Idag kom våren…

…och det hade näst intill varit en kriminell handling att inte tillbringa den i vingården. Det gråa, regniga och milda vädret de senaste 7 veckorna har smått satt sig på psyket, men idag kände jag;  I´M ALIVE !

Idag den 11 mars så avslutade vi vinterbeskärningen och man kan inte annat än säga att det är en fröjd för ögat (funkar bra för själen också) och jag måste säga att människan är härligt funtad när man till och med kan känna glädje av att ogräset börjat växa, snacka om säkert vårtecken.

I VINERIET

Hittills så har vi buteljerat ca 6000 flaskor av både Klagshamns vin och Flädie vin, så vi ligger nästan där vi bör ligga. Planen hade varit att vi skulle ha buteljerat drygt 2000 flaskor till, men på grund av ”leverans problem” så blev detta inte av.

Årets roséviner Klagshamn Rosé 2016 och Klagshamn Rosé Barrique 2016 kommer att börja säljas på Systembolaget den 3 april, så vi håller traditionen vid liv att vara först ut i landet med våra roséviner. Från och med 2018 tror jag dock att vi kommer att skjuta på lanseringen en månad, så att vi mer kan jobba i lugn och ro.

I och med att offerten måste vara inskickad så pass tidigt på året (16/1) så känns det som att man ”säljer skinnet innan björnen är skjuten” och detta är inte ett sätt jag gillar att jobba på. Vinerna kan många gånger hålla på att jäsa malolaktiskt fortfarande och att då bedöma vinernas kvalitet (som ska resultera i en prissättning) är inte helt lätt.

Årets roséviner är lite generösare i stilen, självklart är båda torra, men den lite högre mognaden i kombination med att jag 2016 valde att särskilja stilarna än mer genom att bland annat bara gå upp till 0,4 kg tryck på druvpressen till Klagshamns Rosé 2016. Klagshamns Rosé Barrique 2016 är för de vinälskare som tycker att ”MYCKET ÄR MER” och det skulle inte förvåna mig om någon väljer detta rosévin istället för ett lätt rödvin. Båda vinerna är tillverkade genom att pressa hela klasar och tanken med det är att endast få ut de finaste och bästa aromerna från druvorna.

De vita vinerna har vi inte börjat buteljera än, sånär som på ett dessert vin och ett ståltankslagrat vin (båda från Flädie). Vad jag märker är att man som vinmakare lite grann har svårt att se ”skogen för alla träden”, då man hela tiden smakar vinerna genom alla stadier, och då brukar jag ta hjälp av utomstående kompetens, såsom kockar, sommelierer och andra som kan ge mig feedback och respons.

2016 års vita viner är om man ska beskriva dem med två ord, MYCKET och TILLGÄNGLIGA. Nu är självklart detta en extrem generalisering, men det är dessa ord som oftast dyker upp när folk provar vinerna. Det farliga med en sådan här årgång är dels att folk tar för givet att alla årgångar av förra årets vin ska smaka kanon balanserat i mars året efter, men även att man har för brått att göra vinerna klara för marknaden. För att här förtydliga mig, så menar jag att en årgång som denna nog behöver tid för att bygga kropp, så att den även har balans när frukten lagt sig (detta gäller de torra vinerna).

Jag ska inte sticka under stol med att jag har stora förhoppningar på de bästa vita vinerna från 2016, men jag ser också en intressant möjlighet att höja kvaliteten ytterligare på vårt solerasystem (fat som vi fyller på med nytt vin varje år), så det gäller att inte bli girig, utan att kanske passa på att bygga ut detta solerasystem med en riktigt bra årgång i grunden.

De röda vinerna ligger på ekfat och det ända som görs är att de fylls upp med jämna mellanrum för att ersätta avdunstningen och ibland så gör jag även lite battonage (omrörning av jästen), dock lite försiktigare än normalt, då vinernas PH-värde är väsentligt högre än normalt.

Som jag tidigare nämnt så är det en helt ny typ av doft och smak på årets ” Balders Blod” och därför ska vi ge ”Balder” all tid han vill ha innan han hamnar på flaska, om detta rör sig om 1 eller 2 år, har jag ingen aning om.

I VINGÅRDEN

Som jag inledningsvis nämnde så är vinterbeskärningen klar och nu kommer det att bli full fokus på gödslingen och att göra de sista justeringarna på uppbindningssystemet.

Förra årets plantering är beskuren strax under understa tråden, detta gäller de plantor som växte minst 1,5 meter, resterande (1 %) kommer att beskäras efter första ogräs körningen och då beskärs de ner till 3 knoppar.

Ett moment som återstår i förra årets nyplantering är att sätta fast skottet med gummiband, men detta tänkte jag att vi skulle göra några dagar då det är riktigt fint väder, så att man går in i växt säsongen med en riktigt go känsla.

I VÄXTHUSET

Årets sticklingar (rotäkta plantor) har peppar, peppar tagit sig fantastiskt bra så här långt. De sattes i krukor i månadsskiftet januari/februari och i veckan så började vi att kruka om plantorna.

Rotäkta plantor används framförallt av odlare som har lite tuffare klimat och det är därför vi sätter igång med produktionen av plantor tidigt, så att odlarna ska få de absolut bästa och starkaste plantorna som man kan frambringa i landet. När väl plantorna växt till sig så ska de avhärdas, vilket innebär att de ska vänja sig vid lägre temperaturer, lägre luftfuktighet, vind och UV-ljus. Denna process är minst lika viktig som att driva fram tidiga och kraftiga plantor.

Hos oss brukar denna avhärdning vara i cirka 4 veckor, lite beroende på om säsongen är tidig eller sen och beroende på var plantorna ska planteras.

Ska plantorna planteras på ett odlingsläge som är väsentligt svalare än vårt, så är en avhärdning i två steg att rekommendera, först här hos oss i några veckor, sedan på det tilltänkta odlingsläget.

Även odlare som har ett optimalt svenskt odlingsläge kan använda sig av rotäkta plantor (halva vår vingård är rotäkta plantor) och detta kan bero på att vingården har en viss filosofi, eller att man hoppas att detta ska resultera i en smakskillnad, som förstärker det unika med vingårdens viner.

Jag vill vara noga med att säga att det inte finns någon ”universal lösning” på vad som är det bästa plantvalet. Olika år presterar olika grundstammar olika bra och samma sak gäller de rotäkta plantorna. Generellt kan man säga att rotäkta plantor har ett finare rotnät i det övre lagret än vad ympade stockar har.

Inom olika grundstammar så är det dock stor skillnad och utomlands så brukar man prata om vilken vinkel rotstockens rötter har (men detta är över min kompetens), dock har jag märkt att den nya grundstam som vi håller på att testa (Sori) har ett väldigt fint rotsystem, som skiljer sig helt från de andra etablerade grundstammarna i Sverige.

I SVERIGE

Det känns som att svensk vinodling befinner sig i en unik situation av febril aktivitet, både de svenska vingårdarna och även Föreningen Svenskt vin, verkar ha mobiliserat sig det senaste året. Det känns som att det ”kokar” av nya initiativ. Vinodlarna har så många projekt på gång och dessa projekt rör allt ifrån den egna vinodlingen, vineriet, vidare över effektivisering, lobbyverksamhet och marknadsföring. Under ytan om uttrycket får användas så ”kokar” det av otaliga initiativ, ovanför ytan ser jag dock inte en krusning och detta är lite frustrerande, även om jag vet att det kan ta tid att gå från plan till handling.

En av de fantastiska sakerna med 2016 årgången är att den tvingat fram att vinodlarna att börja marknadsföra sina vingårdar och sina viner (annars står man där med en hel del flaskor av god kvalitet som ingen vill köpa), den andra aspekten är att vinodlarna inspirerats av 2016 och därför känner att vägen är framåt och att man därför vill marknadsföra sig.

Idag säger jag till alla som har frågor om vår vingårds storlek, att vingården i Klagshamn är en ”medelstor svensk vingård”, men i samma mening så brukar jag nämna att om vi hade haft denna areal för 5 år sedan så hade vi varit en av de största.

Satsningarna i dag blir större och mer kostsamma än de varit tidigare och även om jag har svårt att greppa utvecklingen så visar utvecklingskurvan på att vi i Sverige inom 10 år har enskilda vingårdssatsningar som landar runt 100 miljoner kronor. Detta är stora siffror att ta in för en ”liten vinbonde” och säkerligen även för andra medel-Svenssons.

Kommer det då att gå bättre för dessa satsningar än det gått för de satsningar som gjorts hittills?

Tittar man bakåt i den svenska vinhistorien, så ser jag inte att kompetensen höjts i samma takt som investeringsvilligheten. Det som ansågs som en stor vingård för 10 år sedan (ca 1 ha) hade kanske en kostnad på runt 1 miljon, dag har en vingårdssatsning en kostnad av 10 miljoner. Självklart så har vi ökat vår kompetens, men detta gäller framförallt de som varit i branschen under dessa 10 år. När det gäller de som ”anländer” som nya optimistiska vingårdsetablerare, så har också de idag en bättre kunskapsnivå än den vi hade när vi startade, dock uppfattar jag inte att den har ökat i samma takt som investeringarna ökat.

När jag tvivlar på min egen ”profetia” om utvecklingen så brukar jag snegla västerut till vinlandet England (ja det är faktiskt ett vinland enligt de flesta vininitierades syn att se på ett vinland), där finns gott om vingårdar som landat på kostnader som överstiger 100 miljoner och jag har till och med hört om projekt som räknar med en kostnad på närmare 1 miljard.

När jag nämner dessa svindlande summor, så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka till när allt var betydligt mer småskaligt och kostnaden för en svensk vingård landade på vad man var beredd att spela bort en tisdagskväll på Jägersro (den lokala travbanan). Året var 2001 och jag och Lena sitter nere i hamnen i Skillinge hos Percy och Anita Månsson och smakar det första svenska vinet vi någonsin smakat. Den glädje som vi alla kände över detta SVENSKA VIN kan inte köpas för pengar och då ska man beakta att EUs regelverk skulle kategoriserat vinet som OLAGLIGT och de flesta vinälskare, vinet som ODRICKBART.

Tillbaka till nutid.

Under sommaren kommer det att arrangeras ett par stycken svenska vinfestivaler i olika skepnader, alltifrån rena vinfestivaler (Skepparps vinfestival), till festivaler som både har svenskt vin och lokalproducerade livsmedel, till ett återkommande event på Radisson Blu i Helsingborg, där det finns möjlighet att nå ut även utländska besökare. Mer om dessa festivaler kommer i nästa månadsbrev.

Härom veckan så var jag uppe på Ästad Vingård och då passade vi på att prova lite viner från Klagshamn och Ästad. Provningen blev lite mer omfattande än vad vi först tänkt oss, men desto fler ”pusselbitar” man provar desto roligare blir det ju.

Största fokus var de mousserande vinerna, som ju är Ästad Vingårds specialitet och det är också här jag tycker man nått allra längst. Deras vanliga torra ekade vin är alltid snyggt och polerat i stilen, men det är de mousserande vinerna som jag verkligen går igång på.

De vinerna som lyste starkast denna dag var deras mousserande Solaris 2014 med 24 månaders lagring på jästen och varianten med 16 månader på jästen.

I dagsläget höll jag den med 16 månaders lagring på jästen/flaskan som den bättre, men det kan vara så att denna hade fått god tid på sig att hitta sig efter degorgeringen (när man skjuter ut jästen) och att jag ändrar min åsikt om 7-8 månader när den med 24 månaders lagring fått ligga till sig.

Ästad Vingårds mousserande är utan tvekan de bästa svenska mousserande viner jag provat så här långt och då fick jag ändå chans förra året att prova Lyngby vingårds mousserande på svensk vinbedömning och detta vin hade jag på ”FEM I TOPP” bland alla inlämnade viner.

Det ligger en massa mousserande viner i de svenska vingårds källarna och väntar på att nå marknaden och jag hoppas att någon/några av dessa ”utmanar” Ästad gällande kvalitet, så att vi får fortsätta se en kvalitetsutveckling inom mousserande viner i landet.

Det jag ser som en styrka med Ästad Vingård är att de verkar ha koll på processen och att de hittat riktningen i sin vinmakning. Hittills tror jag inte man kan spåra kvaliteten i varken klimatet eller jordmånen och allt eftersom stockarna blir äldre och man finjusterat vinmakningen ännu mer så kommer det nog att läggas till både kropp och längd på vinerna, STORT GRATTIS ÄSTAD!

Mousserande vin är den vinstil som procentuellt har fått dras tillbaka flest gånger av de svenska vinerna när den skulle ha lanserats på Systembolaget. En till synes lätt process att jäsa vinet en gång till på flaska, är i själva verket fyllt med en mängd osäkerheter

Här följer en del:

Har vinet jäst hela vägen, eller är det fortfarande socker kvar i vinet och i så fall i bara några flaskor eller alla?

Har vinet börjat jäsa malolaktiskt på flaskan, eller har det jäst halvvägs, eller har det inte jäst alls?

Har vinet tillräckligt med svavel för att inte dosagen också ska konsumeras till alkohol ?

Är där jämt tryck i flaskorna eller har man missat att röra runt basvinet under buteljeringen, så att vissa flaskor fått 20 g socker/liter och andra 30 g socker/liter ?

Går korken att få upp? (jag har varit inne på detta ämne innan)

Hur är kvaliteten på grimman? Går den sönder när man försöker öppna den ?

Jag är helt övertygad om att mousserande svenskt vin har en efterfrågan, men då gäller det att vi får ordning på bland annat de saker som jag nämnt ovan.

I MALMÖ

För ett tag sedan så läste jag att Malmö stad hade utfärdat 428 serveringstillstånd (under 2016), alltså det finns 428 ställen som serverar alkohol. Tanken som slår mig är hur mycket det hade påverkat folkhälsan om det funnits 429, istället för 428 (om även vingården i Klagshamn fått lov att sälja vin på gården) .

Det är en intressant tanke, men ännu intressantare är att man kräver att serveringsstället måste servera mat i samband med alkoholservering. Det är inte bara det att man måste servera mat, den måste även vara varm (det finns visst undantag för Sushi restauranger).

Till sist när man inte tror att det finns mer intressant att fundera över inser man att lagen även säger att det måste vara en speciell typ av varm mat, det går inte med en varm korv med bröd, nej det ska vara biff, torsk, pizza eller någon annan typ av mat som någon myndighetsperson tyckt ”kvalificerar” sig som ”bra tillbehör för alkohol”.

Att en pizzabagare anses mer kvalificerad att sälja vin under kontrollerade former än en vinproducent är nästan löjeväckande, inget ont om pizzabagaren (men HALLÅ, som jag skulle sagt om jag var 16 år), hur har man egentligen tänkt när man skrivit dessa lagar.

I KLAGSHAMN

Häromdagen höll Lena en utbildning för Munskänkarna och det blev lite vin över som jag fick prova på kvällen, denna provning transporterade mig tillbaka till mitten av 80-talet, rent ekonomiskt. 1986 hade jag fått en rekommendation att inhandla en flaska Classico Orvieto för 47 kr (istället för det vanliga Orvieto för 42 kr), med motiveringen att det är ju bara midsommar en gång om året.

I nutid 31 år senare så bjuder Lena mig blint (alltså utan att jag vet vad det är för vin) på första glaset i provningen och jag konstaterar att det är ett enkelt, men mycket välgjort vin, ja till och med förvånansvärt välgjort och jag skulle till och med sträcka mig så långt att jag skulle kunna tänkt mig att inhandla en flaska.

Vinet visar sig vara en Sauvignon Blanc från Chile som hette SANTA CAROLINA  GRAN RESERVA 2015 och kostade 49 kr. Min första tanke är EUFORI, LYCKA, VÄLBEHAG, DET FINNS HOPP FÖR MÄNSKLIGHETEN osv.. men efter ca 2 minuter så har jag kommit tillbaka till verkligheten och då börjar jag räkna hur det är möjligt att sälja ett sådant här vin för 49 kr.

Efter avslutad uträkning har euforin, lyckan, välbehaget och hoppet om mänskligheten förbytts mot en känsla av obehag och olustighet. Den vinbonden/producenten som tillverkat detta vin får nog inte en känsla av eufori, lycka, välbehag och hopp om mänskligheten när den fakturerar sin vinagent eller Systembolaget.

LIBANON

Senaste tiden har vi druckit en del viner från länder som vi inte konstant regelbundet dricker viner ifrån, och därför är lyckan desto större när man märker hur STOR vinvärlden är och att man faktiskt gör bra viner så gott som överallt (lätt överdrivet) på jorden.

I januari så provade vi ett rödvin från Massaya Winery, Libanon, som inte bara var bra utan riktigt bra. Med denna positiva känsla i minnet så gav vi oss häromdagen på ännu ett vin från Libanon, denna gången ett vitt vin, som hette PRIVATE SELECTION 2006 som produceras av DOMAINE WARDY gjort på druvorna Muscat och Viognier.

Alltså ett vitt vin drygt 10 år gammalt och wow vilket vin (nu snackar vi inte 49 kr vin), komplexitet och koncentration så det räcker och blir över, för mig är detta ett vin i 400-500 kr klassen, men jag vet inte vad vinet kostade då vi fått det som en present.

SLOVENIEN

Det var i detta land jag smakade ”natur vin” för första gången, och spydigt fick mig förklarat att ”natur viner” krävde kompetens för att uppskattas. Då runt 2006 köpte vi med oss en massa konventionella viner som producenten Ivan BATIC producerade, då jag tyckte att de höll en god kvalitet. Generellt så hade jag åsikten att alla vinerna var en aning överekade, vilket ledde till att det tog några år innan jag kände mig sugen att prova dem, men allt eftersom åren gått så har vi plockat fram flaskorna en efter en och oftast blivit positivt överraskad av hur de utvecklats.

Nu sist var det en Bordeaux blandning (Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon och Merlot)från 2005, som visade sig vara hur trevlig som helst, och den hade säkerligen överlevt och utvecklats i 5 år till.

TILLBAKA TILL SVERIGE

En trend bland svenska vingårdar är att säga att man är ”NÅGOT MEST” (märklig formulering), och detta bottnar sig nog i att många av oss genom åren blivit ifrågasatta angående våra vinodlingar och då blir det lätt att man ”tar ifrån tårna”.

När ett gäng vinodlare träffades för ett tag sedan så skulle vi presentera oss och det blev en aning komiskt efter ett tag, när det verkar som många vingårdar har lagt till ett ADJEKTIV i sitt vingårdsnamn, typ STÖRST, MINST, VÄSTLIGAST, SYDLIGAST, NORDLIGAST, ÖSTLIGAST, LÄGST belägna, HÖGST belägna, ÄLDSTA, YNGSTA, FÖRSTA, NYASTE, SMALASTE, BREDASTE, MEST PREMIERADE, FÖRST PREMIERADE, BÄSTA (ingen har sagt sämsta, så det är nog ett av de få adjektiven som är lediga på patentverket) osv….

Och på tal om detta så ska jag i kväll prova ett vin från Sveriges ÄLDSTA vinodling (tillsammans med KEBBES på Gotland och GRÄNNA) som ligger på Ven.

Med tanke på stockarnas ålder och med tanke på att vinet är årgången 2016, så är förhoppningarna självklart uppskruvade, men detta får jag säkerligen anledning till att berätta mer om nästa gång.