Klagshamn 2016-12-26
Som vanligt så har vi varit iväg under december månad på vår årliga ”utbildningsresa”.
I år så skulle det vara fokus på mousserande viner och tanken var att prova allt som hade bubblor, men som inte var Champagne eller läsk. Ganska snabbt märkte jag dock att jag tappade fokus och anledningen till det var att jag har så otroligt svårt att passera en producent eller ett distrikt utan att prova deras viner. Österrike blev första stoppet och där bodde vi hos Bründlmayer i Langenlois, som räknas till en av de bättre producenterna i Österrike.
I Langenlois har man byggt ett futuristiskt och spektakulärt vinmuseum som heter LOISIUM (som även har en hyfsad vinbutik) och detta har lockat till sig massvis med turister, så nu är där även ett större hotell i anslutning till museet. Detta museum uppfattades för 10 år sedan, när vi var där senast, som en jättesatsning för den förhållandevis lilla byn Langenlois.
Med facit i hand, så här 10 år senare så visar det sig att vill man framåt så måste man satsa, detta är den slutsats jag kommer till varje gång jag besöker ett vindistrikt.
Vinerna var bra redan när jag var i Langenlois för 10 år sedan, så jag kan inte säga att jag uppfattar att de blivit bättre, men de bästa vinerna från denna region är, och har varit så i många år, världsklass viner. Grüner Veltliner och Riesling från dessa trakter är i sina bästa stunder essensen av vad ”Terroir” (ett Franskt ord som är omöjligt att översätta, men som alla vinnördar talar om) handlar om. När man smakar en Riesling från vingårdsläget HEILIGENSTEIN i Kamptal, så känns det som att mungiporna drar sig uppåt, axlarna söker sig neråt och man får en andningsrytm som gör en yoga instruktör full av avund.
Jag blir så lycklig när människor väljer rätt druvsort för rätt odlingsläge, istället för att fråga vad turisterna vill dricka.
På LOISIUM så hittade jag information om en vinproducent som gjorde AMFORA VINER (kallas ibland kvevri eller qvevri viner, men jag ska inte fördjupa mig i detta då jag vet att detta är känsligt bland kännarna) som höll till i Östra Österrike (Thermenregionen).
Denna producent var en familjeägd vingård vid namn WINZERHOF LANDAUER-GISPERG och sonen i huset hade praktiserat i Kalifornien, så han talade bra Engelska vilket alltid underlättar. 5 minuter efter att vi kom dit så stod jag på ”alla fyra” och sniffade i hans nergrävda amforor. Detta är första gången jag upplevt detta och jag måste säga att hygienen inte riktigt levde upp till min egen standard, men WOW VAD SKOJ. En anledning till min glädje var att detta skulle man aldrig kunna uppleva i Sverige, Livsmedelverket hade satt stopp för detta förfarande redan innan man hunnit komma igång med produktionen, men en annan var att, det är just det här jag gillar med vin, just när man tror att man kommit till vägs ände så överraskas man av att vissa tittar bakåt i tiden och återuppfinner saker som inte gjorts i västvärlden på väldigt många år.
HUR VAR DÅ VINERNA?
Man märker att de flesta ”Amfora vin producenter” provar sig fram och då det ofta är en stil på viner som behöver åtminstone 4-5 år på sig innan de är redo för marknaden, så fattar man att det minst tar 10 år innan man fått något sånär koll på hur man ska tillverka vinerna.
Vinerna var allt ifrån smått fantastiska till ”NEJ TACK JAG HAR EN FAMILJ SOM ÄR BEROENDE AV MIG”. Vad som slog mig just där och då, var att prissättningen på det som folk kallar Amfora/Kvevri/Natur viner är precis som med Svenska viner, ett högt pris ger ingen som helst garanti, tvärtemot så är det många gånger de lägre prisade vinerna som är de bästa.
Detta visar att när saker och ting är i sin linda så är det många gånger okunskapen som styr, jag tror inte det är så att dessa vinodlare är opportunistiska, utan det är nog mer så att det är en sådan merkostnad att tillverka vinerna i Amfora (i kombination med den långa lagringen) att de upplever att vinerna borde kosta det pris de satt.
Under resan så var jag hos andra som tillverkade dessa Amfora viner som kostade 50-60 Euro, ja till och med 100 Euro, men som jag inte ens en gång hade tagit emot gratis. Andra gånger så tyckte jag att 50-60 Euro var rena fyndpriset och hade jag bara haft en tjockare plånbok och större bil så hade jag handlat för kung och fosterland.
Det verkar som att folk har bestämt sig för att vara ”FÖR ELLER MOT” dessa Amfora viner och där med basta. Man kan jämföra detta med min egen inställning till MFF (stans fotbollslag), det kvittar om MFF förlorar med 0-4, det är inte MFF det är fel på, det är bollen, domaren, planen, vädret osv…, man skulle aldrig erkänna att MFF var det sämre laget.
På INTERNATIONAL WINE CHALLENGE i London så hade man nu senast lagt till kategorin Orangea viner (antagligen för att hänga på naturvinstrenden), dock visade det sig att inget Orange vin (gröna druvor som har fått jäsa med sina skal) fick någon utmärkelse på denna tävling.
Frågan är då självklar, var inget vin tillräckligt bra? Eller hade inga viner lämnats in?
Jag får många gånger känslan (dock inte alltid) att producenterna till Amfora viner, många gånger är människor som söker alternativa vägar och då passar formatet vintävling inte riktigt in, de tycker inte det känns rätt att bedöma ett vin utifrån de kriterier som vintävlingar gör.
STEIERMARK
Kullahalvöns vingård (utanför Nyhamnsläge) förstärkte i somras sin styrka med Franz från Österrike och han rekommenderade oss att besöka hans hemtrakter, så det gjorde vi.
I sydöstra Österrike på gränsen mot Ungern och Slovenien så ligger Steiermark som är ett väldigt kuperande landskap med alla möjliga odlingar (fläder odlingarna var det som förvånade mig mest, där är det bären man skördar).
4 timmar efter ankomst så värkte benhinnorna hos denna plattfotade Skåning, men wow vad vackert.
Man gör i dessa trakter ett vin som man lägger stort fokus på som heter VULCAN (finns i både vitt och rött), detta vin ska vara ”topp off the line” i dessa trakter, och det tillverkas bara av de mest kvalitetsorienterade sägs det. De VULCAN viner jag smakade var helt okej, men jag kan inte säga att det gick rätt in i hjärtat. Sauvignon Blanc vinerna var nog de jag gillade mest, enkla trevliga fräscha och generösa på en gång, denna typ av viner ska inte underskattas.
Vad som överraskade mig var att man i dessa trakter odlade lite Muscaris och detta är ju en sort som man börjat odla även här i Skandinavien. Vinodlarna blev klart förvånade då jag sa att jag kände till sorten och då var man ju tvungen att berätta att man var vinbonde i Sverige. En sak som var lite ny på denna resa var att nästan varje gång det var en yngre vinbonde man besökte som insåg att man var vinbonde i Sverige, så undrade de om jag inte hade någon flaska med mig av Svenskt vin som de kunde få byta till sig.
KROATIEN
I somras så var vi i Slovenien och blev positivt överraskad av Slovenska viner, och i höstas så var jag och Lena bortbjudna på middag och under kvällen så bjöds det på fantastiska viner och då bland annat från Kroatien. Min erfarenhet/kunskap om Kroatiska viner är ytterst begränsad och skulle nog innan resan kunna sammanfattas PLAVAC MALI (blå druvsort, som sägs vara kusin med Zinfandel) och därför bestämde vi oss för att denna resa skulle innefatta även Kroatien.
Nordvästra Kroatien (Istrien) hade en del intressanta producenter, men starkaste intrycket gjorde en producent som heter ROXANICH, deras viner tror jag går att beställa via beställningssortimentet i Sverige. Vinerna var i genomsnitt lagrade i 6 år innan de släpptes, vinerna var åt naturvinshållet men man använde ekfat och inte amforor. Vinerna var häftiga, men de kräver nog ett lite extra stort vinintresse och är inte helt lätta att förklara, tänk er berså vin, men tvärt emot.
Därifrån begav det sig söderut till halvön Peljesac och det mytomspunna DINGAC läget.
Redan uppe i Istrien hade vi firat min födelsedag några dagar innan med ”lillebrorsan” POSTUP (detta läge ligger några km längre ut på halvön), och jag kunde nöjt konstatera att detta blev en av mina billigare födelsedagar då vinkostnaden stannade på drygt 100 kr.
Dingac läget är en brant sluttning, på sydvästra sidan av halvön Peljesac och sluttningen fortsätter rakt ner i havet, vilket gör att solinstrålningen blir enorm. Detta gör att Kroatiens stolthet, den blå druvan PLAVAC MALI, mognar till fulländning. Marken är karg torr och vindutsatt, vilket gör att druvorna blir väldigt små och den tillåtna mängden av 1 kg druvor per stock uppnås i praktiken aldrig utan brukar istället ligga närmare 0,5 kg/stock.
När jag såg denna sluttning så fick jag samma känsla som jag fick i Priorat (vindistrikt sydväst om Barcelona), hade man inte odlat vin i Sverige så skulle man gjort det här. Enda skillnaden är att Dingac läget är så mycket mindre, än priorat som har utökats och nyplanterats enormt de senaste 20 åren.
Sluttningen är en fantastisk sydsluttning, men alla vinerierna/vinproducenterna ligger på norra sidan av berget och därför har man gjort en tunnel rakt igenom berget, för att transportera druvorna.
När jag står och tittar ut över odlingarna så ser jag att man håller på att bygga nya terrasser på en del av läget, så jag frågar vilken producent dessa tillhörde och de svarade NICO BURA.
Det var precis den producenten som vi hade letat efter men inte lyckats hitta så jag frågar efter en vägbeskrivning och får den. När vi anländer till vineriet så är där inga skyltar och det ser ytterst oansenligt ut och framförallt så verkar det igenbommat. Detta händer oss ganska ofta, då jag inte kan planera mina resor, för det räcker med att jag träffar en producent och så leder denna producent min resa i en annan riktning. Till sist kommer en man ut och jag förstår att han undrar vad vi gör där men efter en viss betänketid så släpper han in oss. Det visar sig att herr Bura inte talar Engelska, men hans systerdotter(som talar Engelska) är på plats så vi lyckas få prova ett vin där, och vilket vin det är. Herr Bura ser på mitt kroppsspråk att jag uppskattar hans vin och jag ser att han känner sig ganska nöjd.
Det är sällan man ser människor med sådan integritet som Nico Bura, det bara lyser harmoni om honom och man fattar att så mår man inte som vinbonde om man inte gör riktigt bra vin.
Självklart så vill vi köpa några flaskor och frågar vad de kostar, men jag märker att det tar ett tag innan prislistan kommer fram, ungefär som att dom inte vill sälja något vin och då jag frågar om de även säljer äldre årgångar så blir svaret något i stil med, INTE EN CHANS.
Till sist lyckas vi få köpa 4 flaskor för den försiktiga summan av 150 kr/st. Detta måste vara första gången jag inte fått handla så många flaskor jag velat, trots att flaskorna fanns i lager. Man fick en känsla av att han inte ville skiljas från sina viner, men när han packar ner vinerna så slinker en ”present” ner i form av en extra flaska.
Den här typen av möten är lätträknade, man träffar många trevliga vinbönder, men de där extra stolta vinbönderna är rariteter lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Jag kan inte låta bli att tänka på vinodlaren Herr Brejon i Muscadet som bjöd mig på ett fantastiskt vin, men vägrade att sälja mig en flaska av det, utan bara skrattade och sa att det var hans och det inte var till salu.
Man önskar alltid att man har mer tid och skulle vi haft det så hade vi åkt upp till Slavonien (nordöstra delen av Kroatien), där odlar man en grön druvsort som heter GRASEVINA som jag skulle velat prova mer av. Det ska vara samma druvsort som Welschriesling, Laski rizling), som jag provat i Ungern, men då har jag inte blivit lika imponerad som jag blivit av de Kroatiska.
VAR BLEV DET MOUSSERANDE AV?
Efter Kroatien så var det dags att fokusera på det mousserande, så första stopp skulle bli det hippaste av det hippaste, PROSECCO.
I England så sälj det 1 miljon flaskor prosecco, I VECKAN!!!!!!! Jag tror det är svårt att inse vilken dunder succé Prosecco blivit. Man har utökat arealerna (området där druvorna måste komma ifrån för att ingå i Prosecco) till den grad att det närmast bör liknas vid en parodi. Man har ett skördeuttag på 5-6 kg druvor per stock på många ställen och jag kan inte erinra mig att jag har sett vinrankorna så vildvuxna någon annan stans i vinvärlden (skulle i sådana fall vara i Sverige, hos någon ny vinodlare som inte insett att en vinodling kräver skötsel).
En producent berättade att det tillverkades ca 1 miljard flaskor årligen och av dessa så kom ca 1 promille från CARTIZZE som är det finaste läget i appellationen. Detta drygt 100 ha stora område är enastående vackert och landskapet ser ut som små sockertoppar med vinodlingar i alla väderstreck. Marken är oerhört värdefull och jag talade med en medelstor producent som tillverkade ca 1 miljon flaskor och de ägde 3 rader i detta läge, min gissning är att detta innebär ca 100 vinstockar sammanlagt.
Det är sådana oerhörda volymer som tillverkas så man kan inte fatta det, tillverkade producenterna 500 000 flaskor så uppfattade de sig själva som småskaliga.
Anledningen till att vi ville besöka Prosecco vinernas epicentrum från början, är att några av mina värsta vinminnen de senaste åren varit just prosecco viner. De har varit så orena och sliskiga och saknat allt som ett vin bör ha, och innehållit allt man inte önskar sig.
Det är med utgångspunkt från detta som vi hoppar in på en vinbar i Valdobbiadene första kvällen för att lära oss grunderna inom Prosecco.
De 3 första vinerna är bra, bättre och riktigt trevligt och jag fattar ingenting, dessa viner har ingenting med de Proseccoviner jag smakat i Sverige eller England.
Vinerna är rena fruktiga, lättdruckna och det sista vinet har t.o.m ett visst djup, och det är då kvällens misstag begås, jag frågar efter en VINTAGE (årgångs)PROSECCO, och servitrisen ser ut som ett frågetecken.
För att förklara vad jag menar så säger jag ”vintage som i Champagne”, tjejen tittar på mig och säger: CHAMPAGNE IS COMPLICATED, PROSECCO IS NOT.
Denna korta mening säger enormt mycket och är säkerligen en stor del i framgångssagan Prosecco, man kan ursäkta sig med att Prosecco är mycket billigare än Champagne och att det är därför det har blivit en sådan succé, men detta är inte hela sanningen. Vad jag hört från England är dock att idag så säljer varuhusen Prosecco för närmare 3 miljarder och motsvarande siffra för Champagne lär ligga på 1,5 miljarder.
Drycken Prosecco har blivit så framgångsrik så att de små kvalitetsodlarna ”drunknar” i deras framgång. En odlare berättade att han inte ville kalla sitt vin Prosecco utan Valdobbiadene (efter byn, som räknas som en av de bästa), för att ordet Prosecco fått en dålig klang, då det i mångas ögon ses som en industriprodukt, som Coca Cola.
Självklart så väljer alla producenter sina ord väl, då man inte vill göra sig ovän med grannar som säljer sina druvor till ”de stora drakarna”, men man ser också en frustration när där inte finns utrymme för någon yrkesstolthet.
HUR HITTAR MAN RÄTT I EN PROSECCO DJUNGEL?
En fantastisk ung vinodlare förklarade för mig, så som man förklarar för ett barn att man ska leta efter flaskor med DOCG (detta är ett klassificeringssystem, som innebär att kunden får en ”viss” garanti om kvaliteten) lappen klistrad på sig. Just den här sista bokstaven G, innebär att någon kontrollant smakat vinet och antagligen konstaterat att vinet inte har några defekter och detta ger säkerligen en viss trygghet.
Nästa tips bör vara att gå efter de olika söthetsgraderna BRUT 0-12 g socker/l, EXTRA DRY 12-17g socker/l, DRY 17-32 g socker/l.
Vill man ha en riktigt fräsch Prosecco så är min uppfattning att man ska leta upp en CARTIZZE, dessa kostar kanske bara någon tia mer men levererar en känsla av ursprung och genuinitet.
Min uppfattning är att BRUT och EXTRA DRY kan vara trevliga, men vill man ha så mycket restsötma som det är i en DRY, så är det lika bra om inte bättre att lägga sina pengar på en ASTI SPUMANTE istället.
En sista kommentar är att vill man ha ett mousserande vin och det är oftast det man är på jakt efter om man vill dricka prosecco så är det en PROSECCO SPUMANTE och inte en PROSECCO FRIZZANTE man ska leta upp. Frizzante är ett mer pärlande vin med lägre koldioxidtryck och ofta så har det jästfällningen kvar, samt att det oftast görs utan restsötma.
Vinet bör serveras kallt, de flesta rekommenderade att man serverar vinet vid en temperatur av +4 grader och när temperaturen stigit i glaset till +8 grader så skulle vinet så gott som vara uppdrucket.
FÖR 10 ÅR SEDAN
2007 så fick jag besök av ett gäng Italienare som jobbade med marknadsföring av Italienska viner (i norra Italien), och de berättade att de med hjälp av EU bidrag hade lyckats marknadsföra Norra Italiens viner på ett fantastiskt sätt. Tittar man i backspegeln så är det bara att buga och säga ”WELL DONE”, Amarone vinernas och Proseccos succé är nog utan jämförelse i vinvärlden och båda dessa viner kommer från den lilla nordöstra delen i Italien, saker och ting händer inte av sig själv, även om man ibland kan tro det.
När jag berättade för detta Italienska ”gäng” att vi i Sverige hade ytterst begränsade möjligheter att marknadsföra svenskt vin och att Systembolaget definitivt inte fick rekommendera svenska viner, så tittar den ene mannen på mig totalt oförstående och säger BIZZAROOOOOO………, det var helt omöjligt för dem att förstå att man inte fick rekommendera ett vin från sitt eget land.
FRANCIACORTA NÄSTA
Nästa vinstil som skulle provas, tillverkas söder om ISEO sjön (nordväst om Garda sjön), nu skulle det äntligen bli lite mer ”komplicerat” (för det skulle ju inte Prosecco vara). Här tillverkar man de mousserande vinerna enligt den traditionella metoden (Champagne metoden) och här var det också fullt tryck (6 kg) i flaskorna om man inte valde en SATÉN, som är en Blanc de Blanc med 4 kg tryck.
Vinerna här ligger runt 200 kr för ”standard” Franciacortan och med det prisläget så är man ett alternativ som bör ligga mellan Cava och Champagne i kvalitet om det ska bli en internationell succé.
Jag vet att man inte ska jämför med Champagne, men jag kan inte låta bli och om man skulle ha en tävling mellan dessa två distrikt/vinstilar, så hade det blivit 10-0 till Champagne.
Anledningen till detta är inte att vinerna på något sätt är dåliga, utan mer att det verkar som att konceptet FRANCIACORTA inte hittat sin form. Det var nästan hopplöst att besöka producenterna och då var huvuddelen väldigt stora producenter som borde haft en väl fungerande besöksanläggning. Vinoteket som skulle representera hela regionen, var förvisso öppet, men det liknade en blandning mellan loppis och julmarknad, där man även sålde vodka (purity vodka för under 400 kr) och champagne och ville man prova någon Franciacorta, så fick man stå i cafeterian under lysrörsbelysningen.
De senaste 15 åren så har jag så smått irriterat mig över att alla som producerar mousserande vin i världen, jämfört sig med Champagne, men nu börjar trenden att vända och då är det väldigt viktigt att man skapar något eget och det känner jag inte riktigt att man lyckats med när det gäller Franciacorta.
I den svenska tidningen LIVETS GODA så kunde man i senaste numret läsa hur den engelske vinproducenten sa ”EMBRACE THE ACCIDITY”, just sådana här ”oneliners” i stil med denna eller ”CHAMPAGNE IS COMPLICATED, PROSECCO IS NOT”, är framtiden för mousserande viner. Innan har man alltid försvarat sig mot Champagne eller smutskastat Champagne, nu börjar man att ignorera Champagne och skapa sig en egen identitet och detta är något som både Franciacorta och de svenska vinodlarna bör ta efter.
Ett annat problem med Franciacorta var att de flesta producenterna verkade väldigt nystartade och hade ett ekonomiskt tänk som mer liknar det man kanske finner i börsnoterade industri/teknologi företag, där kvartalsrapporten är det enda som räknas. Självklart måste alla vingårdar/producenter bära sig, men har man ett för kortsiktigt tänk, så fungerar det dåligt om man har fokus på att producera kvalitets mousserande viner, då dessa kräver en lång lagring på jästfällningen.
Det som kanske var mest intressant med Franciacorta var kanske stilen som jag nämnde ovan det vill säga SATÉN, som ska föra tankarna till siden/mjuk och trots att det är ett vin som bara görs på gröna druvor, så är det ett passande namn och det lägre trycket föringar inte vinet på något sätt.
I Champagne så tillverkar man ett liknande vin i byn Cramant, men i Champagne så uppfattas vinet som enklare när man gör det i denna stil, men så upplever jag det inte i Satén.
SUMMERING AV ”ROADTRIP” 2016
Denna resa innebar mycket nya intryck och som alltid när något är helt nytt, så är det lätt att man får saker och ting om bakfoten och att man överreagerar på vissa saker, men för utom att den har varit lärorikt så har den framförallt varit inspirerande.
Jag brukar alltid försöka var noggrann när det gäller fakta om det jag skriver, men idag känner jag att jag inte kan lämna någon docGARANTIA på fakta, så finner ni något distrikt eller druvsort som nämnts som intressant, sök i så fall information på egen hand, så har ovanstående text fyllt sitt syfte, dvs att inspirera.
Den mest uppenbara trenden på resan är att alla kvalitetsproducenter påpekar klimatförändringen, och hur detta påverkar skördedatum, druvsorter, odlingssätt osv.. . Klimatförändringen har gjort att man är tvungen att blanda druvsorter för vinproduktion som man tidigare gjort separata viner av, eller att man börjat odla nya sorter som inte odlats i trakten tidigare. Jag vill intala mig själv att klimatförändringen, bara skapar nya möjligheter (med detta inte sagt att klimatförändringen är god, tvärtemot), dock upplever jag inte detta i de etablerade vindistrikten i Europa. Oftast presterar de nya sorterna sämre, eller rättare sagt att vinerna blir sämre, om detta beror på att man har mindre erfarenhet av att odla dessa druvsorter eller om det beror på mindre erfarenhet av vinmakningen på dessa sorter, eller om det är en kombination låter jag vara osagt. Så gott som alla duktiga vinbönder/producenter säger att de ”inhemska” sorterna klarar av årgångsvariationen under säsongen på ett bättre sätt än ”importerade” sorter, men att skörden måste göra mycket tidigare idag än för 30 år sedan.
Vad som kanske talar emot svensk vinodling när det gäller ”klimatförändringen” är att i ett klimat med mer extremt väder så finns det risk att de vindistrikt som satsar på 4-5, eller ännu fler olika druvsorter, således har bättre chans att kompensera för vädrets nyckfullhet.
Bordeaux är ett lysande exempel på detta, ett vindistrikt som varit känt i flera hundra år för kvalitets viner, en sådan kontinuitet klarar man sällan av om man endast har 1 eller 2 druvsorter som man förlitar sig på.
En del av de bästa vinerna jag provade var druvblandningar som var ganska fantasifulla, men där man tagit de bästa druvorna från olika druvsorter och skapat ett vin, som man satt ett fantasifullt namn på, helt mot traditionen i respektive vindistrikt.