga att människan är härligt funtad när man till och med kan känna glädje av att ogräset börjat växa, snacka om säkert vårtecken.

I VINERIET

Hittills så har vi buteljerat ca 6000 flaskor av både Klagshamns vin och Flädie vin, så vi ligger nästan där vi bör ligga. Planen hade varit att vi skulle ha buteljerat drygt 2000 flaskor till, men på grund av ”leverans problem” så blev detta inte av.

Årets roséviner Klagshamn Rosé 2016 och Klagshamn Rosé Barrique 2016 kommer att börja säljas på Systembolaget den 3 april, så vi håller traditionen vid liv att vara först ut i landet med våra roséviner. Från och med 2018 tror jag dock att vi kommer att skjuta på lanseringen en månad, så att vi mer kan jobba i lugn och ro.

I och med att offerten måste vara inskickad så pass tidigt på året (16/1) så känns det som att man ”säljer skinnet innan björnen är skjuten” och detta är inte ett sätt jag gillar att jobba på. Vinerna kan många gånger hålla på att jäsa malolaktiskt fortfarande och att då bedöma vinernas kvalitet (som ska resultera i en prissättning) är inte helt lätt.

Årets roséviner är lite generösare i stilen, självklart är båda torra, men den lite högre mognaden i kombination med att jag 2016 valde att särskilja stilarna än mer genom att bland annat bara gå upp till 0,4 kg tryck på druvpressen till Klagshamns Rosé 2016. Klagshamns Rosé Barrique 2016 är för de vinälskare som tycker att ”MYCKET ÄR MER” och det skulle inte förvåna mig om någon väljer detta rosévin istället för ett lätt rödvin. Båda vinerna är tillverkade genom att pressa hela klasar och tanken med det är att endast få ut de finaste och bästa aromerna från druvorna.

De vita vinerna har vi inte börjat buteljera än, sånär som på ett dessert vin och ett ståltankslagrat vin (båda från Flädie). Vad jag märker är att man som vinmakare lite grann har svårt att se ”skogen för alla träden”, då man hela tiden smakar vinerna genom alla stadier, och då brukar jag ta hjälp av utomstående kompetens, såsom kockar, sommelierer och andra som kan ge mig feedback och respons.

2016 års vita viner är om man ska beskriva dem med två ord, MYCKET och TILLGÄNGLIGA. Nu är självklart detta en extrem generalisering, men det är dessa ord som oftast dyker upp när folk provar vinerna. Det farliga med en sådan här årgång är dels att folk tar för givet att alla årgångar av förra årets vin ska smaka kanon balanserat i mars året efter, men även att man har för brått att göra vinerna klara för marknaden. För att här förtydliga mig, så menar jag att en årgång som denna nog behöver tid för att bygga kropp, så att den även har balans när frukten lagt sig (detta gäller de torra vinerna).

Jag ska inte sticka under stol med att jag har stora förhoppningar på de bästa vita vinerna från 2016, men jag ser också en intressant möjlighet att höja kvaliteten ytterligare på vårt solerasystem (fat som vi fyller på med nytt vin varje år), så det gäller att inte bli girig, utan att kanske passa på att bygga ut detta solerasystem med en riktigt bra årgång i grunden.

De röda vinerna ligger på ekfat och det ända som görs är att de fylls upp med jämna mellanrum för att ersätta avdunstningen och ibland så gör jag även lite battonage (omrörning av jästen), dock lite försiktigare än normalt, då vinernas PH-värde är väsentligt högre än normalt.

Som jag tidigare nämnt så är det en helt ny typ av doft och smak på årets ” Balders Blod” och därför ska vi ge ”Balder” all tid han vill ha innan han hamnar på flaska, om detta rör sig om 1 eller 2 år, har jag ingen aning om.

I VINGÅRDEN

Som jag inledningsvis nämnde så är vinterbeskärningen klar och nu kommer det att bli full fokus på gödslingen och att göra de sista justeringarna på uppbindningssystemet.

Förra årets plantering är beskuren strax under understa tråden, detta gäller de plantor som växte minst 1,5 meter, resterande (1 %) kommer att beskäras efter första ogräs körningen och då beskärs de ner till 3 knoppar.

Ett moment som återstår i förra årets nyplantering är att sätta fast skottet med gummiband, men detta tänkte jag att vi skulle göra några dagar då det är riktigt fint väder, så att man går in i växt säsongen med en riktigt go känsla.

I VÄXTHUSET

Årets sticklingar (rotäkta plantor) har peppar, peppar tagit sig fantastiskt bra så här långt. De sattes i krukor i månadsskiftet januari/februari och i veckan så började vi att kruka om plantorna.

Rotäkta plantor används framförallt av odlare som har lite tuffare klimat och det är därför vi sätter igång med produktionen av plantor tidigt, så att odlarna ska få de absolut bästa och starkaste plantorna som man kan frambringa i landet. När väl plantorna växt till sig så ska de avhärdas, vilket innebär att de ska vänja sig vid lägre temperaturer, lägre luftfuktighet, vind och UV-ljus. Denna process är minst lika viktig som att driva fram tidiga och kraftiga plantor.

Hos oss brukar denna avhärdning vara i cirka 4 veckor, lite beroende på om säsongen är tidig eller sen och beroende på var plantorna ska planteras.

Ska plantorna planteras på ett odlingsläge som är väsentligt svalare än vårt, så är en avhärdning i två steg att rekommendera, först här hos oss i några veckor, sedan på det tilltänkta odlingsläget.

Även odlare som har ett optimalt svenskt odlingsläge kan använda sig av rotäkta plantor (halva vår vingård är rotäkta plantor) och detta kan bero på att vingården har en viss filosofi, eller att man hoppas att detta ska resultera i en smakskillnad, som förstärker det unika med vingårdens viner.

Jag vill vara noga med att säga att det inte finns någon ”universal lösning” på vad som är det bästa plantvalet. Olika år presterar olika grundstammar olika bra och samma sak gäller de rotäkta plantorna. Generellt kan man säga att rotäkta plantor har ett finare rotnät i det övre lagret än vad ympade stockar har.

Inom olika grundstammar så är det dock stor skillnad och utomlands så brukar man prata om vilken vinkel rotstockens rötter har (men detta är över min kompetens), dock har jag märkt att den nya grundstam som vi håller på att testa (Sori) har ett väldigt fint rotsystem, som skiljer sig helt från de andra etablerade grundstammarna i Sverige.

I SVERIGE

Det känns som att svensk vinodling befinner sig i en unik situation av febril aktivitet, både de svenska vingårdarna och även Föreningen Svenskt vin, verkar ha mobiliserat sig det senaste året. Det känns som att det ”kokar” av nya initiativ. Vinodlarna har så många projekt på gång och dessa projekt rör allt ifrån den egna vinodlingen, vineriet, vidare över effektivisering, lobbyverksamhet och marknadsföring. Under ytan om uttrycket får användas så ”kokar” det av otaliga initiativ, ovanför ytan ser jag dock inte en krusning och detta är lite frustrerande, även om jag vet att det kan ta tid att gå från plan till handling.

En av de fantastiska sakerna med 2016 årgången är att den tvingat fram att vinodlarna att börja marknadsföra sina vingårdar och sina viner (annars står man där med en hel del flaskor av god kvalitet som ingen vill köpa), den andra aspekten är att vinodlarna inspirerats av 2016 och därför känner att vägen är framåt och att man därför vill marknadsföra sig.

Idag säger jag till alla som har frågor om vår vingårds storlek, att vingården i Klagshamn är en ”medelstor svensk vingård”, men i samma mening så brukar jag nämna att om vi hade haft denna areal för 5 år sedan så hade vi varit en av de största.

Satsningarna i dag blir större och mer kostsamma än de varit tidigare och även om jag har svårt att greppa utvecklingen så visar utvecklingskurvan på att vi i Sverige inom 10 år har enskilda vingårdssatsningar som landar runt 100 miljoner kronor. Detta är stora siffror att ta in för en ”liten vinbonde” och säkerligen även för andra medel-Svenssons.

Kommer det då att gå bättre för dessa satsningar än det gått för de satsningar som gjorts hittills?

Tittar man bakåt i den svenska vinhistorien, så ser jag inte att kompetensen höjts i samma takt som investeringsvilligheten. Det som ansågs som en stor vingård för 10 år sedan (ca 1 ha) hade kanske en kostnad på runt 1 miljon, dag har en vingårdssatsning en kostnad av 10 miljoner. Självklart så har vi ökat vår kompetens, men detta gäller framförallt de som varit i branschen under dessa 10 år. När det gäller de som ”anländer” som nya optimistiska vingårdsetablerare, så har också de idag en bättre kunskapsnivå än den vi hade när vi startade, dock uppfattar jag inte att den har ökat i samma takt som investeringarna ökat.

När jag tvivlar på min egen ”profetia” om utvecklingen så brukar jag snegla västerut till vinlandet England (ja det är faktiskt ett vinland enligt de flesta vininitierades syn att se på ett vinland), där finns gott om vingårdar som landat på kostnader som överstiger 100 miljoner och jag har till och med hört om projekt som räknar med en kostnad på närmare 1 miljard.

När jag nämner dessa svindlande summor, så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka till när allt var betydligt mer småskaligt och kostnaden för en svensk vingård landade på vad man var beredd att spela bort en tisdagskväll på Jägersro (den lokala travbanan). Året var 2001 och jag och Lena sitter nere i hamnen i Skillinge hos Percy och Anita Månsson och smakar det första svenska vinet vi någonsin smakat. Den glädje som vi alla kände över detta SVENSKA VIN kan inte köpas för pengar och då ska man beakta att EUs regelverk skulle kategoriserat vinet som OLAGLIGT och de flesta vinälskare, vinet som ODRICKBART.

Tillbaka till nutid.

Under sommaren kommer det att arrangeras ett par stycken svenska vinfestivaler i olika skepnader, alltifrån rena vinfestivaler (Skepparps vinfestival), till festivaler som både har svenskt vin och lokalproducerade livsmedel, till ett återkommande event på Radisson Blu i Helsingborg, där det finns möjlighet att nå ut även utländska besökare. Mer om dessa festivaler kommer i nästa månadsbrev.

Härom veckan så var jag uppe på Ästad Vingård och då passade vi på att prova lite viner från Klagshamn och Ästad. Provningen blev lite mer omfattande än vad vi först tänkt oss, men desto fler ”pusselbitar” man provar desto roligare blir det ju.

Största fokus var de mousserande vinerna, som ju är Ästad Vingårds specialitet och det är också här jag tycker man nått allra längst. Deras vanliga torra ekade vin är alltid snyggt och polerat i stilen, men det är de mousserande vinerna som jag verkligen går igång på.

De vinerna som lyste starkast denna dag var deras mousserande Solaris 2014 med 24 månaders lagring på jästen och varianten med 16 månader på jästen.

I dagsläget höll jag den med 16 månaders lagring på jästen/flaskan som den bättre, men det kan vara så att denna hade fått god tid på sig att hitta sig efter degorgeringen (när man skjuter ut jästen) och att jag ändrar min åsikt om 7-8 månader när den med 24 månaders lagring fått ligga till sig.

Ästad Vingårds mousserande är utan tvekan de bästa svenska mousserande viner jag provat så här långt och då fick jag ändå chans förra året att prova Lyngby vingårds mousserande på svensk vinbedömning och detta vin hade jag på ”FEM I TOPP” bland alla inlämnade viner.

Det ligger en massa mousserande viner i de svenska vingårds källarna och väntar på att nå marknaden och jag hoppas att någon/några av dessa ”utmanar” Ästad gällande kvalitet, så att vi får fortsätta se en kvalitetsutveckling inom mousserande viner i landet.

Det jag ser som en styrka med Ästad Vingård är att de verkar ha koll på processen och att de hittat riktningen i sin vinmakning. Hittills tror jag inte man kan spåra kvaliteten i varken klimatet eller jordmånen och allt eftersom stockarna blir äldre och man finjusterat vinmakningen ännu mer så kommer det nog att läggas till både kropp och längd på vinerna, STORT GRATTIS ÄSTAD!

Mousserande vin är den vinstil som procentuellt har fått dras tillbaka flest gånger av de svenska vinerna när den skulle ha lanserats på Systembolaget. En till synes lätt process att jäsa vinet en gång till på flaska, är i själva verket fyllt med en mängd osäkerheter

Här följer en del:

Har vinet jäst hela vägen, eller är det fortfarande socker kvar i vinet och i så fall i bara några flaskor eller alla?

Har vinet börjat jäsa malolaktiskt på flaskan, eller har det jäst halvvägs, eller har det inte jäst alls?

Har vinet tillräckligt med svavel för att inte dosagen också ska konsumeras till alkohol ?

Är där jämt tryck i flaskorna eller har man missat att röra runt basvinet under buteljeringen, så att vissa flaskor fått 20 g socker/liter och andra 30 g socker/liter ?

Går korken att få upp? (jag har varit inne på detta ämne innan)

Hur är kvaliteten på grimman? Går den sönder när man försöker öppna den ?

Jag är helt övertygad om att mousserande svenskt vin har en efterfrågan, men då gäller det att vi får ordning på bland annat de saker som jag nämnt ovan.

I MALMÖ

För ett tag sedan så läste jag att Malmö stad hade utfärdat 428 serveringstillstånd (under 2016), alltså det finns 428 ställen som serverar alkohol. Tanken som slår mig är hur mycket det hade påverkat folkhälsan om det funnits 429, istället för 428 (om även vingården i Klagshamn fått lov att sälja vin på gården) .

Det är en intressant tanke, men ännu intressantare är att man kräver att serveringsstället måste servera mat i samband med alkoholservering. Det är inte bara det att man måste servera mat, den måste även vara varm (det finns visst undantag för Sushi restauranger).

Till sist när man inte tror att det finns mer intressant att fundera över inser man att lagen även säger att det måste vara en speciell typ av varm mat, det går inte med en varm korv med bröd, nej det ska vara biff, torsk, pizza eller någon annan typ av mat som någon myndighetsperson tyckt ”kvalificerar” sig som ”bra tillbehör för alkohol”.

Att en pizzabagare anses mer kvalificerad att sälja vin under kontrollerade former än en vinproducent är nästan löjeväckande, inget ont om pizzabagaren (men HALLÅ, som jag skulle sagt om jag var 16 år), hur har man egentligen tänkt när man skrivit dessa lagar.

I KLAGSHAMN

Häromdagen höll Lena en utbildning för Munskänkarna och det blev lite vin över som jag fick prova på kvällen, denna provning transporterade mig tillbaka till mitten av 80-talet, rent ekonomiskt. 1986 hade jag fått en rekommendation att inhandla en flaska Classico Orvieto för 47 kr (istället för det vanliga Orvieto för 42 kr), med motiveringen att det är ju bara midsommar en gång om året.

I nutid 31 år senare så bjuder Lena mig blint (alltså utan att jag vet vad det är för vin) på första glaset i provningen och jag konstaterar att det är ett enkelt, men mycket välgjort vin, ja till och med förvånansvärt välgjort och jag skulle till och med sträcka mig så långt att jag skulle kunna tänkt mig att inhandla en flaska.

Vinet visar sig vara en Sauvignon Blanc från Chile som hette SANTA CAROLINA  GRAN RESERVA 2015 och kostade 49 kr. Min första tanke är EUFORI, LYCKA, VÄLBEHAG, DET FINNS HOPP FÖR MÄNSKLIGHETEN osv.. men efter ca 2 minuter så har jag kommit tillbaka till verkligheten och då börjar jag räkna hur det är möjligt att sälja ett sådant här vin för 49 kr.

Efter avslutad uträkning har euforin, lyckan, välbehaget och hoppet om mänskligheten förbytts mot en känsla av obehag och olustighet. Den vinbonden/producenten som tillverkat detta vin får nog inte en känsla av eufori, lycka, välbehag och hopp om mänskligheten när den fakturerar sin vinagent eller Systembolaget.

LIBANON

Senaste tiden har vi druckit en del viner från länder som vi inte konstant regelbundet dricker viner ifrån, och därför är lyckan desto större när man märker hur STOR vinvärlden är och att man faktiskt gör bra viner så gott som överallt (lätt överdrivet) på jorden.

I januari så provade vi ett rödvin från Massaya Winery, Libanon, som inte bara var bra utan riktigt bra. Med denna positiva känsla i minnet så gav vi oss häromdagen på ännu ett vin från Libanon, denna gången ett vitt vin, som hette PRIVATE SELECTION 2006 som produceras av DOMAINE WARDY gjort på druvorna Muscat och Viognier.

Alltså ett vitt vin drygt 10 år gammalt och wow vilket vin (nu snackar vi inte 49 kr vin), komplexitet och koncentration så det räcker och blir över, för mig är detta ett vin i 400-500 kr klassen, men jag vet inte vad vinet kostade då vi fått det som en present.

SLOVENIEN

Det var i detta land jag smakade ”natur vin” för första gången, och spydigt fick mig förklarat att ”natur viner” krävde kompetens för att uppskattas. Då runt 2006 köpte vi med oss en massa konventionella viner som producenten Ivan BATIC producerade, då jag tyckte att de höll en god kvalitet. Generellt så hade jag åsikten att alla vinerna var en aning överekade, vilket ledde till att det tog några år innan jag kände mig sugen att prova dem, men allt eftersom åren gått så har vi plockat fram flaskorna en efter en och oftast blivit positivt överraskad av hur de utvecklats.

Nu sist var det en Bordeaux blandning (Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon och Merlot)från 2005, som visade sig vara hur trevlig som helst, och den hade säkerligen överlevt och utvecklats i 5 år till.

TILLBAKA TILL SVERIGE

En trend bland svenska vingårdar är att säga att man är ”NÅGOT MEST” (märklig formulering), och detta bottnar sig nog i att många av oss genom åren blivit ifrågasatta angående våra vinodlingar och då blir det lätt att man ”tar ifrån tårna”.

När ett gäng vinodlare träffades för ett tag sedan så skulle vi presentera oss och det blev en aning komiskt efter ett tag, när det verkar som många vingårdar har lagt till ett ADJEKTIV i sitt vingårdsnamn, typ STÖRST, MINST, VÄSTLIGAST, SYDLIGAST, NORDLIGAST, ÖSTLIGAST, LÄGST belägna, HÖGST belägna, ÄLDSTA, YNGSTA, FÖRSTA, NYASTE, SMALASTE, BREDASTE, MEST PREMIERADE, FÖRST PREMIERADE, BÄSTA (ingen har sagt sämsta, så det är nog ett av de få adjektiven som är lediga på patentverket) osv….

Och på tal om detta så ska jag i kväll prova ett vin från Sveriges ÄLDSTA vinodling (tillsammans med KEBBES på Gotland och GRÄNNA) som ligger på Ven.

Med tanke på stockarnas ålder och med tanke på att vinet är årgången 2016, så är förhoppningarna självklart uppskruvade, men detta får jag säkerligen anledning till att berätta mer om nästa gång.

VAD KAN MAN HOPPAS PÅ ÅR 2017?

I vanliga fall så brukar man drömma om århundradets årgång denna tid på året, men då man precis lämnat det makalösa 2016 bakom sig, så känns det som att man kan ”nöja” sig om 2017 blir en ”normal årgång”.

UTE I VINGÅRDEN

Ute i vingården så har vi klarat av ca 75 % av grovbeskärningen och jag räknar med att vi är klara med detta innan januari är över om vädret tillåter det. Häromdagen så körde jag över södra fältet med traktor och slaga, så nu är riset flisat och vi kan komma ut med stallgödsel när vädret tillåter det.

De senaste dagarna har gått åt att hämta stallgödsel på en hästgård i närheten och uppskattningsvis så har vi fått hem ca 50 ton, vilket är ungefär hälften av vad vi kommer att behöva i år.

I höstas så gjorde vi en grundlig jordanalys av södra och norra fältet och vissa saker var bra och andra behövde bättras på.

Jordproverna togs på 30 respektive 60 cm djup och på det södra fältet där stockarna nu stått i drygt 15 år så var det framförallt intressant att se vilka näringsämnen som fanns i det djupare skiktet. Rötterna är såklart mycket djupare än 60 cm, men kortsiktigt så är det mycket svårt att påverka näringsinnehållet på så mycket större djup än 60 cm.

Det mest glädjande var att vi på 10 år lyckat dubbla humushalten i jorden, från 2 % till 4 %, det ligger många arbetstimmar bakom denna höjning, men när man ser analyserna så känns det som att det är värt varenda timme.

En sak som detta lett till är att jorden känns enormt ”levande”, det går nästan inte att ta ett spadtag med jord utan att man får upp en eller flera maskar vilket i sin tur leder till en bättre markstruktur.

Vad som även har märkts de senaste 8 åren är att vi verkar ha lättare och lättare att hålla svampsjukdomar borta utan att använda kemiska bekämpningsmedel, samtidigt som det blivit lättare att ”träffa rätt” i skördevolym både lätta och svåra år.

En vanlig missuppfattning är att vinplantor inte behöver näring, men vinplantor är som vilka andra plantor som helst, utan näring stannar tillväxten och vinplantorna blir försvagade och ett lätt byte för till exempel svampsjukdomar.

Precis som med näring till människor så ska det vara ”lagom” mycket, inte för lite och inte för mycket. Får vinplantorna för mycket näring så är detta lika skadligt som för lite och då blir de också ett lätt byte för svampsjukdomar.

En 2 % -ig ökning av humushalten låter kanske inte så ”dramatiskt” men om man räknar lite på vad det innebär så hamnar 2 % i en annan dager.

Säg att matjordsskiktet är ca 40 cm och att 1 liter jord väger 1 kg (för enkelhetens skull). Då innebär det att jorden väger ca 400 kg per kvadratmeter. 2 % är alltså 8 kg humus per kvadratmeter och på ett hektar så innebär detta 80 000 kg. Tänker man då att stallgödsel ger ungefär 30 % humus, så innebär det att man skulle behöva tillföra ungefär 270 ton stallgödsel för att höja humushalten med 2 %. Detta ska man såklart inte göra vid ett tillfälle utan det handlar om att ha kontinuitet, annars är det stor risk för urlakning och att man får en växtkraft som är alldeles för stor.

Humus förbrukas kontinuerligt och detta är en anledning till att vi flisar det vi klipper bort vid vinterbeskärning (om riset inte varit sjukdomsangripet) så att även detta återvänder till jorden.

Ett sätt att tillföra jorden humus är att odla olika växtslag mellan raderna och sedan plöja/fräsa ner dessa i jorden och då har man möjlighet att välja olika växtslag som har en positiv ”bieffekt” såsom att de kanske är djupluckrande, kväve fixerande osv…

Mycket snack om gödsel blev det…..

 

När det gäller finbeskärningen (då vi bara sparar det som ska få växa till våren) så kommer vi att avvakta med detta tills vi tror att den värsta vintern är över. Uppbindningssystemet ska gås över så att alla stolpar/plantstöd/trådar är som de ska vara och först därefter så blir det finbeskärning och nedböjning.

I VINERIET

I vineriet så har det varit en lagom lunk. Svavelhalterna kollas av och vinerna provas och nu börjar tankar som, vilken flaskmodell?  Ska vi ändra korkmodell på något vin?  Kan magnum flaska vara ett alternativ? Och framförallt; när ska vinet lanseras?

Samtidigt som alla dessa tankar går runt i huvudet, så försöker man komma ihåg Systembolagets deadline för alla offertförfrågningar.

Magnum flaskor verkar ha fått ett enormt uppsving och det känns som att det är prestige i att kunna erbjuda sina kunder denna 1,5 liters förpackning. I monopolets Sverige är det dock så att vi får endast erbjuda varje vin vi tillverkar i en förpackningsstorlek (detta gäller såklart inte alla andra vinproducenter i världen utan bara de svenska som säljer lokalproducerat) och därför är det ett stort risktagande att buteljera hela mängden av ett vin på magnum flaskor och detta är nog anledningen till att bara ett svenskt vin funnits på magnumflaska de senaste 15 åren.

Om man väl bestämmer sig för att buteljera på magnumflaska så tillkommer en del andra beslut, såsom att välja flaskmodell, beställa flaskorna, beställa kork i lämplig storlek, lämplig hätta och framförallt införskaffa maskiner som kan hantera de nya flask/kork storlekarna. När man tagit dessa beslut så känns det oftast bra, då tycker man att man har haft framförhållning och varit noggrann, men då trillar ”polletten” plötsligt ner och man inser att flaskmodellen inte passar i buteljeringsmaskinen och man har inte fått tillverkat nya lådor för leverans av magnum flaskorna som uppfyller speditörens och Systembolagets krav.

Jag kanske låter lite väl negativ (och det är inte min mening), men jag har missat att göra så gott som alla ovanstående saker minst en gång och missar man en enda sak så blir det problem, antingen för producenten eller för kunden, eller för båda.

Trots ovanstående så måste jag säga att jag gillar magnumflaskor (ej att förväxlas med halvbox), mognaden går långsammare (och ska således bli bättre) och jag kan inte erinra mig om en dålig magnumflaska (förutom kork defekt) som jag smakat de senaste åren.

En anledning till att magnum flaskor oftast smakar bra är antagligen att det är den ultimata storleken för att vinet ska få utvecklas till fulländning, det andra är att jag tror att de flesta producenter väljer att sätta sina bästa viner på magnum flaska, så ingångs materialet hjälper självklart till att förstärka känslan av fulländning.

Mycket av vineri arbetet så här års består av att ta beslut, vissa är enkla och vissa är definitivt svårare.

När det gäller 2016 års viner, så är dessa lite utanför ens referens, i vanliga fall så ”inväntar” man en viss smak/balans i ett vin och då vet (eller gissar) man att nu är det dags att dra om vinet eller buteljera.

Vinerna har inte den syran (ryggraden) som de brukar ha, utan bärs mer upp av koncentration/frukt/kropp/alkohol och då handlar det väldigt mycket om att få balans mellan dessa beståndsdelar.

Årets syra och PH värden är mer i paritet med vad man brukar sträva efter i de sydländska vinländerna. Solaris med en syra nivå under 7 gram/l tappar identitet och personligen så tycker jag gärna att syran får vara 7,5-9 beroende på stil, ja till och med upp mot 10 g/l om det är tal om sötare viner.

Ph värde runt 3,45 på Solaris viner är inget ovanligt i år och det gör att de spontant känns väldigt tillgängliga och vad jag då för tillfället lägger fokus på är att se till så att där är tillräckligt med frukt/koncentration/kropp för att balansera alkoholen.

I och med att vi har så många olika vita viner i år, så är det oerhört spännande att jämföra dem och följa utvecklingen.

BALDERS BLOD 2016

Det blev bara 2 fat Balders Blod 2016, men jag måste säga att de är helt unika i sin karaktär. Jag tror att ytterst få i Sverige skulle kunna gissa att detta vin till huvuddelen tillverkats på Rondo, om detta är en för eller nackdel får framtiden utvisa. För mig är det helt nya aromer och jag undrar om det är ”field blenden” som börjar tala.

”Field blend” talar man om när en vingårdslott är planterad med mer än en sort och vinet blir således en blandning av vad de olika sorterna ger ett visst år. Alsace producenten Marcel Deiss är en av fanbärarna för field blends och hans motto är: DRUVSORTEN ÄR INGET, VINGÅRDEN ÄR ALLT.

GRAVITATION

Har man för mycket pengar och är vinproducent utomlands så bygger man sitt vineri i etager så att varken druvor, must eller vin behöver pumpas under processen.

Detta är självfallet helt optimalt och vineribyggnaderna brukar dessutom bli ganska estetiskt imponerande och i ögon fallande.

Dit har vi inte kommit men vi har från första början använt oss av gravitation vid omdragningar av vår must och våra viner. Anledningen till att vi började med det var egentligen att vi hade en pump som jag tyckte var för dålig, så alternativet blev att inte använda pump. Från början var det alltså ingen filosofi eller tanke bakom det, men efter att vi mer eller mindre använt pump i 5 år så ville vi gå tillbaka och jobba mer med gravitation.

Nu gör jag precis som vi gjorde de första åren, det vill säga jag lyfter upp tankarna och låter vinet rinna ner i nästa tank, enda skillnaden är väl egentligen att tankarna blivit lite större.

Detta har gjort att vi har börjat leta efter en truck som kan lyfta högre, så att även de största tankarna kan dras om med gravitation helt och hållet.

Filosofin med att jobba med gravitation istället för pumpar bygger på att man anser att pumparna är mer eller mindre aggressiva i sin behandling av vinet/musten/druvorna och att det således är bättre att använda gravitation för att få fram vinets fulla potential.

Jag är ingen ingenjör eller tekniker men jag har redan från början haft filosofin att det finns bättre och sämre pumpar och har man inte möjlighet att använda sig av de absolut bästa pumparna, så är gravitation ett intressant alternativ.

I december så var vi i Slovenien och besökte då EDI SIMCIC, som gör i min mening intressanta viner. Vineri lokalerna är dock så tungarbetade att jag inte förstår hur de orkar.

Vad det handlar om är antagligen prioriteringar, där i källaren såg jag en perilstatisk pump (som är den skonsammaste jag känner till och således har en prislapp därefter) och deras tanke är nog att HUVUDSAKEN ÄR ATT VINET HAR DET BRA!

En annan aspekt med att jobba med gravitation är att det är ganska harmoniskt även för vinmakaren. Inga surrande pumpar och mot slutet så går det långsammare (när nivå skillnaden minskar) och jag har nog samma filosofi angående gravitation som andra har med religion DET KOSTAR INGET ATT TRO!

ÅRETS VINAMBASSADÖR 2016

Varje år så utser Vingården i Klagshamn;  Årets svenska vinambassadör och detta går till den eller de personer som under året visat ett engagemang utöver det vanliga och att sprida kännedom om svenskt vin.

Så det är med stor glädje som vi tilldelar VICTOR FUENTES utmärkelsen Årets Svenska vinambassadör 2016.

MOTIVERING: Victor har med hjärta, lekfullhet och kompetens tagit in svenskt vin i finrummet. Med sin brinnande entusiasm och sitt opretentiösa sätt har han satt svenskt vin i rampljuset och visat på dess förträfflighet som måltidsdryck.

Människor som ger av sig själva på det sätt som Victor gör är alltid värda uppskattning, vad de än sysslar med och detta karaktärsdrag delar han med förra årets vinambassadör Mattias Säfwenberg. Människor som inte bara delar med sig av sin stora kunskap, utan i ännu mer utsträckning delar med sig av sin passion.

 

I somras ringde Föreningen Svenskt vins tidigare ordförande mig och berättade att han varit på Swedish Taste i Göteborg. Väl där så hade sommelieren (Victor) rekommenderat honom och hans sällskap att prova svenskt vin till maten.

Förutom några trevliga svenska viner, trevlig mat, så ledde detta även till en hel del trevliga diskussioner på restaurangen och det är precis i sådana sällskap svenskt vin ska finnas med.

EKOLOGISKT

Svenska vinbönder tillhör nog de som använder minst gift (kemiska bekämpningsmedel) i vinvärlden (även om det är stor skillnad mellan respektive gårdar) och en anledning till detta är att de flesta valt att odla sorter som har en god svampresistens.

I Klagshamn har vi inte använt kemiska bekämpningsmedel på minst 8 år och filosofin har blivit mer och mer ”miljömedveten” för varje år.

Jag har alltid sagt att vinet kommer i första hand och det kan ju tyckas lätt skrämmande, att man tycker att det är viktigare att vinet blir bra än att jorden inte går under.

Det kräver stor kompetens att odla miljömedvetet och samtidigt få ihop den ekonomiska biten, därför har vi förbehållit oss friheten att kunna spruta med ett kemiskt gift om det skulle behövas.

Detta är inte det samma som integrerad odling som innebär att man i princip inte sprutar mer än det behövs (det här kommer jag nog att få skit för), men man gör inte så mycket ansträngningar för att man ska klara sig helt från kemisk bekämpning.

Som ni märker har jag inte använt ordet EKOLOGISKT en enda gång i texten, för jag har nyligen upptäckt att någon (eller ska jag säga några företag) verkar ha tagit patent på detta ord.

Det kvittar hur ekologisk man är som odlare, är man inte godkänd av någon organisation (läs företag), så får man inte säga att man är ekologisk. Detta för mig är helt galet, hur i helvete kan någon/några ta patent på ett sätt att agera i sin odling. Detta är lika galet som att någon skulle ta patent på att vara snäll, god, generös osv… och har andra inte blivit certifierade av det företag som tagit patenten, så får dom inte säga att dom är snälla, goda eller generösa.

Motargumentet mot ovanstående är antagligen att om det inte finns ett kontrollorgan, så kan vem som helst svänga sig med ordet ekologiskt, men detsamma gäller ju för orden snäll och generös också och jag tror ingen tycker att man bör skaka galler för att man missbrukat dessa ord.

Varför ska odlare som inte använder gift eller konstgödsel betala en årlig avgift till en organisation, bara för att berätta att de inte använder gifter eller konstgödsel?

SYSTEMBOLAGETS MILJÖPOLICY

Häromdagen summerade jag 2016 års försäljning på Systembolaget och det var intressant fakta som trädde fram.

80 % av alla Systembolagets orders bestod av en volym på mellan 6 och 9 l vin, alltså en volym jämförbar med 2 eller 3 Bag in Box. Ett företag som har monopol på vinförsäljning beställer alltså, samma mängd som vissa privat personer konkar hem en fredag eftermiddag.

Har man jobbat miljömedvetet i hela kedjan från odling till tillverkning, så är Systembolagets beställnings system förödande ur miljö hänseende.

Att få Systembolaget att ändra sig, tänker jag inte lägga kraft på (lycka till, om det är någon som försöker), utan vi har istället satt som mål att 35 % av alla transporter ska ske med ”grön el” och därför har vi införskaffat ”THE BLACK PEARL”, en el lådcykel.

INTERNATIONELLT

I början av december så deltog vi på International Wine Challenge i London och detta var 4:e gången vi deltog.

Denna gång hade vi skickat in våra viner tillsammans med Flyinge vingård, så där fanns fyra viner som representerade Sverige, två från oss två från Flyinge vingård.

Alla årgångar av vårt vita vin INKOGNITO har erhållit ”COMMENDED” sedan årgång 2012, så förhoppningarna var ”lika bra eller bättre” (man vill ju inte bryta en sådan fantastisk svit) och till vår glädje så erhöll INKOGNITO 2015 nu en silvermedalj. Detta är första gången ett svenskt vin tilldelas denna utmärkelse på IWC och inte nog med det så vann vi även ett silver för vårt vita vin EGO 3.

Båda Flyinge Vingårds viner fick ”COMMENDED” och med tanke på att detta är blott den andra årgången från denna vingård, så är det smått fantastiskt, STORT GRATTIS FLYINGE!

Summa summarum ledde detta till att IWC pressrelease omnämnde Sverige som en av de stora överraskningarna på årets tävling.

Juryns beskrivningar på vinerna är som följer:

EGO 3 – Intense, grassy, floral, good balance of acidity and fruit with long finish. Some oak complexity.

INKOGNITO 2015 –  Complex and well integrated, reminiscent of a good white Bordeaux – mineral, mouth-watering acidity, lemon grass and herbal notes. Great length and linearity.

WANNBORGA VINGÅRD

Det jag skriver under denna fliken på hemsidan ska ju handla om vad en vinbonde gör och tänker samt reflektioner om Sverige och resten av vinvärlden.

Det är inte alltid lätt att finna ord för att beskriva sina tankar och därför har jag dragit mig till slutet av detta månadsbrev, innan jag hittat kraft att berätta om Gunnar Dahlbergs bortgång.

Familjen Dahlberg och då framförallt Gunnar och Ingrid, var några av pionjärerna inom svensk vinodling och i början av 2000-talet när jag lärde känna dem, så var det alltid med stor glädje jag åkte upp till Öland och Wannborga.

Mitt första år som vinbonde (på heltid), hade jag hälften av alla mina inkomster att tacka Gunnar och Ingrid för, hade det inte varit för dem så har jag svårt att se att vi skulle fått hjulet att snurra för att fortsätta detta äventyr.

Det är enormt mycket goda minnen som far igenom tankarna när jag tänker på dessa nästan 15 år som jag känt Gunnar och Ingrid.

Oftast när jag åkte upp till Öland så satte jag mig i bilen 03.30 och styrde från Klagshamn med fulltankad kaffekanna och mängder med idéer som jag ville lufta med Gunnar och Ingrid

Gunnar och Ingrid hade stort odlingskunnande efter att de drivit gårdar både i Skåne och Sörmland och detta hade de stor glädje av i sin etablering av Wannborga vingård.

Gunnar var en av de mest ödmjuka människor jag har träffat, han skulle aldrig få för sig att skryta, knappt ens berätta om en framgång som han varit med om. Därför tycker jag det är viktigt att någon berättar om den bedrift som Wannborga åstadkommit. Vingården har vunnit åtskilliga internationella medaljer genom åren för sina viner samt destillat. 2011 (tror jag det var) så blev man utsedd till Sveriges bästa vingård.

Gunnar och Ingrid har varit fantastiska entreprenörer inom allt de tagit sig för, trots detta så känns denna egenskap som sekundär i sammanhanget, då det framförallt är personerna, människorna Gunnar och Ingrid som jag uppskattat.

Varje gång jag var på Öland så skulle jag och Gunnar smaka igenom alla fat och tankar med deras vin och det starkaste minnet av dessa provningar var att de alltid genomsyrades av en passion och glädje över att umgås och lära sig mer.

Det är med stor saknad som människan och vinodlaren Gunnar lämnat oss.

Klagshamn 2016-12-26

Som vanligt så har vi varit iväg under december månad på vår årliga ”utbildningsresa”.

I år så skulle det vara fokus på mousserande viner och tanken var att prova allt som hade bubblor, men som inte var Champagne eller läsk. Ganska snabbt märkte jag dock att jag tappade fokus och anledningen till det var att jag har så otroligt svårt att passera en producent eller ett distrikt utan att prova deras viner. Österrike blev första stoppet och där bodde vi hos Bründlmayer i Langenlois, som räknas till en av de bättre producenterna i Österrike.

I Langenlois har man byggt ett futuristiskt och spektakulärt vinmuseum som heter LOISIUM (som även har en hyfsad vinbutik) och detta har lockat till sig massvis med turister, så nu är där även ett större hotell i anslutning till museet.  Detta museum uppfattades för 10 år sedan, när vi var där senast, som en jättesatsning för den förhållandevis lilla byn Langenlois.

 

Med facit i hand, så här 10 år senare så visar det sig att vill man framåt så måste man satsa, detta är den slutsats jag kommer till varje gång jag besöker ett vindistrikt.

Vinerna var bra redan när jag var i Langenlois för 10 år sedan, så jag kan inte säga att jag uppfattar att de blivit bättre, men de bästa vinerna från denna region är, och har varit så i många år, världsklass viner. Grüner Veltliner och Riesling från dessa trakter är i sina bästa stunder essensen av vad ”Terroir” (ett Franskt ord som är omöjligt att översätta, men som alla vinnördar talar om) handlar om. När man smakar en Riesling från vingårdsläget HEILIGENSTEIN i Kamptal, så känns det som att mungiporna drar sig uppåt, axlarna söker sig neråt och man får en andningsrytm som gör en yoga instruktör full av avund.

Jag blir så lycklig när människor väljer rätt druvsort för rätt odlingsläge, istället för att fråga vad turisterna vill dricka.

På LOISIUM så hittade jag information om en vinproducent som gjorde AMFORA VINER (kallas ibland kvevri eller qvevri viner, men jag ska inte fördjupa mig i detta då jag vet att detta är känsligt bland kännarna) som höll till i Östra Österrike (Thermenregionen).

Denna producent var en familjeägd vingård vid namn WINZERHOF LANDAUER-GISPERG och sonen i huset hade praktiserat i Kalifornien, så han talade bra Engelska vilket alltid underlättar. 5 minuter efter att vi kom dit så stod jag på ”alla fyra” och sniffade i hans nergrävda amforor. Detta är första gången jag upplevt detta och jag måste säga att hygienen inte riktigt levde upp till min egen standard, men WOW VAD SKOJ. En anledning till min glädje var att detta skulle man aldrig kunna uppleva i Sverige, Livsmedelverket hade satt stopp för detta förfarande redan innan man hunnit komma igång med produktionen, men en annan var att, det är just det här jag gillar med vin, just när man tror att man kommit till vägs ände så överraskas man av att vissa tittar bakåt i tiden och återuppfinner saker som inte gjorts i västvärlden på väldigt många år.

HUR VAR DÅ VINERNA?

Man märker att de flesta ”Amfora vin producenter” provar sig fram och då det ofta är en stil på viner som behöver åtminstone 4-5 år på sig innan de är redo för marknaden, så fattar man att det minst tar 10 år innan man fått något sånär koll på hur man ska tillverka vinerna.

Vinerna var allt ifrån smått fantastiska till ”NEJ TACK JAG HAR EN FAMILJ SOM ÄR BEROENDE AV MIG”. Vad som slog mig just där och då, var att prissättningen på det som folk kallar Amfora/Kvevri/Natur viner är precis som med Svenska viner, ett högt pris ger ingen som helst garanti, tvärtemot så är det många gånger de lägre prisade vinerna som är de bästa.

Detta visar att när saker och ting är i sin linda så är det många gånger okunskapen som styr, jag tror inte det är så att dessa vinodlare är opportunistiska, utan det är nog mer så att det är en sådan merkostnad att tillverka vinerna i Amfora (i kombination med den långa lagringen) att de upplever att vinerna borde kosta det pris de satt.

Under resan så var jag hos andra som tillverkade dessa Amfora viner som kostade 50-60 Euro, ja till och med 100 Euro, men som jag inte ens en gång hade tagit emot gratis. Andra gånger så tyckte jag att 50-60 Euro var rena fyndpriset och hade jag bara haft en tjockare plånbok och större bil så hade jag handlat för kung och fosterland.

Det verkar som att folk har bestämt sig för att vara ”FÖR ELLER MOT” dessa Amfora viner och där med basta. Man kan jämföra detta med min egen inställning till MFF (stans fotbollslag), det kvittar om MFF förlorar med 0-4, det är inte MFF det är fel på, det är bollen, domaren, planen, vädret osv…, man skulle aldrig erkänna att MFF var det sämre laget.

På INTERNATIONAL WINE CHALLENGE i London så hade man nu senast lagt till kategorin Orangea viner (antagligen för att hänga på naturvinstrenden), dock visade det sig att inget Orange vin (gröna druvor som har fått jäsa med sina skal) fick någon utmärkelse på denna tävling.

Frågan är då självklar, var inget vin tillräckligt bra? Eller hade inga viner lämnats in?

Jag får många gånger känslan (dock inte alltid) att producenterna till Amfora viner, många gånger är människor som söker alternativa vägar och då passar formatet vintävling inte riktigt in, de tycker inte det känns rätt att bedöma ett vin utifrån de kriterier som vintävlingar gör.

STEIERMARK

Kullahalvöns vingård (utanför Nyhamnsläge) förstärkte i somras sin styrka med Franz från Österrike och han rekommenderade oss att besöka hans hemtrakter, så det gjorde vi.

I sydöstra Österrike på gränsen mot Ungern och Slovenien så ligger Steiermark som är ett väldigt kuperande landskap med alla möjliga odlingar (fläder odlingarna var det som förvånade mig mest, där är det bären man skördar).

4 timmar efter ankomst så värkte benhinnorna hos denna plattfotade Skåning, men wow vad vackert.

Man gör i dessa trakter ett vin som man lägger stort fokus på som heter VULCAN (finns i både vitt och rött), detta vin ska vara ”topp off the line” i dessa trakter, och det tillverkas bara av de mest kvalitetsorienterade sägs det. De VULCAN viner jag smakade var helt okej, men jag kan inte säga att det gick rätt in i hjärtat. Sauvignon Blanc vinerna var nog de jag gillade mest, enkla trevliga fräscha och generösa på en gång, denna typ av viner ska inte underskattas.

Vad som överraskade mig var att man i dessa trakter odlade lite Muscaris och detta är ju en sort som man börjat odla även här i Skandinavien. Vinodlarna blev klart förvånade då jag sa att jag kände till sorten och då var man ju tvungen att berätta att man var vinbonde i Sverige. En sak som var lite ny på denna resa var att nästan varje gång det var en yngre vinbonde man besökte som insåg att man var vinbonde i Sverige, så undrade de om jag inte hade någon flaska med mig av Svenskt vin som de kunde få byta till sig.

 

KROATIEN

I somras så var vi i Slovenien och blev positivt överraskad av Slovenska viner, och i höstas så var jag och Lena bortbjudna på middag och under kvällen så bjöds det på fantastiska viner och då bland annat från Kroatien. Min erfarenhet/kunskap om Kroatiska viner är ytterst begränsad och skulle nog innan resan kunna sammanfattas PLAVAC MALI (blå druvsort, som sägs vara kusin med Zinfandel) och därför bestämde vi oss för att denna resa skulle innefatta även Kroatien.

Nordvästra Kroatien (Istrien) hade en del intressanta producenter, men starkaste intrycket gjorde en producent som heter ROXANICH, deras viner tror jag går att beställa via beställningssortimentet i Sverige. Vinerna var i genomsnitt lagrade i 6 år innan de släpptes, vinerna var åt naturvinshållet men man använde ekfat och inte amforor. Vinerna var häftiga, men de kräver nog ett lite extra stort vinintresse och är inte helt lätta att förklara, tänk er berså vin, men tvärt emot.

Därifrån begav det sig söderut till halvön Peljesac och det mytomspunna DINGAC läget.

Redan uppe i Istrien hade vi firat min födelsedag några dagar innan med ”lillebrorsan” POSTUP (detta läge ligger några km längre ut på halvön), och jag kunde nöjt konstatera att detta blev en av mina billigare födelsedagar då vinkostnaden stannade på drygt 100 kr.

Dingac läget är en brant sluttning, på sydvästra sidan av halvön Peljesac och sluttningen fortsätter rakt ner i havet, vilket gör att solinstrålningen blir enorm. Detta gör att Kroatiens stolthet, den blå druvan PLAVAC MALI, mognar till fulländning. Marken är karg torr och vindutsatt, vilket gör att druvorna blir väldigt små och den tillåtna mängden av 1 kg druvor per stock uppnås i praktiken aldrig utan brukar istället ligga närmare 0,5 kg/stock.

När jag såg denna sluttning så fick jag samma känsla som jag fick i Priorat (vindistrikt sydväst om Barcelona), hade man inte odlat vin i Sverige så skulle man gjort det här. Enda skillnaden är att Dingac läget är så mycket mindre, än priorat som har utökats och nyplanterats enormt de senaste 20 åren.

Sluttningen är en fantastisk sydsluttning, men alla vinerierna/vinproducenterna ligger på norra sidan av berget och därför har man gjort en tunnel rakt igenom berget, för att transportera druvorna.

När jag står och tittar ut över odlingarna så ser jag att man håller på att bygga nya terrasser på en del av läget, så jag frågar vilken producent dessa tillhörde och de svarade NICO BURA.

Det var precis den producenten som vi hade letat efter men inte lyckats hitta så jag frågar efter en vägbeskrivning och får den. När vi anländer till vineriet så är där inga skyltar och det ser ytterst oansenligt ut och framförallt så verkar det igenbommat. Detta händer oss ganska ofta, då jag inte kan planera mina resor, för det räcker med att jag träffar en producent och så leder denna producent min resa i en annan riktning. Till sist kommer en man ut och jag förstår att han undrar vad vi gör där men efter en viss betänketid så släpper han in oss. Det visar sig att herr Bura inte talar Engelska, men hans systerdotter(som talar Engelska) är på plats så vi lyckas få prova ett vin där, och vilket vin det är. Herr Bura ser på mitt kroppsspråk att jag uppskattar hans vin och jag ser att han känner sig ganska nöjd.

Det är sällan man ser människor med sådan integritet som Nico Bura, det bara lyser harmoni om honom och man fattar att så mår man inte som vinbonde om man inte gör riktigt bra vin.

Självklart så vill vi köpa några flaskor och frågar vad de kostar, men jag märker att det tar ett tag innan prislistan kommer fram, ungefär som att dom inte vill sälja något vin och då jag frågar om de även säljer äldre årgångar så blir svaret något i stil med, INTE EN CHANS.

Till sist lyckas vi få köpa 4 flaskor för den försiktiga summan av 150 kr/st. Detta måste vara första gången jag inte fått handla så många flaskor jag velat, trots att flaskorna fanns i lager. Man fick en känsla av att han inte ville skiljas från sina viner, men när han packar ner vinerna så slinker en ”present” ner i form av en extra flaska.

Den här typen av möten är lätträknade, man träffar många trevliga vinbönder, men de där extra stolta vinbönderna är rariteter lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Jag kan inte låta bli att tänka på vinodlaren Herr Brejon i Muscadet som bjöd mig på ett fantastiskt vin, men vägrade att sälja mig en flaska av det, utan bara skrattade och sa att det var hans och det inte var till salu.

Man önskar alltid att man har mer tid och skulle vi haft det så hade vi åkt upp till Slavonien (nordöstra delen av Kroatien), där odlar man en grön druvsort som heter GRASEVINA som jag skulle velat prova mer av. Det ska vara samma druvsort som Welschriesling, Laski rizling), som jag provat i Ungern, men då har jag inte blivit lika imponerad som jag blivit av de Kroatiska.

 

VAR BLEV DET MOUSSERANDE AV?

Efter Kroatien så var det dags att fokusera på det mousserande, så första stopp skulle bli det hippaste av det hippaste, PROSECCO.

I England så sälj det 1 miljon flaskor prosecco, I VECKAN!!!!!!!  Jag tror det är svårt att inse vilken dunder succé Prosecco blivit.  Man har utökat arealerna (området där druvorna måste komma ifrån för att ingå i Prosecco) till den grad att det närmast bör liknas vid en parodi. Man har ett skördeuttag på 5-6 kg druvor per stock på många ställen och jag kan inte erinra mig att jag har sett vinrankorna så vildvuxna någon annan stans i vinvärlden (skulle i sådana fall vara i Sverige, hos någon ny vinodlare som inte insett att en vinodling kräver skötsel).

En producent berättade att det tillverkades ca 1 miljard flaskor årligen och av dessa så kom ca 1 promille från CARTIZZE som är det finaste läget i appellationen. Detta drygt 100 ha stora område är enastående vackert och landskapet ser ut som små sockertoppar med vinodlingar i alla väderstreck. Marken är oerhört värdefull och jag talade med en medelstor producent som tillverkade ca 1 miljon flaskor och de ägde 3 rader i detta läge, min gissning är att detta innebär ca 100 vinstockar sammanlagt.

Det är sådana oerhörda volymer som tillverkas så man kan inte fatta det, tillverkade producenterna 500 000 flaskor så uppfattade de sig själva som småskaliga.

Anledningen till att vi ville besöka Prosecco vinernas epicentrum från början, är att några av mina värsta vinminnen de senaste åren varit just prosecco viner. De har varit så orena och sliskiga och saknat allt som ett vin bör ha, och innehållit allt man inte önskar sig.

Det är med utgångspunkt från detta som vi hoppar in på en vinbar i Valdobbiadene första kvällen för att lära oss grunderna inom Prosecco.

De 3 första vinerna är bra, bättre och riktigt trevligt och jag fattar ingenting, dessa viner har ingenting med de Proseccoviner jag smakat i Sverige eller England.

Vinerna är rena fruktiga, lättdruckna och det sista vinet har t.o.m ett visst djup, och det är då kvällens misstag begås, jag frågar efter en VINTAGE (årgångs)PROSECCO, och servitrisen ser ut som ett frågetecken.

För att förklara vad jag menar så säger jag ”vintage som i Champagne”, tjejen tittar på mig och säger: CHAMPAGNE IS COMPLICATED, PROSECCO IS NOT.

Denna korta mening säger enormt mycket och är säkerligen en stor del i framgångssagan Prosecco, man kan ursäkta sig med att Prosecco är mycket billigare än Champagne och att det är därför det har blivit en sådan succé, men detta är inte hela sanningen. Vad jag hört från England är dock att idag så säljer varuhusen Prosecco för närmare 3 miljarder och motsvarande siffra för Champagne lär ligga på 1,5 miljarder.

Drycken Prosecco har blivit så framgångsrik så att de små kvalitetsodlarna ”drunknar” i deras framgång. En odlare berättade att han inte ville kalla sitt vin Prosecco utan Valdobbiadene (efter byn, som räknas som en av de bästa), för att ordet Prosecco fått en dålig klang, då det i mångas ögon ses som en industriprodukt, som Coca Cola.

Självklart så väljer alla producenter sina ord väl, då man inte vill göra sig ovän med grannar som säljer sina druvor till ”de stora drakarna”, men man ser också en frustration när där inte finns utrymme för någon yrkesstolthet.

HUR HITTAR MAN RÄTT I EN PROSECCO DJUNGEL?

En fantastisk ung vinodlare förklarade för mig, så som man förklarar för ett barn att man ska leta efter flaskor med DOCG (detta är ett klassificeringssystem, som innebär att kunden får en ”viss” garanti om kvaliteten) lappen klistrad på sig. Just den här sista bokstaven G, innebär att någon kontrollant smakat vinet och antagligen konstaterat att vinet inte har några defekter och detta ger säkerligen en viss trygghet.

Nästa tips bör vara att gå efter de olika söthetsgraderna BRUT 0-12 g socker/l, EXTRA DRY 12-17g socker/l, DRY 17-32 g socker/l.

Vill man ha en riktigt fräsch Prosecco så är min uppfattning att man ska leta upp en CARTIZZE, dessa kostar kanske bara någon tia mer men levererar en känsla av ursprung och genuinitet.

Min uppfattning är att BRUT och EXTRA DRY kan vara trevliga, men vill man ha så mycket restsötma som det är i en DRY, så är det lika bra om inte bättre att lägga sina pengar på en ASTI SPUMANTE istället.

En sista kommentar är att vill man ha ett mousserande vin och det är oftast det man är på jakt efter om man vill dricka prosecco så är det en PROSECCO SPUMANTE och inte en PROSECCO FRIZZANTE man ska leta upp. Frizzante är ett mer pärlande vin med lägre koldioxidtryck och ofta så har det jästfällningen kvar, samt att det oftast görs utan restsötma.

Vinet bör serveras kallt, de flesta rekommenderade att man serverar vinet vid en temperatur av +4 grader och när temperaturen stigit i glaset till +8 grader så skulle vinet så gott som vara uppdrucket.

 

FÖR 10 ÅR SEDAN

2007 så fick jag besök av ett gäng Italienare som jobbade med marknadsföring av Italienska viner (i norra Italien), och de berättade att de med hjälp av EU bidrag hade lyckats marknadsföra Norra Italiens viner på ett fantastiskt sätt. Tittar man i backspegeln så är det bara att buga och säga ”WELL DONE”, Amarone vinernas och Proseccos succé är nog utan jämförelse i vinvärlden och båda dessa viner kommer från den lilla nordöstra delen i Italien, saker och ting händer inte av sig själv, även om man ibland kan tro det.

När jag berättade för detta Italienska ”gäng” att vi i Sverige hade ytterst begränsade möjligheter att marknadsföra svenskt vin och att Systembolaget definitivt inte fick rekommendera svenska viner, så tittar den ene mannen på mig totalt oförstående och säger BIZZAROOOOOO………, det var helt omöjligt för dem att förstå att man inte fick rekommendera ett vin från sitt eget land.

FRANCIACORTA NÄSTA

Nästa vinstil som skulle provas, tillverkas söder om ISEO sjön (nordväst om Garda sjön), nu skulle det äntligen bli lite mer ”komplicerat” (för det skulle ju inte Prosecco vara). Här tillverkar man de mousserande vinerna enligt den traditionella metoden (Champagne metoden) och här var det också fullt tryck (6 kg) i flaskorna om man inte valde en SATÉN, som är en Blanc de Blanc med 4 kg tryck.

Vinerna här ligger runt 200 kr för ”standard” Franciacortan och med det prisläget så är man ett alternativ som bör ligga mellan Cava och Champagne i kvalitet om det ska bli en internationell succé.

Jag vet att man inte ska jämför med Champagne, men jag kan inte låta bli och om man skulle ha en tävling mellan dessa två distrikt/vinstilar, så hade det blivit 10-0 till Champagne.

Anledningen till detta är inte att vinerna på något sätt är dåliga, utan mer att det verkar som att konceptet FRANCIACORTA inte hittat sin form. Det var nästan hopplöst att besöka producenterna och då var huvuddelen väldigt stora producenter som borde haft en väl fungerande besöksanläggning. Vinoteket som skulle representera hela regionen, var förvisso öppet, men det liknade en blandning mellan loppis och julmarknad, där man även sålde vodka (purity vodka för under 400 kr) och champagne och ville man prova någon Franciacorta, så fick man stå i cafeterian under lysrörsbelysningen.

De senaste 15 åren så har jag så smått irriterat mig över att alla som producerar mousserande vin i världen, jämfört sig med Champagne, men nu börjar trenden att vända och då är det väldigt viktigt att man skapar något eget och det känner jag inte riktigt att man lyckats med när det gäller Franciacorta.

I den svenska tidningen LIVETS GODA så kunde man i senaste numret läsa hur den engelske vinproducenten sa ”EMBRACE THE ACCIDITY”, just sådana här ”oneliners” i stil med denna eller ”CHAMPAGNE IS COMPLICATED, PROSECCO IS NOT”, är framtiden för mousserande viner. Innan har man alltid försvarat sig mot Champagne eller smutskastat Champagne, nu börjar man att ignorera Champagne och skapa sig en egen identitet och detta är något som både Franciacorta och de svenska vinodlarna bör ta efter.

Ett annat problem med Franciacorta var att de flesta producenterna verkade väldigt nystartade och hade ett ekonomiskt tänk som mer liknar det man kanske finner i börsnoterade industri/teknologi företag, där kvartalsrapporten är det enda som räknas. Självklart måste alla vingårdar/producenter bära sig, men har man ett för kortsiktigt tänk, så fungerar det dåligt om man har fokus på att producera kvalitets mousserande viner, då dessa kräver en lång lagring på jästfällningen.

Det som kanske var mest intressant med Franciacorta var kanske stilen som jag nämnde ovan det vill säga SATÉN, som ska föra tankarna till siden/mjuk och trots att det är ett vin som bara görs på gröna druvor, så är det ett passande namn och det lägre trycket föringar inte vinet på något sätt.

I Champagne så tillverkar man ett liknande vin i byn Cramant, men i Champagne så uppfattas vinet som enklare när man gör det i denna stil, men så upplever jag det inte i Satén.

SUMMERING AV ”ROADTRIP” 2016

Denna resa innebar mycket nya intryck och som alltid när något är helt nytt, så är det lätt att man får saker och ting om bakfoten och att man överreagerar på vissa saker, men för utom att den har varit lärorikt så har den framförallt varit inspirerande.

Jag brukar alltid försöka var noggrann när det gäller fakta om det jag skriver, men idag känner jag att jag inte kan lämna någon docGARANTIA på fakta, så finner ni något distrikt eller druvsort som nämnts som intressant, sök i så fall information på egen hand, så har ovanstående text fyllt sitt syfte, dvs att inspirera.

Den mest uppenbara trenden på resan är att alla kvalitetsproducenter påpekar klimatförändringen, och hur detta påverkar skördedatum, druvsorter, odlingssätt osv.. . Klimatförändringen har gjort att man är tvungen att blanda druvsorter för vinproduktion som man tidigare gjort separata viner av, eller att man börjat odla nya sorter som inte odlats i trakten tidigare. Jag vill intala mig själv att klimatförändringen, bara skapar nya möjligheter (med detta inte sagt att klimatförändringen är god, tvärtemot), dock upplever jag inte detta i de etablerade vindistrikten i Europa. Oftast presterar de nya sorterna sämre, eller rättare sagt att vinerna blir sämre, om detta beror på att man har mindre erfarenhet av att odla dessa druvsorter eller om det beror på mindre erfarenhet av vinmakningen på dessa sorter, eller om det är en kombination låter jag vara osagt. Så gott som alla duktiga vinbönder/producenter säger att de ”inhemska” sorterna klarar av årgångsvariationen under säsongen på ett bättre sätt än ”importerade” sorter, men att skörden måste göra mycket tidigare idag än för 30 år sedan.

Vad som kanske talar emot svensk vinodling när det gäller ”klimatförändringen” är att i ett klimat med mer extremt väder så finns det risk att de vindistrikt som satsar på 4-5, eller ännu fler olika druvsorter, således har bättre chans att kompensera för vädrets nyckfullhet.

Bordeaux är ett lysande exempel på detta, ett vindistrikt som varit känt i flera hundra år för kvalitets viner, en sådan kontinuitet klarar man sällan av om man endast har 1 eller 2 druvsorter som man förlitar sig på.

En del av de bästa vinerna jag provade var druvblandningar som var ganska fantasifulla, men där man tagit de bästa druvorna från olika druvsorter och skapat ett vin, som man satt ett fantasifullt namn på, helt mot traditionen i respektive vindistrikt.

Den senaste månaden så har det varit en behaglig lunk i vineriet, ca 5 dagars jobb i veckan och onormala 8 timmars arbetsdagar.

Alla viner är nu omdragna (när man avlägsnar en del av bottenfällningen från vinet) åtminstone 1 gång, detta gäller de viner som ligger på ståltankar.

Vinerna på fat brukar jag inte dra om förrän tidigast till våren och många gånger inte förrän till sommaren, däremot så följer jag utvecklingen i alla fat med stor nyfikenhet och ibland så kan jag ägna en hel dag till att bara smaka av faten.

Beroende på hur faten doftar och smakar, så tar jag beslut om battonage (omrörning av jästen) ska utföras och på detta sätt så har man möjlighet att styra vinet i den riktningen som man tänkt sig.

 

4/11 så var vi på en Winemakers dinner på Gastro i Helsingborg, man hade då lyckats få hit Matt Sutherland som är vinmakare på den Nya Zeeländska vingården Dog Point och detta kände vi att det inte gick att missa.

Jag har tidigare berättat om deras vin SECTION 94, som är en vildjäst Sauvignon Blanc från Marlborough (längst upp på sydön). Detta vin är ett vin som är så tydligt i sin karaktär att jag tror att man hade upptäckt det på 10 meters avstånd i en blindprovning.

Matt kallade vinmakningsfilosofin för ”den late mannens filosofi”. De klarnar inte musten (man brukar låta den nypressade musten klarna 1 dygn innan man pumpar över den i en ny tank och startar jäsningen), utan låter den gå rakt på ekfaten (franska ca 5-8 år gamla) och sedan får vildjästen göra jobbet och det kan ta tid. Vinet ligger sedan på dessa ekfat i 18 månader och battonage görs i genomsnitt 2 ggr under hela denna lagringstid.

Section 94 är ett vin som bygger väldigt mycket på reduktiva (motsatsen till oxidativ) aromer och behöver således lite luft när man hällt upp det i glaset, men ger man det tid i glaset och är öppen för nya upplevelser så kan jag garantera en upplevelse utanför allfarsvägen.

Jag förstår att denna typ av vin inte är för alla, men om jag minns det rätt så stod Section 94 bara för några procent av Dog Points årliga produktion. Deras vanliga Sauvignon Blanc är vad jag skulle kalla oerhört ren och snygg och inte lika tydlig och aromatisk som många andra klassiska Marlborough Sauvignon Blanc. Deras Pinot Noir behöver tid, årgång 2010 var en trevlig Pinot Noir i lite kraftfull stil som börjat få en liten mognad, men 2014 var ”tokung” och kakaodoften från faten (15-25% nya fat om jag minns rätt) och fattanninerna bråkade med druvaromerna, så dessa viner behöver några års flaskmognad innan man ska öppna dem.

Förutom en trevlig kväll med goda viner, god mat och trevliga mänskor, så gillade jag Matts filosofi angående deras viner ”vi gör bara viner som vi själva tycker om, för går det åt skogen med allt, så är det stor risk att vi själva får dricka upp vinerna” och det är väl vad man kan kalla en avslappnad attityd.

ÅRETS SVENSKE VINAMBASSADÖR

Vi börjar närma oss utnämnandet av årets Svenske vinambassadör (detta är ett pris som Vingården i Klagshamn delar ut varje år till den, eller de som gjort en extraordinär insats för svenskt vin under året) och jag funderar på att nominera min kära mamma. Vid varje tillfälle som min mamma besöker en restaurang så frågar hon om de har svenskt vin på vinlistan. Skulle alla restauranggäster ställa denna fråga vid varje restaurangbesök, så skulle nog restaurangerna ganska snabbt ta in svenskt vin på sina vinlistor. Jag gillar även min mammas envishet, då hon inte nöjer sig med att de svarar att de inte har något svenskt vin, för då frågar hon vidare varför de inte har det och då blir svaret alltid detsamma; ”MEN DET FÖRSTÅR VÄL DAMEN, HÄR I SVERIGE KAN VI INTE GÖRA BRA VINER”. 9 av 10 människor hade säkerligen nöjt sig med detta svar, men envis som min kära mamma är, så är hon tvungen att fråga sommelieren om han/hon smakat svenskt vin och precis som förväntat så blir svaret 9 av 10 gånger att det har man inte.

Jag har aldrig varit en fan (inte han med horn i pannan utan han som tjoar och tjimmar på fotbollsmatcher) av slogans som talar om det uppenbara, men jag får nog ändra inställning.

KVINNOR KAN! TJEJER KAN OCKSÅ! sådana slogans har tidigare varit saker jag irriterat mig på, varför berätta det uppenbara, självklart kan ni kvinnor och tjejerna också för den delen. Jag har aldrig tidigare förstått mig på de kvinnor och tjejer som känt sig tvungna att berätta att de också ”KAN”, men nu efter 15 år som vinbonde så trillar äntligen ”polletten” ner.

Jag ska starta en ny webbsida som heter SVERIGEKAN.SE sedan ska jag starta en folkrörelse som heter SVERIGE KAN OCKSÅ, och resterande tid ska jag stå utanför förskolor och värva nya medlemmar till UNGA SVENSKAR KAN OCKSÅ.

Det som förvånar mig är att personalen på många restauranger nästan visar en stolthet i att konstatera att vi i Sverige ”INTE KAN”.

 

SVENSKA DRYCKESAKADEMIEN

För några veckor sedan så blev jag invald i Svenska Dryckesakademien, med ansvarsområde ”Svenskt vin” och man kan inte annat än att känna sig hedrad. Förhoppningen om att Sverige ska etablera sig som ett vinland, dels i svenskars ögon, men även internationellt, är något jag brinner för och då jag blivit invald på livstid så hade det varit själve fan (nu är det han med hornen i pannan jag talar om) om vi inte skulle kunna lyckas med det.

Att vara delaktig i Svenska Dryckesakademien ger mig fantastiska möjligheter att möta människor med stor kunskap inom olika områden och då Akademien valt att slå ett slag för svensk mjölk under 2016, så var jag på ett evenemang om just mjölk på Lunds Universitet, nu i veckan. Där var bönder, forskare, egna företagare, studenter, innovatörer, ja alla möjliga helt enkelt som hade någon kompetens och som kunde tillföra och förbättra mjölkindustrin.

En av föredragshållarna var Kimmo Rumpunen från ”Centrum för innovativa drycker”. Han var ett lysande exempel på hur man kommer utifrån och ser mjölkbranschen med helt andra ögon än de som jobbat inom branschen i 30 år. Han förundrades över att det inte fanns smaksatt mjölk, sedan rättade han sig själv genom att konstatera att det fanns det ju visst, 1957 (ungefär) lanserades chockladmjölken pucko.

Håkan Jönsson, docent i Etnologi, kanske höll dagens mest intressanta föredrag då han berättade om mjölkens historia och där han belyste med tydlighet om hur våra värderingar ändrats genom historien. När standard mjölken kom/uppfanns så var det guds gåva till mänskligheten, eller som vi svenskar såg det, Sveriges gåva till världen.

MELLAN MJÖLKENS SVERIGE

När mellanmjölken var kung i livsmedelsbutikerna, och varje glas mjölk innehöll exakt lika mycket näring och ordet STANDARD var det finaste ord som någonsin funnits på jorden, då gick det bra för mjölkindustrin.

Idag på 2000-talet tror jag inte ordet ”standard” har samma dragningskraft. Standard vill man ha på jobbet möjligtvis, men direkt man stämplat ut är antagligen standard det sista folk vill ha. Titta hur man valt att ta bort ordet STANDARD CHAMPAGNE för några år sedan och ersatt det med MULTI VINTAGE CHAMPAGNE. Folk snackar om ”vardagslyx”, och så går de ut och dricker standard champagne, nä då låter det mycket lyxigare om man kan unna sig en multivintage champagne som vardagslyx.

Ska man få yngre mänskor att intressera sig för drycker så är nog ”standard” de sista man ska erbjuda dem. Bara titta på när folk går på Mc Donalds eller Burger King. Dessa mat ställen har säkerligen 10 olika sorters hamburgare var, ändå verkar huvuddelen av kunderna inte kunna hitta 1 enda hamburgare de vill ha. Resultatet blir att de beställer 1 av dessa 10 hamburgare, men de vill ha den modifierad och en beställning låter ungefär så här: Dubbel whopper, med ost, utan gurka, utan lök, plus sallad, BBQ sås extra allt.

Detta kräver till eftertanke och då snackar vi om en vara som kostar kanske 70 kr, det är alltså ingen lyxprodukt. Sitter vi på restaurang och beställer in en köttbit, så förväntar vi oss att de ska fråga om vi vill ha den rare, medium eller well done. Jag tror att få människor hade accepterat ett svar som följande : KÄRA KUND VI HAR FAKTISKT EN STEKSTANDARD HÄR PÅ RESTAURANGEN OCH PASSAR INTE DEN SÅ FÅR JAG BE ER ATT LÄMNA LOKALEN.

TÄTARE PLANTERINGAR

Nyligen så läste jag i en trädgårdstidning om äppelodlingar i Sverige och då reflekterade jag över att man ökat plantdensiteten (antal träd per hektar) med 36 % de senaste 10 åren och vad som slog mig är att denna ökning av plantdensiteten ligger väldigt nära den som vi haft inom vinodling i Sverige under samma tidsperiod.

För 10 år sedan så var det vanligt med att man hade 2 meter mellan raderna och 1.25 m mellan plantorna. Idag så ser vi ofta radavstånd på 2,2 m och ett plantavstånd på ca 85 cm, vilket är drygt 36 % ökning av plantdensiteten.

Detta är nog rätt väg för svensk vinodling, högre antal stockar per hektar resulterar i mindre mängd druvor på varje stock och således bättre mognad.

Detta leder mig in på årets viner.

2016 års viner verkar utveckla sig till riktiga kraftpaket och den höga mognaden på druvorna vid skörden har resulterat i att vi har viner med upp till 16,5 % alkoholstyrka.

Detta gjorde att vi bestämde oss för att öppna 1 flaska av vårt samarbets vin (med Åhus vingård) INTERKARDINAL 2009. Detta vin hade en alkoholhalt av 15,8 %, så det skulle kunna ge oss en fingervisning om hur denna typ av vin utvecklas. Vinet var fortfarande enormt kraftfullt och fast jag druckit vinet ett flertal gånger så överraskas man av kraften. Det enda irritationsmomentet var att vinet hade en dov doft som skulle kunna förväxlas med korkdefekt, men som inte förvärrades med luftning. Vi lät vinet stå 1 vecka på karaff för att följa utvecklingen av vinet och den ”dova doften, men vinet verkade klara denna luftning på ett bra sätt. Vi valde även att skicka vinet till analys för att se om analysvärden förändrats sedan vi buteljerade vinet, men värdena var oförändrade.

BALDERS BLOD

I år så har vi beslutat att göra vårt rödvin Balders blod, det är ett vin vi bara gör de bästa åren och i år så valde vi att tillverka 2 fat. I bästa fall kan det resultera i 550 flaskor.

När vi senast tillverkade rödvin (2013), så valde vi att släppa det till försäljning 15 månader efter skörd, dels för att det var en tillgänglig stil, men även för att efterfrågan var så stor.

Samtidigt som vi vill att folk ska kunna köpa våra viner så vill vi att vinerna ska få bästa möjliga förutsättningar och tid för att kunna utvecklas till det som de har potential till och därför tror jag att 2016 års årgång av Balders Blod inte kommer att släppas förrän 2018.

Första årgången av detta vin var 2006, och då var det första svenska vin som sålts på Magnum flaska på Systembolaget. Om jag minns rätt så lagrades dessa flaskor 2,5 år innan de släpptes ut på marknaden och då var ändå 2006 en tidigt tillgänglig årgång.

INKOGNITO 2013

Detta är ett vin som jag haft som favorit bland våra viner det senaste halvåret. Den reduktiva tonen i doften har avtagit, faten är integrerade och vaxigheten börjar infinna sig i smaken, vinet är i runt och fylligt men med bibehållen citrusfräschör.

Jag har haft möjlighet att smaka många Solaris viner, men denna årgången har överraskat mig. Jag har alltid gillat doften för att den är så karakteristisk, men fram till i våras så var den aningen lätt och frisk i smaken. Jag har hört många vinkunniga säga att det här vinet når nog inte samma höjder som 2011, 2012 och 2014, men jag hoppas att de smakar vinet en gång till för då är det stor möjlighet att de reviderar sin åsikt.

Trevligaste beskrivningen av Inkognito 2013 fick jag för 1 månad sedan av årets vinambassadör 2015 Mattias Säfvenberg på Aludden Prôvidore: MAT ÄLSKAR DETTA VIN!

2015 stod vi på en vinmässa med en kollega och smakade Inkognito 2013 samt deras 2013 Solaris och vi var absolut inte övertygade om vart vinet skulle ta vägen och hur länge det skulle hålla. Dock verkar det som att Solaris odlad i Sverige, med lågt skördeuttag och noggrann skötsel, har en helt annan utvecklingspotential än vad den primärt visar.

ÄLSKA MAT OCH VIN MÄSSAN I MALMÖ

På denna mässa stod vi tillsammans med Flyinge vingård och Skepparps vingård. Jag gillade upplägget med att mässan satt upp montrar och kylmöjligheter samt loggor, så det var bara för oss att ställa in vinerna i kylarna och vänta på besökarna.

Det jag bl.a. gillade med denna mässa var att vi var flera svenska vingårdar som ställde ut. Visst; vi hade små montrar, men jag tycker att det harmonierade på ett trevligt sätt med vem vi är.

Den positiva reaktionen av besökarna gav energi till att stå på mässan 3 dagar i rad och det var inget som var givet på förhand.

Förutom allmänheten så var det även branschfolk och här var det också intressant hur de såg på de olika vinerna, bland restaurangfolket så var det skoj att de delade min uppfattning om Inkognito 2013 och bland ”branschfolket” blev detta favoriten.

WANNBORGA VINGÅRD

Wannborga vingård och bränneri har fått nya ägare och detta är ju ett övertagande som förpliktigar. Detta destilleri och vingård är en av landets mest premierade och om jag förstått det rätt så är Daniel (vinmakaren) med och fortsätter utvecklingen under en övergångsperiod.

Jag tycker att Gunnar och Ingrid, som var en av pionjärerna inom Svensk vinodling, gjort ett fantastiskt jobb med denna vingård, för den har sannerligen inte skött sig själv. Dels är Gunnar och Ingrid mycket duktiga odlare, men de är även duktiga entreprenörer som insåg att skapa en helhet för besökarna, samtidigt så var man inte rädd att ta in kompetens när det väl behövdes.

Jag vill passa på att lyckönska de nya ägarna (vi har bara pratat på telefon) och hoppas att ni driver det vidare med samma kvalitetsambition (eller ännu högre).

Jag vill även passa på att önska Gunnar och Ingrid lycka till i framtiden, jag hoppas och tror att det är ett lättare steg, att gå från PRODUCENT till KONSUMENT, än det var att gå från KONSUMENT till PRODUCENT.

KLAGSHAMN 16-10-09

Man brukar säga att man inte ska sälja skinnet innan man skjutit björnen och därför har jag varit ”försiktigt optimistisk” inför årgången 2016 , tills vi fått in alla druvorna. Nu har vi dock skördat de sista druvorna och då kan jag väl rakt ut säga det jag hoppats på sen säsongen började DETTA ÄR ÅRHUNDRADETS ÅRGÅNG !

Jag vet att det är oerhört starka ord att använda, men de är mer än befogade, jag har till och med svårt och tänka mig att en årgång kan bli bättre. Inte en enda vecka denna växtsäsong hade jag velat byta ut. Så gott som alla vinodlare jag talat med (och det är ett par hundra) har upplevt det på samma sätt som jag och så gott som alla har skördat Solaris druvor med 100 Oechsle (Tysk skala för att mäta socker i must) eller mer och detta är något som bara de bästa odlarna med bra odlingsläge klarar i vanliga fall. Många odlare har rapporterat om både 110 och 120 Oechsle och det skulle inte förvåna mig om någon odlare gör ett vin med 20 % potentiell alkoholhalt (kanske ett dessertvin med 13% alkoholhalt och 110 gram restsötma).

Jag påstår att hela växtsäsongen 2016 varit perfekt, men nu kom jag på att jag beklagade mig onsdagen den 14/9, när vi skördade Solaris druvor och det var 26 grader varmt ute, när druvorna avstjälkades så slog värmen emot en från stjälkarna och de måste varit minst 40 grader varma (jag retar mig att jag inte stack in en termometer i någon klase för att mäta lite mer precist). Oxidationen av musten kom omgående och här insåg jag snabbt att man måste vara flexibel i sitt vinmakande. Som tur var så hade jag inför skörden sett till att sänka temperaturen på kylanläggningen i vineriet , till den lägsta temperaturen som går att köra på rent vatten, så relativt snabbt kunde vi kyla ner musten.

BÖRJAR DET BLI FÖR VARMT FÖR VINODLING I SVERIGE ?

Frågeställningen kan nog spontant låta lite provokativ, men vi var i år tvungna att börja skörda våra druvor för mousserande vin den 30/8, och då låg de på gränsen till för högt i mognad och skulle kanske egentligen plockats 2 dagar tidigare för att vara helt optimala.

När man i Champagne inleder skörden i Augusti, så uttalar sig alla ”förståsigpåare” om att det börjar bli för varmt för att tillverka mousserande vin i Champagne, och med tanke på detta så är kanske inte ovanstående frågeställning särskilt provokativ.

1959 och nu 2016

Ja så långt är det mellan de riktigt fantastiska åren, man brukar säga att årtiondets årgång utropas 3 ggr på 10 år och århundradets årgång 3 ggr på 100 år. Det finns såklart inget år där det varit bra väder i alla vindistrikt, men det finns år som väldigt många vindistrikt haft ett gynnsamt väder, och just 1959 var ett sådant, och sådana årgångar tenderar ju såklart att bli legendariska.

VINODLARE MÖTE I KLAGSHAMN

I början på september så samlades 16 vingårdar , här i Klagshamn för att lyssna på Staffan Adin från Systembolaget.  Personligen så tycker jag att det var ett mycket givande möte och jag tror även att andra vinodlare delade mitt intryck. Innan vi fick till mötet så har jag fått höra mycket ”åsikter” angående Systembolaget bland vinodlarna och jag förväntade mig egentligen att en och annan vinodlare skulle dyka upp i boxningshandskar, men så blev det inte.

Staffan svarade ärligt och rakt på alla frågor som ställdes, och det behövs ibland inte mer än  detta för att man ska förstå saker och ting lite bättre. Ett av de svar som etsat sig fast starkast var när en kollega menade på att man bör väl ändå kunna ta lite mer betalt för en så fantastisk årgång som 2014 var i Sverige. Då svarar Staffan med att fråga hur många vinkännare i Sverige som han tror känner till att 2014 var en bra årgång i Sverige och till sist så puttar han in 2010 Barolo, det var en bra årgång och det känner vinkännare till.

Just detta med vad folk känner till om svenskt vin och svenska årgångar är något som vi svenska vinproducenter måste bli mycket bättre på att förmedla. Därför kommer jag att tjata om ÅRHUNDRADETS ÅRGÅNG 2016 varenda gång jag får möjlighet.

För att få perspektiv på årgången, så kan jag säga att den har plockat fram mina absolut sämsta sidor. När jag provade 2 av de första vinerna som hade jäst klart, så fick jag rysningar i hela kroppen och jag kände hur tårarna nästan fick hållas tillbaka (detta är väl inga ”dåliga” sidor tänker  ni), men sedan så tittar jag runt i vineriet och börjar räkna tankar, och liter innehåll i varje och konstaterar DETTA RÄCKER TILL MIG (och Lena) resten av livet , om vi inte säljer  något av det.

Ska man hissa något varningens finger, så är det samma sak som jag sagt sedan midsommar, att vissa odlare inte hunnit (eller velat) gallra bort klasar och att stockarna således burit för mycket druvor och aromerna blivit för utspädda. Ett år som detta så uppnår ändå druvorna höga sockervärden trots att de blivit överbelastade, men då aromerna är utspädda så är det stor risk att den höga alkoholhalten som vinerna kommer att ha 2016, känns eldig och malplacerad.

Till de vita vinerna så började vi skörda den 13/9 och då så var det de yngsta stockarna på sandjord. Unga stockar får högre sockervärden och mognar snabbare. Lägger man sedan till att det är ren sand på denna del av det nya fältet (som gör att det mognar ännu snabbare), samt att jag 5-6 ggr om året skär av ytliga rötter ( ner till drygt 50 cm djup), plus att hösten var ovanligt torr, så får ni nog bilden ganska klar; DRUVORNA BÖRJADE FÖRVANDLAS TILL RUSSIN!  När jag mätte musten så låg den på 110 Oechsle och 9g syra, den 13e september !!!  Folk som är vinodlare i andra länder, har nog mycket svårt att tro på dessa värden och det har jag respekt för (det skadar inte att vara lite källkritisk i dessa facebook tider) och det är ungefär som att jag alltid undrat om man verkligen mätte rätt i Mexiko City 1968 när Bob Beamon studsade iväg 8,90 m i längdhoppsgropen.

När vi tog beslutet att skörda SOLARIS druvorna från det nya norra fältet, så var det så stor skillnad på druvorna från den bit med sandjord mot druvorna från lerjorden (samma ålder på stockarna , men de första 25-30 metrarna är lerjord ), så att vi beslutade att separera de från sandjorden och göra ett eget vin av dessa druvor (i slutänden så tror jag att det blir 2 viner av detta)

Då många av mina kollegor har sandjordar så har jag genom åren lärt mig att dessa skiljer sig markant mot lerjordar, men jag måste säga att skillnaden trots detta är ännu större än jag föreställt mig, dels odlingsmässigt, men även vinmässigt.

I vintras var jag i Muscadet (vid Loires mynning i Frankrike) och där berättade en vinodlare att han kunde se vilket vin som låg i tankarna bara genom att se på vinkristallerna (vinsten/vinkristaller är det som brukar kunna finnas på botten av vissa vinflaskor) och jag kommer ihåg min tanke, JA NÅGON SKA JU ALLTID VARA VÄRST!

Men nu fattar jag vad han menade, vinkristallerna är helt annorlunda i ”sandjordstankarna” än de är i ”lerjordstankarna”. Jag skäms lite över min tanke om vinbonden i Muscadet, men skulle man lita på allt som sägs av vinbönder/vinproducenter och inte minst vinförsäljare, så hade man snart varit chefsredaktör på tidningen EN DING DING VÄRLD.

I VINERIET

I vineriet i Flädie så har vi i år tagit in ca 30 000 kg druvor (från Klagshamn och Flädie) och detta har inneburit en enorm arbetsbörda och under en 9 dagars period så låg snittet på arbetstimmarna på 19 timmar per dygn och ett dygn så jobbade jag 25 timmar (jag vet att det är omöjligt, men vissa säger även att vinodling är omöjligt i Sverige och ändå gör vi det) och oftast så är det på arbetsdagens  sista arbetstimmar som avgörande beslut ska tas och jag måste säga att det är så långt ifrån skoj man kan komma. Tröttheten och  osäkerheten  tär på en enormt, jag har planer för alla viner, men det utgår ifrån att all must ska ha precis de värden som man föreställt sig samt att alla pressfragment ska smaka precis som man tänkt sig, samt även de ha de värden man föreställt sig, och det gör de aldrig.

Man kan säkerligen ha en mall (på mätvärdena) att gå efter och så är det bra med det, men det gör jag inte, jag försöker att hela tiden lära mig mer, och man har bara en tid på året när man har möjlighet att jobba med Svenska druvor och därför orkar man pusha sig de där sista timmarna på varje dygn, men som sagt skoj är det inte när man står där mitt i natten och vet att man har 2 timmars städning kvar innan man kan åka hem och sova 3 timmar innan man ska tillbaka till vineriet igen.

Nu kanske det är någon som undrar varför man isåfall håller på med de man gör? Jo det kan jag förklara; denna ”galna tid” som kallas skörd är 1 månad om året och tar man sig igenom den så kan man 1,3,5 eller 10 år senare smaka dessa viner och reflektera över sina beslut och det tycker jag är skoj.

2016 blir första gången det skördas över 100 000 kg druvor i Sverige (detta är min gissning) och detta har vi aldrig varit i närheten av tidigare i Sverige.

Vad är då anledningen till detta ?

Arealerna har blivit större (dock är fortfarande en hel del av stockarna unga, eller rent av nyplanteringar), odlarna har blivit kunnigare, lågt smitto tryck från svampsjukdomar och sist men inte minst så har nästan alla vinodlare insett att man måste ha sorter som är lämpade för det svenska klimatet.

De flesta tänker säkerligen att ovanstående 5 rader bara är, just 5 rader av flyktiga reflektioner från en vinbonde, men i de 5 raderna så ligger ”nyckeln” för svensk vinodlings framtid.

1. ”arealerna har blivit större”- med detta menar jag inte att vi ska plantera gigantiska vingårdar, men ska det finnas en kommersiell framtid så bör odlingarna vara så pass stora att det går att motivera inköp av maskiner så att odlingen kan skötas maskinellt i  de moment där kvaliteten inte påverkas negativt av detta. Är inte den egna arealen så pass stor att detta motiveras, så bör där finnas andra odlingar i närområdet så att man kan samverka, för hur man än vrider och vänder sig så måste en del av arbetsuppgifterna skötas maskinellt om vi ska kunna konkurrera med omvärlden.
2. ”lågt smittotryck”- många tänker att detta kan man väl ändå inte påverka, det är ju väderberoende. Vädret kan vi inte ändra på ( jo det kan vi ju föressten och de flesta är överens om att vi redan gjort det) men vi kan plantera sorter som har en god svampresistes, jobba med luftiga lövväggar, samt ta hand om jorden så att plantorna står starka.
3. ”odlarna har blivit kunnigare”-  dessa ord talar för sig själv och det är bara att fortsätta att skaffa sig kunskap.
4. ”lämpliga sorter”- är de sorter som fungerar här i Sverige och detta kan låta självklart, men det har det inte varit innan inom svensk vinodling , utan då har man trott att ”lämpliga sorter” varit sådana som ”vinetablissemanget” påstått skulle vara lämpliga.

KLIMATFÖRÄNDRINGENS ANSIKTE

Jag läste nyligen en artikel om svenskt vin i tidningen Allt om vin och där hade man ställt frågan varför svenskt vin blir bättre och mer tillgängligt för varje år till Staffan Adin på Systembolaget. Hans svar var att de svenska vinodlarna nu skaffat sig mer kunskap om både odling och vinifiering och detta visade sig i vinerna och utbudet. Jag bugar och tackar Staffan för de värmande (och korrekta) orden. Det är ytterst få personer som skulle dra denna slutsats, att de svenska vinodlarna blivit kunnigare och att det är därför både kvaliteten och volymerna ökar.

Häromdagen så ringdes jag upp av en radiostation i Australien och där hade de fått reda på att det odlades vin i Sverige och därför ville de göra en intervju med mig, temat var såklart GLOBAL WARMING.

Samma sak gäller ATL tidningen här i Sverige, som gjorde ett reportage, där vi medverkade, med vinklingen GLOBAL WARMING.

Tyvärr känner jag att vinklingen alltid blir OJ NU GÅR DET ÅT SKOGEN MED VÄRLDEN och SÅ ODLAR DE VIN I SVERIGE.

Jag önskar att Sverige hade samma status som Champagne… I början av detta månadsbrev så berättade jag att många säger att det håller på att bli för varmt för att göra Champagne i Champagne, vad folk är oroliga för då, är inte att jorden håller på att gå under av GLOBAL WARMING, utan hur ska man då få tag på bra Champagne i framtiden.